Om Mans-lems-tillägg och
behovet av värmestugor

Det pågår ett krig mot kvinnor. Ett kapitalets och mäns i allmänhet gemensamma krig mot kvinnor. Om ni tycker att det låter överdrivet, så försök se det ur vår synvinkel. Kvinnor idag lever under krigstillstånd:

Medan du läser denna tidskrift blir ett okänt antal kvinnor misshandlade av sina män. Hur många vet vi inte, för vi ser bara dem som söker hjälp. Vi ser "bara" dem. Idag, den dag du läser detta, kommer "bara" cirka 40 misshandlade kvinnor att anmäla sina misshandlare till polisen.¹ Någon av dem kommer kanske att dö av sina skador, resultatet av en mans brutalitet. Risken är stor, för det dör 1 kvinna i Sverige varje vecka som en direkt följd av kvinnomisshandel.²

Medan du nu läser detta blir också en kvinna våldtagen, för det blir kvinnor i Sverige ungefär var 15:e minut. Det är enligt kvinnojourernas beräkningar, medan en statlig utredning räknar med att det i genomsnitt går ungefär 45 minuter mellan våldtäkterna.³ En ökande del av våldtäkterna begås av flera män mot en kvinna. En ökande del av våldtäkterna består inte av att män tvingar en kvinna till samlag, utan av att tillhyggen används istället - knytnävar, flaskhalsar, kvastskaft - för att skända kvinnors kroppar för att tillfredsställa mäns behov av sexuell makt.⁴

Det här våldet mot kvinnor är bara på det lilla planet en fråga om enskilda mäns individuella våld mot kvinnor. Det är inte enskilt våld, för att ses så är det alldeles för utbrett. Det är ett strukturellt våld, och ett av samhället sanktionerat våld.

Ett strukturellt våld

Mäns våld mot kvinnor har i vårt samhälle ansetts, och anses fortfarande i vissa samhällen, som ett uttryck för maskulinitet. Det har varit en del av manskulturen att få gå hem och slå hustrun och barnen när man lidit nederlag ute i världen. Först när männen överträtt gränsen för lag och ordning har det ansetts kriminellt.

I England fanns fram till 1991 inskrivet i lagen att även om våldtäkt i sig var förbjudet, fick gifta män dispens att våldta sina fruar, den s k immunitetsparagrafen.

Fortfarande gäller i vissa delstater i USA en liknande immunitet.⁵ Och det är helt nyligen som våld inom familjen kriminaliserats i Sverige. Det är bara 11 år sedan som hustrumisshandel blev ett allmänt brott i Sverige och våldtäkt var också fram till vår tid ett allmänt brott bara om det begicks mot en kvinna mannen inte hade en relation till.

Den synen grundade sig på att kvinnan inte räknades, utan att våldtäktsmannen då begick ett brott mot en annan mans egendom. Innan våldtäkt fanns med i lagen som sexuellt brott, fanns följaktligen stjälandet av annans hustru med bland andra egendomsbrott i Tjuvabalken.⁶ Men även sen våldtäkt formellt blev ett sexualbrott var grunden densamma: sin egen egendom, sin kvinna, gjorde mannen som han ville med. Lagligen fram till nu. Och även om våldtäkt idag både inom och utom relationer är ett kriminellt brott i Sverige, så är det fortfarande inte ett kulturellt brott. En man anses ju inte vara mindre man för att han utövar makt mot kvinnor. Tvärtom är det en del av den manliga identiteten att ha makt över kvinnor.

En man som inte har makt över kvinnor är en toffel, en velourkille, en mjukis. Den som inte har makt över kvinnor är underordnad. Något mellanting mellan machon - maktutövaren - och mjukisen - den som är underställd kvinnor - finns inte i manskulturen.⁷

Mäns våld mot kvinnor är strukturellt för att det är inbyggt i den manliga identiteten att ha makt över kvinnor, och våld är ett sätt att upprätthålla makt. En man har enligt manskulturen rätt att utöva makt mot kvinnor. Han får bara inte passera gränsen för vad samhället beslutat om att ramarna för könsmakten ska vara.

