Den nya
Mellanösternpolitiken

Rädslan för att förlora dessa till ytan obetydliga men långt mer strategiskt och ekonomiskt värdefulla länder har tvingat USA att inse sin livsviktiga roll som övervakande makt, vilket innebär ständig övervakning av intressen och geopolitiska syften. Saudiarabien har sedan början av 1930-talet varit den amerikanska grundstenen när det gäller pålitlig oljetillförsel. Medan det Brittiska imperiet deklarerade den för tiden rådande sanningen: att oljan stod att finna i Irak och inte i Saudiarabien, gav det USA chansen att som första västland söka efter den olja som man sedan fann i obeskrivliga mängder. Andra världskriget följde och USA hade garanterat sin ställning i Mellanöstern som den enda egentliga stormakten.

I Saudiarabien hade religiösa och väpnade konflikter lösts genom att man givit kungafamiljen rätten att bruka och styra över landets rikedomar i utbyte mot att man försäkrade att rådande samhälleliga normer skulle följas och skyddas enligt ett starkt religiöst mönster. Landet har alltid haft en stor religiös betydelse då islams heligaste stadssymboler Mecka och Medina är belägna där, och skyddade innanför dess gränser. Medan den religiösa skolan blev allt mer fundamentalistisk och allmängiltig i landet så valde USA att endast koncentrera sig på kungafamiljen och dess rikedomar. Flera stora oljebolag skrev kontrakt över ännu oexploaterade områden i landet. Kungafamiljens makt blev med hjälp av de ofantliga inkomsterna så stark att de kunde säkra sin fortlevnad.

Supermakternas krigshets

När britterna förlorade sin ställning i Irak och landet under 1960-talet genomdrev en rad nationaliseringar av oljetillgångarna spred sig skräcken i USA och Saudiarabien för att Saudiarabien skulle införlivas i det nu alltmer växande Irakiska riket och därmed även de vinstgivande oljekällorna. Situationen i Mellanöstern var kritisk för USA då Sovjetunionen gjorde allt större landvinningar genom att stödja det samtidigt rasande kravet på arabisk enhetsnationalism. Men då Bathpartiet i Irak övertog makten genom en blodig kupp på 60-talet, följt av den av CIA installerade diktaturen i Iran, kunde USA sakta men säkert trygga sina intressen. Israel lyckades genom sexdagarskriget 1967 krossa de arabiska styrkorna.

Investeringarna fortsatte lavinartat i Saudiarabien medan maktblockens inblandning i Mellanöstern hela tiden skapade nya konflikter. Egypten och Syriens anfallskrig mot Israel 1973 slutade i ett förnedrande nederlag och fredsförhandlingar som sedan stabiliserade förhållandet mellan Egypten och Israel. Revolutionen i Iran 1979 och det påföljande kriget mellan Irak och Iran då USA med enorm militär uppbackning lyckades övertyga Saddam Hussein att attackera fienden i öst.

Moralisk legitimitet

Sen kom 1990-talet och den tid som helt skulle förändra agendan i både mellanöstern och världen överlag. Sovjetunionen föll och USA lämnades att ensamt bestämma världsordningen. Efter att man tvingats ingripa med egna militära medel i Iran-Irak kriget för att kunna försäkra sig om ett fortsatt Irakiskt styre verkade det som om Bushadministrationen efter nära 15 års militärt och ekonomiskt vänskapsförhållande med Irak valt att avsluta en nu alltför smutsig kedja av händelser.

USA var ensam supermakt kvar i världen och behövde all den moraliska legitimitet som man kunde få. När Irak, med USA:s signalerade godkännande, invaderade Kuwait i syfte att rädda sin egen sönderslitna ekonomi, fick troligtvis Saddam Hussein sin livs största chock när USA förklarade att man tänkte ställa sig på Kuwaits sida mot "monstret från Bagdad". Några ovissa månader följde och Irak deklarerade att man skulle dra sig tillbaka efter att enhälligt ha fördömts av FN. Men det var redan för sent, Bush och hökarna i Washington hade dragit upp nya riktlinjer och i takt med att de irakiska trupperna skulle dra sig tillbaka började bomberna falla. Irak retirerade och lämnades blödande med förödande sanktioner och en infrastruktur i ruiner.

USA:s närvaro skapar motsättningar

Saudiarabien säkrades och därmed även det svarta guldet. Man installerade en avskräckande militär närvaro i landet samtidigt som Madridkonferensen skulle säkra stabilitet och fred i regionen. Men medan fasaden talade om lugn föddes ett hat gentemot ockupationsmakten USA. Saudiarabien, islams väktare, hade invaderats av en fientlig stormakt, allt i samförstånd med landets egen kungafamilj. Djupa motsättningar inom landets gränser talar om en avgörande framtid. Kungafamiljens tidigare oinskränkta makt har börjat vackla och har därför mer och mer flutit samman med amerikanska företagsintressen. Man kan återfalla till överdrivna hotbilder om en stundande religiös revolution likt den i Iran 1979, men sanningen talar om en stundande förändring. Analytiker spår att USA:s anfallskrig mot Irak kommer bli Saudiarabiens utlösande faktor. Frågan är om det inte snarare kommer att förstärka den rådande situationen under ett par år innan hela luftbygget rasar, troligtvis nära sammanlänkat med att kungafamiljen överlämnar sin makt till utländska intressen. Problemet som återstår för USA är hur man ska reagera på den anstormande förändringen.

