Evolutionär tempoökning

Det var sol, bad, regn och lek som gällde under de oändliga sommarferien på lågstadiet. Efter ett decennium i livet infann sig insikten att sommarloven faktiskt hade ett slut. Men åren varade fortfarande jättelänge. Jämför livet vid 10, 11, 12, 13, 14 med existensen av de senaste fem åren. En hissnande skillnad - som i sin tur skiljer sig lika hissnande om du är 20 - 25 - 30 - 40 och så vidare.

Tidsrymden mellan moppe och bil var ogripbart långa. Likaså de futtiga åren mellan myndighets- och systembolagsåldern. Dessa tre hörnstenar förblir nog de största nedräkningarna i livet, i alla fall för en landsortsgrabb där kommunikationer och alkoholtillgänglighet var en begränsning.

Vid 17 bar det iväg ut i arbetslivet. Det var långa dagar. Sex timmars arbetsdag lät vettigt, och det är det idag också, men de gamla gubbarna på bygget mumlade över 6-timmarsdebatten:

- Då är det ju knappt lönt att dra fram verktygen innan dagen är slut.

Jag tyckte de var hur korkade som helst. Idag förstår jag vad de menade, även om jag föredrar att förspilla den lilla tid vi har till förfogande på roligare saker än som löneslav. En stackars 60-åring hinner ju knappt gå på semester och påta i trädgården förrän han ska tillbaka till grottekvarnen. Och för 17-åringen är det jävligt långt till helgen.

När det politiska intresset väcktes, med möten en gång i veckan, var det långt mellan träffarna. Klart det inte hände något revolutionerande när man bara träffades var sjunde dag. De äldres traditionella månadsmöten var ju nästan meningslöst att närvara på, på grund av evigheten mellan dem. Det dröjde inte många år förrän hjärnans evolutionära tempoökning av tidsuppfattningen upptäckte att det var rätt sjyst med en månadscykel mellan mötena. Idag är det lagom att träffas första dagen i maj.

För en man som rätt vad det är blir 40 förvandlas dagsupplevelser till veckoperioder. Månader buntas ihop till årstider. År blir femårsplaner. Ett decennium går också rätt fort. Fan vet inte baksmällan fortfarande sitter i efter 30-årskalaset?

Vänta bara tills barnen vuxit upp, säger de på jobbet, sen går det undan, som om det inte gick tillräckligt fort här och nu.

Undrar hur min gamla mormor, som just passerat 85, upplever tiden? Hon brukar ibland prata om sin ungdom.

- Hur gammal var du då, undrade jag en gång.

- Ungefär 50, blev svaret.