Och av samhället sanktionerat våld

Det kanske tydligaste exemplet på hur könsmakten är helt accepterad och inbyggd i vårt samhälle är pornografin. Gå till vilken pressbyråkiosk som helst och du hittar 10-20 olika svenska och importerade pornografiska tidningar. I dem beskrivs det sexuella användandet, utnyttjandet av och våldet mot kvinnor som något sexuellt frigörande och upphetsande. Ja, du kan förstås lika gärna gå till matvaruaffärerna eller bensinstationerna. Och videobutikerna. Var 10:e videofilm i Sverige är en porrfilm. Men var 4:e uthyrd videofilm är en porrfilm.⁸

Pornografi är övergrepp mot de kvinnor och barn som finns på bilderna/filmerna. Och pornografi fungerar som reklam för ytterligare övergrepp. Kopplingen mellan pornografi och kvinnomisshandel, våldtäkt, incest och andra sexuella övergrepp är helt klar.⁹ Men den tigs ihjäl, t.o.m. när det är en polis som beskriver den, som i den dåvarande kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes bok "Mot dessa våra minsta".¹⁰

Pornografi är en sexualisering av kvinnors underordning. I porren görs våldet mot kvinnor till något sexigt och kul. Pornografi är underhållning, får vi veta. Och tryckfrihet. Därmed är porren det absoluta beviset på kvinnors avsaknad av värde i detta samhälle. För, som den amerikanska feministen Andrea Dworkin uttryckt det:

"När din våldtäkt är underhållning, är din värdelöshet fullkomlig."¹¹

Det finns, säljs och hyrs ut så mycket pornografi i Sverige idag för att så många svenska män tycker om det, och är villiga att betala för det - kanske också några av er som läser detta nu.

I Stockholm uppmanade polisen på ett öppet möte för några år sedan oss kvinnor att inte gå ut ensamma på kvällar och nätter. Mötet hade temat "våld mot kvinnor". Detta redovisades i massmedia utan kommentarer.¹² Jag bortser nu från det osynliggörande av kvinnors verklighet som det är att man nästan överallt och alltid fokuserar på det våld mot kvinnor som sker på gator och torg, fast den verkligt farligaste plats en kvinna kan vistas på är i sitt eget hem, och ser bara till polisens konkreta uppmaning. Tänk er att polisen uppmanat alla invandrare att hålla sig inomhus på kvällar och nätter p.g.a. risken för övergrepp från rasister, istället för att försöka hindra rasisterna från att begå övergreppen. Då tror jag trots allt att många fortfarande skulle reagerat. Men att kvinnor tvingas begränsa sin rörelsefrihet är inte något som väcker uppståndelse, utan något naturligt i ett samhälle där kvinnor reducerats från människor till objekt.

Skulle ni män acceptera livstids utegångsförbud? Skulle ni stillatigande acceptera det utan att reagera om det gällde någon annan grupp än kvinnor?

Vi kvinnor utsätts ständigt för sexuellt förtryck. Det gäller oss alla, i alla åldrar och i alla samhällen. Det kan vara allt längs hela skalan från reklamens och dagligvaruporrens förnedrande kvinnobilder till såna våldsamma terrorhandlingar som våldtäkt, kvinnomisshandel och dråp. Alla kvinnor jag känner; kvinnofrontare, grannar, vänner, släktingar och arbetskamrater, alla har varit utsatta för någon form av sexuella övergrepp, då jag räknar även sådant som sexuella trakasserier av olika slag och tafsande på bussen eller tunnelbanan. Jämför det sexuella förtryckets grövsta former, våldtäkt och kvinnomisshandel, med andra former av fysiska övergrepp, tortyr, och mord.

Varför ses inte detta kvinnoförtryck på med motsvarande allvar?

Ekonomiskt och sexuellt förtryck

Skälen är säkerligen många till att man inte vill se detta förtryck, analysera det och ta konsekvenserna av det. Men för marxister tror jag ett skäl tillkommer: det passar inte in i den traditionella marxistiska analysen.

Wilhelm Reich skrev om marxisternas bristande förmåga att analysera hur kampen mot det sexuella förtrycket skulle föras. Det härrör ur att marxisterna var vana att resonera i ekonomiska termer. Och det finns något grundläggande positivt i medvetandegörandet om det ekonomiska förtrycket. En människa som inser att hon eller han blir ekonomiskt förtryckt, kan i och med att hon blir medveten om att hon är förtryckt också se att det finns en förtryckare. Och det gör en människa stark att resa sig mot kapitalisten, den som förtrycker henne ekonomiskt. Hatet till förtryckaren blir en sporre, ytterligare drivkraft, att resa sig.