Arabisk nationalism

Egypten är ett av de länder i världen som verkligen agerat slagfält för de olika stormaktskonfrontationerna. Samtidigt har landet ständigt tvingats brottas med kvävda upprorskänslor som följd av att en utomstående makt alltid haft sista ordet i landets politiska agenda. Fram till andra världskrigets slut och de efterföljande åren till Suezkrisen 1956 hade Egypten alltid styrts av det brittiska imperiet. Men genom Gamal Abdel Nasser och de höjda kraven på en arabisk enhetsnationalism började spänningar uppstå. Sovjetunionen ställde sig på Egyptens sida och började rusta landet som en del av sin kalla-krigsstrategi.

USA var än så länge avvaktande och hade fortfarande problem med relationerna till arabvärlden i stort och sitt förhållande till Israel. Man fruktade den arabiska nationalismen på samma sätt som man fruktade Sovjets militära upprustning av Syrien och Egypten. Man vågade inte riktigt ta ställning för Israel så länge maktförhållandena mellan Israel och arabvärlden ännu var förhållandevis jämna. Det var inte förrän sexdagarskriget 1967 som osäkerheten vände. Vad som kom att utspelas under 50- och 60-talet skulle bli avgörande för Egypten framtid. Nassers självsäkerhet utmynnade i att han lät deklarera ett totalt nationaliserande av den för västvärlden livsviktiga Suezkanalen. Britterna tvingades ut ur landet och hade vid det här laget bytts ut till en påtaglig sovjetisk närvaro. Frankrike som självt var inbegripet i ett stundande nederlag i Algeriets inbördeskrig gjorde allt för att verka för krig då Nassers arabiska nationalism stödde befrielsekriget mot den franska ockupationsmakten. England och Frankrike gjorde i det tysta upp planer för ett krig där Israel skulle få tillfälle att slå tillbaka mot vad de själva såg som den enda riktiga faran mot den judiska staten.

De båda europeiska länderna fick igenom sin plan och i slutet av oktober 1956 attackerade Israel genom Gazaremsan och Sinaihalvön. England och Frankrike krävde att de båda länderna genast skulle dra sig tillbaka tio kilometer på vardera sidan av Suezkanalen och därefter enas om fred, medan kanalen skulle hamna i internationell ägo. Som redan förutbestämt sade Israel ja till förslaget medan Egypten, även det medberäknat, svarade nej. De både europiska makterna inledde flygbombningar och landsatte specialförband som snart tog kanalens västra sida i besittning. USA, som skrämdes av händelseförloppet, tog kontroll över situationen och tvingade England och Frankrike att dra sig tillbaka.

Suezkrisen drog in Egypten allt mer i stormakternas blockkonfrontation. Det medförde ett totalt tillbakadragande av de både europeiska makternas inblandning i Mellanöstern, förstärkte Sovjets stöd till Egypten samt dess allians med Syrien. Kriget i sig vidgade även klyftan mellan Israel och arabvärlden som såg det hela som en sionistisk kupp stöd av angloamerikanska intressen. Nassers nationalism spred sig, Algeriet befriades och en lågintensiv konflikt tog vid till dess att Israel besegrade Egypten under sexdagarskriget.

Egypten blir en lydstat

Nasser gjorde ett sista försök att återfå sin tidigare respekt som arabvärldens gemensamma ledare genom att tillsammans med Syrien 1973 attackera Israel. Nederlaget blev totalt och USA tvingade fram fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Sovjetunionen lämnade landet och amerikanska intressen tog vid. Definitiva slutförhandlingar fördes vid Camp David i mitten av september 1978 där Egypten återfick hela Sinaihalvön ifrån Israel. USA:s roll i mellanöstern hade förstärkts avsevärt och stördes nu enbart av den Iranska revolutionen.

Egypten blev en del av USA:s "nya Mellanösternpolitik" och har alltsedan dess förblivit en pålitlig lydstat. Landet öppnades upp för västvärldens företagsintressen och har sedan början av 80-talet smorts och upprustats i likhet med Israel till en starkt militariserad och avgörande maktsymbol för USA:s närvaro i mellanöstern. Men likt Saudiarabien har Egypten en rad inhemska konflikter. Majoriteten av landets befolkning lever i fattigdom och misär medan en styrande elit av politiker och företagsintressen styr landets "demokratiska" samhällsordning. Egypten är ett starkt religiöst och politiserat land med en kokande kittel av folkligt missnöje. De nedtryckta upprorskänslorna må ligga dolda för västvärldens kortsiktiga ignorans men lär inte försvinna. USA riskerar liksom i Saudiarabien en konflikt där endast en militär intervention kan kvarhålla det sedan länge "gynnsamma" förhållandet.