Men att resa sig mot det sexuella förtrycket fungerar helt annorlunda. För i det fallet är förtryckaren inte bara den hatade kapitalisten, det är också, för dem av oss kvinnor som är heterosexuella, den människa man älskar och valt att leva med. Kvinnor kan inte bara släppa fram hatet mot förtryckarna, för vi vill också leva med männen. Viljan att ta kamp mot det sexuella förtrycket blandas med viljan att förringa och dämpa medvetenheten om förtrycket, eftersom hatet inte får bli för stort om vi ska orka fortsätta att älska.

Analysen av hur vi ska kämpa mot det sexuella förtrycket måste alltså bli annorlunda. Men hur?

Marxismen har hittills valt att slippa diskutera det, slippa analysera det. Om vi tvingas se hur det sexuella förtrycket är strukturerat och till en del organiserat utanför vad som ryms i den generella ekonomiska analysen, då skulle vi också tvingas diskutera marxismens förhållande till patriarkatet.

- Kvinnoförtrycket är underordnat klassförtrycket, kvinnokampen är underordnad klasskampen, säger de manliga marxisterna.

Så var vi av med det problemet.

Det andra könet

Nu har jag skrivit om de fysiska, sexuella övergreppen. Men kvinnor är andra-rangs-män-niskor i alla sammanhang i samhället. Jag ska inte skriva mycket om det, för jag tror att ni känner till en del av det redan. Men jag ska ta upp några saker.

FN har tagit fram siffrorna om kvinnors villkor i världen:¹³

• 75% av alla arbetstimmar i världen utförs av kvinnor
• 10% av alla löner går till kvinnor
• 1% av all egendom ägs av kvinnorna

De egendomslösa är huvudsakligen kvinnor.

Inom EG lever 55 miljoner människor under fattigdomsgränsen. Över hälften av dem är ensamstående mammor eller äldre kvinnor.¹⁴

Kvinnor har huvudansvaret för hem och barn, oavsett om vi yrkesarbetar eller ej. I Sverige yrkesarbetar ungefär lika många kvinnor som män.¹⁵ Av dem arbetar nästan 40% av LO-kvinnorna med små barn oregelbundet eller på obekväm arbetstid, för att kunna orka/hinna med både yrkesarbete och hushållsansvar. Motsvarande siffra för TCO-kvinnorna är 9% och för SACO-kvinnorna 2%.¹⁶

I Sverige idag är det arbetarkvinnorna som har de tyngsta jobben. Det är ju ont om traverser och gaffeltruckar inom vården, som Sven Lindqvist uttryckt det. 61% av unga arbetarkvinnor i kommunal tjänst utför dagligen tunga lyft. Motsvarande siffra för män och för privatanställda av båda könen är 46%.LO-rapport: Om ungdomars välfärd, 1990.
(Not 17, 18, 19, 20, 23, 25 och 26 kommer från Sven Lindqvist i Dagens Nyheter 10 + 13 + 15 maj 1990, men jag har valt att ange var han i sin tur fått uppgifterna ifrån.)

Av de sju sämst betalda yrkena i Sverige är sex kvinnliga: vårdbiträde, städare, detaljhandel, köksbiträde, barnskötare och sjukvårdsbiträde. Ett är manligt: lagerarbetare.¹⁷ Under 70-talet minskade löneskillnaderna mellan könen, men under 80-talet har löneskillnaderna mellan könen ökat igen, särskilt för statsanställda.¹⁸ Var femte heltidsanställd arbetarkvinna når inte upp till socialbidragsnormen. Bland de deltidsanställda är det naturligtvis ännu färre som når upp till den.¹⁹

Nästan varannan kvinna i Sverige arbetar deltid.²⁰ I de typiska kvinnoyrkena är det ofta svårt att få heltidsarbete. T ex är det 74% av alla tjänster inom Apoteksbolaget som är deltidsjobb.²¹ Under 80-talet har deltidsarbetet minskat bland kvinnliga tjänstemän, men ökat bland kvinnliga arbetare.²² Det är inte konstigt att kravet på 6 timmars normalarbetsdag har mest stöd bland kvinnorna. Att arbeta deltid är att bekosta sin egen arbetstidsförkortning för att orka jobba med obetalt hushållsarbete. Hårddraget kan man säga att många av oss som lever med en man jobbar kortare arbetsdag och får del av hans lön mot att vi sköter hans markservice och/eller hans barn. Av föräldraledigheten tas 93% ut av kvinnorna.²³

Som pensionärer får vi igen det: cirka 30% av kvinnorna får ingen ATP alls. Motsvarande siffra för män är 6%.²⁴ Den sammanlagda, genomsnittliga pensionen för kvinnliga pensionärer var enligt 1990 års statistik 48 000 kronor, för manliga 80 000 kronor.²⁵

En hel del av det jag sagt nu tror jag att ni redan visste. Hoppas jag att ni redan visste. Problemet är nog inte att ingen vet detta. Problemet är att ingen tar konsekvenserna av det.

Och det är där min största besvikelse över den kommunistiska rörelsen finns. För om det är någonstans man skulle hoppats att viljan till en verklig analys av kvinnors villkor fanns, så vore det väl inom den rörelse som tagit på sig den stora uppgiften att revolutionera hela mänskligheten. Män-skligheten, var det...

Mannen som norm

Min vänsterhistoria är att jag i sena tonåren gick en studiecirkel hos FNL-grupperna. Det öppnade mina ögon för sammanhangen i världen. Jag var med på ett hörn i FNL-gruppen. Jag var också intresserad av Nej till EEC-grupperna i början av 70-talet. Allmänt öppen åt vänster. Men det var i kvinnorörelsen jag kände mig hemma och fastnade. Och det var inom kvinnorörelsen jag fick min mesta skolning om samhället och världen. Med åren ledde det till att behovet växte allt starkare att också organisera mig som kommunist. Och jag gick med i det då nybildade SKA. Min naivitet var stor. Jag trodde att männen där bara var okunniga om kvinnors villkor. Och att när jag kom med min kunskap inom mitt område, jag skulle bemötas med samma respekt som andra, som kom med sina kunskaper inom miljörörelsen m m. Det var ett bittert uppvaknande. Om fackliga frågor diskuterades, var mina erfarenheter inte intressanta. Jag jobbar inom det vanligaste kvinnoyrket i Sverige. Hur många av er vet då mitt yrke?

Jag är kontorist. Men inte ens när kvinnorna t ex jobbade inom grafiska, som ju är ett fack som har status bland kommunisterna, var deras erfarenheter särskilt intressanta. De var ju oftast inte fackklubbsordföranden eller satt i styrelser eller så.

Och det enorma fackliga arbete de gjorde på basplanet, bl a genom att aktivera sina arbetskamrater, var liksom inte fint nog.

Arbetsmarknadens villkor är skapade av män, för män. Och samma utgångspunkt som kapitalet, samma norm, utgick det s k kommunistiska fackliga arbetet ifrån - heltidsanställda män. Vi fattiga kontorister med dåliga arbetsförhållanden, liksom våra systrar inom sjukvården, var ju ingen riktig arbetarklass, enligt gängse definition av arbetare.

Länge, länge accepterade jag att vi kvinnor alltid, i alla sammanhang, fick stå tillbaka. Jag intalade mig att vi, kommunisterna i SKA, ju hade det stora, gemensamma målet att krossa kapitalismen, och att det ju måste vara överordnat.

Att jag slutligen inte längre accepterade att kvinnorna alltid fick stå tillbaka, det berodde på att jag insåg att det inte bara var kvinnorna som fick stå tillbaka. Genom att låta kvinnorna stå tillbaka lierade sig de kommunistiska männen med kapitalet. Alla män tjänar på kvinnoförtrycket, delvis och i nuet, men det är kapitalet som är den stora vinnaren. Direkt genom att kvinnors underordning och splittringen mellan könen ger ekonomisk vinst, men långsiktigt för att splittringen mellan könen omöjliggör det stora: kampen för en revolution som ska föra till ett klasslöst, icke-förtryckande samhälle. Själva förutsättningen för revolutionen är ju att arbetarklassen enas, att vi kämpar tillsammans, för både kvinnors och mäns rättigheter.

Kvinnokampen är revolutionär. Att se världen utifrån en arbetande kvinnas villkor är att genomskåda kapitalet, men det är också att över huvud taget att vända upp-och-ner på allt samhälleligt etablerat tänkande, eftersom det absolut sista detta samhälle tar utgångspunkt i är just arbetarkvinnans villkor, behov och rättigheter.

Ju mer kunskap vi kvinnoaktiva i SKA fick om kvinnors villkor i världen, desto tydligare såg vi bristerna i våra manliga partikamraters kunskaper. T ex tycker jag, liksom flera av er män inom vänstern, att en väl utarbetad analys av imperialismen och ett anti-imperialistiskt arbete är oerhört viktigt för oss i Sverige idag. Men hur kan man tala om en grundlig analys av imperialismen, om man glömt analysen av kvinnornas villkor i tredje världen? Kvinnoförtrycket är ju en grundläggande del i imperialismens ekonomiska bas. En analys av imperialismen som inte tar upp osynliggörandet av kvinnors jordbruksarbete, av kvinnorna som de viktigaste matproducenterna och av kvinnorna som billigare industriarbetskraft, kan aldrig bli en grundlig analys. För att inte tala om könsköparresorna, skapandet av en så utbredd prostitution att hela länder i Öst-Asien gjorts till hallickstater²⁶, som är en direkt skapelse av imperialismen.

En analys av kvinnornas villkor i tredje världen är absolut nödvändig och måste få konsekvenser för vänsterns allmänna analys av imperialismen och för dess anti-imperialistiska strategi.

Att vi kvinnoaktiva i SKA började förstå kvinnokampens avgörande betydelse för enandet av arbetarklassen och kampen för revolutionen, ledde till att vi började driva kvinnokampen allt mer i SKA. Och då stötte vi på det verkliga motståndet. Då utvecklade männen sina härskartekniker och gjorde allt de kunde för att tysta och kuva oss. Tillsammans med SKA"s övriga utveckling ledde det så småningom till att en del av oss passiviserades, medan andra av oss gick ur SKA och intensifierade vårt arbete i t ex Kvinnofronten.

Överallt och i alla tider samma sak

Detta vore inte intressant att berätta om här, om det bara vore något som gällde SKA. Men det gäller hela den s k vänstern, i Sverige och i övriga världen. Under arbetet med den här inledningen träffade jag en kvinna som är politisk flykting och hon kom till Sverige under mitten av 70-talet. Här träffades flyktingarna från hennes land som grupp. Efter några år upptäckte hon flera fall av kvinnomisshandel och ett fall av incest inom flyktinggruppen. Det ville hon agera mot. Men männen försökte stoppa henne, med motiveringen att om det kom fram skulle det slå mot alla invandrare och öka rasismen i Sverige. Hon stod på sig och sa att det säkert låg en del i att det skulle kunna öka rasismen och att det var något hon sörjde, men att hon fick ta det, hellre än att någon av kvinnorna skulle dö imorgon. Hon blev faktiskt inte helt utfryst ur gruppen. Hennes man stod på hennes sida, så helt utfryst blev hon inte - för att hon hade en mans stöd.

Förra våren visade jag diabildföredraget "Vad vet du om porren - EGENTLIGEN?" för en kvinnogrupp på anarkisternas samling A-92 i Stockholm.

Kvinnogruppen sågs ned på av många män, som ju sysslade med "viktigare" saker, som kampen mot fascismen. Porr intresserade inte dem. De förstod ingenting av porrens kvinnoförtryck och förmådde än mindre se porrens koppling till kapitalismen - eller fascismen.

Porrindustrin är en del av kapitalismen. Porrindustrin utgår från ett kvinnoförakt som redan finns i samhället. Detta kvinnoförakt kombinerar de med den nyfikenhet och samtidigt okunnighet om sex som utmärker ett puritanskt samhälle. Det är det koncept de bygger sin profitverksamhet på. Ingenting konstigt med det i ett kapitalistiskt samhälle. Och ju mer porrindustrin kan flytta gränserna för vad vi uppfattar som normalt, desto mer kan de sälja.

De tjänar pengar - mycket pengar - på att sprida en ideologi som säger: att en grupp (män) är överordnade, och att en annan grupp (kvinnor) är underordnade, samt att den överordnade gruppen har rätt att utöva våld mot den underordnade.

Om vi stryker orden "män" och "kvinnor" i den meningen, skulle då lika många vara försvarare av att denna ideologi ostört sprids i Sverige i den utsträckning som den gör? Och om det inte handlade om kön, skulle då de anarkistiska männen på A -92 vara lika oförmögna att se fascistisk ideologi mitt framför ögonen på dem?

De anarkistiska männen på A -92 delar förstås denna könsblindhet med männen i alla andra vänstergrupper. I min lokalgrupp av Kvinnofronten var vi ett tag tjejer som representerade nästan varenda vänstergrupp; det var SKP, Röd Ungdom, syndikalisterna, SKA, KPML(r) och VPK. Men nästan alla av dem som varit aktiva hade gått ur sin organisation - i besvikelse över att kvinnors villkor aldrig stod på dagordningen. Alla hade vi bittert fått lära oss vad som gäller inom vänstern: Att den som talar om kvinnors villkor i arbetarklassen talar "ur kvinnoperspektiv" och "om kvinnokamp", medan den som talar om männens villkor talar om "arbetarklassen" och "revolutionen".

Även historiskt sett har det varit likadant: arbetarklassens kvinnor har fått vika sig för arbetarklassens män. Alternativet har ofta bara varit att driva kvinnokamp på borgarkvinnors villkor. Ett tydligt exempel är rösträttskampen i Sverige i början av seklet.²⁷ Borgarkvinnorna med Fredrika Bremer-förbundet i spetsen krävde kvinnlig rösträtt, och de menade att alla kvinnor ur alla samhällsklasser kunde samlas i gemensam kamp för kvinnlig rösträtt. Men de krävde bara att kvinnor med en viss inkomst eller egendom skulle få rösta, d v s samma system som gällde för män då. Borgarkvinnornas krav var alltså en slags "damrösträtt", som inte skulle komma arbetarkvinnorna till del.

Arbetarrörelsen å andra sidan krävde allmän rösträtt. Det kallades "allmän", men skulle bara gälla män. Mitt emellan stod arbetarkvinnorna. Deras män sa att kampen för den allmänna rösträtten skulle försvagas om man på det stadiet tog upp något krav på rösträtt även för kvinnorna. Somliga arbetarkvinnor vek sig för männen, andra gick med borgarkvinnorna i kamp för "damrösträtten".

Tack vare arbetarrörelsens kamp genomfördes allmän rösträtt för män, men det var tack vare borgarkvinnornas kamp som den allmänna rösträtten även kom att gälla kvinnor.

Man kan säga att utan arbetarmännens kamp hade den kvinnliga rösträtten inte kommit arbetarkvinnorna till del, men utan borgarkvinnornas kamp hade den allmänna rösträtten inte kommit arbetarkvinnorna till del. Ska vi äntligen dra någon lärdom av historien?

Vänstern - männens högborg

Hittills har vänstern inte velat dra någon lärdom av kvinnoerfarenheterna. Hittills har vänstern varit männens högborg. Och visst kan det fortsätta så. Jag var på en häftig och militant "Ta natten tillbaka"-demonstration när 8 mars-demonstrationer (Internationella Kvinnodagen) återinfördes i Stockholm för några år sedan. Det var ungdomar som arrangerat den. Och det var många killar som var med på demonstrationen. Därför tilläts rop som "Krossa sexismen", men inte med tillägget "- kvinnokamp". Då började killarna högljutt ropa något annat istället. Det var killarna som styrde hur tjejernas Ta natten tillbaka-demonstration skulle vara. Jag kände igen mig. Och jag tror nog de unga tjejerna är beredda att vika sig ett tag. I glädje över att männen faktiskt var där, inte minst. De upprepar nog historien.

Men vi som tillhör deras mammors generation, vi har nog ingen lust att stå tillbaka längre. Vi tycker nog att antingen skärper vänsterkarlarna till sig eller också får det vara.

Ni tycker kanske att det låter hårt. Oresonligt. Negativt mot män. Det är ju inte så lätt för männen.

Själv tycker jag inte att jag begär mycket. På ett fackligt studiematerial om lönediskriminering säger tjejerna på omslaget:²⁸ [Bilden saknas tyvärr.]

Vad säger ni om att stå tillbaka ett par århundraden? Inget vidare, va? Själv är jag inte alls så rättvisekrävande som tjejerna på teckningen. Jag begär bara det lilla att ni ska vidga vyerna. Skaffa er kvinnoperspektiv. Och göra det nu.

Vad betyder då det konkret? Massor av saker. Det första och absolut viktigaste:

Sluta att skylla ifrån er.
T.ex. när ni får kritik för att er tidskrift saknar kvinnoperspektiv. Skyll då inte på att kvinnor är så dåliga på att skriva, att ni faktiskt bett någon att göra ditten och datten, att ni tycker det är så viktigt, men kvinnorna gör ju ingenting fast ni ber dom.

Det är ert jobb att öva upp kvinnomedvetandet. Ett av era stora problem vad gäller förståelsen av kvinnoförtrycket är att ni inte kan sätta er in i hur kvinnors värld ser ut. När vi tjejer var små lärde vi oss tidigt att förstå något av er värld, medan ni inte hade en aning om vår. Vi läste både flickböcker och pojkböcker, ni läste bara pojkböcker. Vi såg filmer om killar, de flesta filmer vi såg handlade om killars värld, för det finns så få som handlar om tjejers. Och handlade nåt om tjejers värld, så valde ni bort att se det.

Ni vet så lite om oss. Ändra på det! Lyssna på kvinnorna omkring er. Läs böcker om kvinnors villkor. Se filmer och TV-program ur kvinnovinkling. De sänder inte ofta såna program, men det händer. Öva er medvetet för att ta igen allt ni missat under er uppväxttid och ända fram till nu. Det är inte vi som ska fixa det här åt er. Det är ni som ska ändra er.

Sätt på er "kvinnoglasögon".
Försök att tänka ur kvinnoperspektiv. Försök att sätta er in i hur det kan vara att som kvinna "omges av en både reell och symbolisk makt", som Leif Nylén skrev i DN strax efter 8 mars härom året.²⁹ Att som han säger

"leva i ett samhälle där männen fortfarande i huvudsak är de högsta cheferna, de ansvarigaste politikerna, de oundgängligaste experterna eller de mest respekterade konstnärerna.

Så avgörande som könet - biologiskt och kulturellt - rimligen måste vara för en ursprunglig identitetsupplevelse borde det ofta kännas som att vistas inte i fiende- men främmandeland: utan möjlighet till självklar identifikation med "makthavarnas" biologiska natur och kulturella mönster. Jag vet ju hur onaturlig och språklös jag själv kan känna mig om jag råkar hamna i kvinnodominerade miljöer och situationer - utanför "brödraskapet"."

Det finns en könsgemenskap likväl som klassgemenskap. Se den. Se konsekvenserna av den.

Se kvinnoaspekterna.
I så gott som alla frågor finns kvinnliga och manliga aspekter. Eftersom vi lever i ett samhälle där mannen är norm, och kvinnan avvikande, är det alltid de manliga aspekterna som förs fram i alla sammanhang.

Diskuterar ni fackliga frågor, så fundera över kvinnornas villkor. Under vilka förhållanden kan kvinnor driva fackligt arbete? Vilka frågor är viktiga att prioritera om man ser ur kvinnoperspektiv, d.v.s. en deltidsarbetande, dubbelarbetande, lågavlönad. Vilka fackliga frågor är viktigast för arbetarklassens kvinnor? När man diskuterar arbetsmiljö, är t.ex. problemet med asbest en manlig vinkling. Tänk ut en kvinnlig!

Öva er i tänkandet att det finns ingenting i samhället som är könsneutralt. Det är bara en patriarkal maskering av verkligheten. Försök se igenom det könsneutrala. Om man diskuterar de könsneutrala "MLT" - marknadslönetilläggen - inom offentliga sektorn, så fråga hur många av dem som går till kvinnor. Svaret är ungefär 5-10%. Vi brukar döpa om dem till "Mans-lems-tillägg".

När massmedia diskuterar det ökade "ungdomsvåldet", så är det "pojkvåldet" de pratar om. Och egentligen är det ingen som tror att det handlar om gäng med flickor som gör inbrott i affärer, klår upp invandrare, sätter eld på kyrkor, välter gravstenar över judar som överlevt koncentrationslägren, skär halsen av varandra, raggar upp pojkar, antastar dem och misshandlar dem sexuellt som ren underhållning och sen får mer medlidande än deras offer, eftersom de - enligt en vanlig förklaring - uppfostrats av ensamstående pappor som i sin överbeskyddande ängslan för sina döttrar är orsaken till att döttrarna utför dessa manshatande brott.³⁰ Nej, det är ingen som tror det. Men könsneutraliteten gömmer flickornas verklighet och den hindrar oss från att göra en verklig analys av företeelsen.

Ge upp era känslomässiga privilegier.
Kjersti Ericsson skriver i broschyren "Den progressive mannen - alliert eller bremsekloss?" att mäns fördelar av kvinnoförtrycket handlar om handfasta privilegier, men också om känslomässig trygghet och identiteten som man.³¹ Hon skriver: "

Lyrikern Rolf Jacobsen har skrivit en dikt om hur det kändes när hans hustru dog. Men dikten berättar inte bara om hur det är att mista någon man tycker om. Den säger också mycket om kvinnorollen i vårt samhälle. Dikten låter så här:

"Två händer var som ett hus.
De sa:
Flytta in här.
Inget regn, ingen frost, ingen fruktan.
Jag har bott i detta hus
utan regn, utan frost, utan fruktan
tills tiden kom och rev det ner.
Nu är jag ute på vägarna igen.
Min rock är tunn. Det blåser upp
till snö."

Tiden kommer att riva ner detta hus för alla män, för kvinnorna kommer inte att fortsätta vara värmestugor åt män i all evighet. De har större uppgifter i livet och historien. Kanske är det något av detta män anar - och som skrämmer dem lika mycket som disk och könskvotering." Känn efter. Fundera över hur ni känslomässigt upplever kvinnofrigörelsen. Diskutera det med andra män. Stötta kvinnor som river ner husen. Det kanske går att bygga ett annat slags hus, kvinnor och män tillsammans.

Ni måste också göra upp med ert användande av härskartekniker.

Det är ju så att män använder sig av speciella härskartekniker för att tysta och kuva kvinnor. Det är lika vanligt inom vänstern som överallt annars. En av era uppgifter blir därför att lära er känna igen era härskartekniker, och öva er i att sluta använda dem. Berit Ås, norsk kvinnoforskare och politiker, har satt 5 härskartekniker som de vanligaste.se även De fem härskarteknikerna! Broschyr från ROKS, 1990.

Härskarteknikerna kan användas en och en eller i kombination. Och de fem vanligaste enligt Berit Ås är:

1. Osynliggörande
Osynliggörande försiggår när kvinnor blir bortglömda, förbigångna eller överkörda. Härskartekniken osynliggörande säger oss kvinnor att vi inte har något värde, att det vi har att komma med inte är viktigt, att vi personligen är betydelselösa. Det är mycket vanligt att män vänder sig till män, uteslutande tilltalar män (om det inte rör kaffe), och refererar bara till varandras - männens - uttalanden på möten med bägge könen representerade.

2. Förlöjligande
Förlöjligande är vad som sker när kvinnors insats blir förhånad, utskrattad eller liknad vid djur, till exempel höns. Och det är när kvinnor sägs vara speciellt känsliga eller sexuella eller kalla och cyniska, alltså när man diskuterar hur eller varför vi säger något istället för att diskutera vad vi säger.

-Det var ju bara på skoj, säger männen sen. Men det var ett sätt att tysta.

3. Undanhållande av information
Undanhållande av information är när män som en självklarhet vänder sig till andra män och kvinnor inte ges information om viktiga saker på arbetsplatsen, hemma eller i det politiska livet.

4. Dubbelbestraffning
Dubbelbestraffning försiggår när det är fel både det kvinnor gör och det de inte gör. Damn you if you do, damn you if you don"t. T.ex. när kvinnor i kvinnorörelsen beskylls för att vara orsak till skilsmässor för att de ägnar för mycket tid utom familjen, och samtidigt beskylls för att inte vara tillräckligt aktiva i politiken.

5. Påförande av skuld och skam
Det sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. T ex när kvinnor inom vänstern får höra att de inte är tillräckligt drivande, samtidigt som de som är det får höra att de inte är representativa för kvinnorna i gruppen, utan dominanta - en riktig häxa.

Det kan också ske genom en omdefiniering av verkligheten, som när en misshandlad kvinna får höra att misshandeln var orsakad av henne själv - p g a hennes egenskaper eller beteenden - och då ansvaret på så sätt flyttas från gärningsmannen.

Avslöja skenproblematiseringen
En sådan omdefiniering handlar det också om när vi kvinnor får oss pådyvlat och tar på oss ansvaret för kvinnoförtrycket. Dessa former av ideologiskt förtryck är ofta svåra att genomskåda, eftersom vi blir påverkade indirekt. Därför är det särskilt viktigt att vi pratar med varann om hur förtrycket upprätthålls.

Oftast blir vi kvinnor osynliggjorda i könsblandade sällskap. När vi ändå lyckas ta upp kvinnoförtrycket till debatt i ett sådant sammanhang, möts vi vanligtvis av olika metoder av skenproblematisering för att dölja mansmakten.³² Exemplen på metoder att skenproblematisera är många och jag ska bara nämna några:

Problematisera kvinnorna
Detta är en skylla-på-offret-taktik, såsom i exemplet med misshandlade kvinnor som får höra att misshandeln är orsakad av dem själva. Denna taktik används ofta också av enskilda män mot kvinnan de lever med.

Förminskningen
Kvinnor görs till "undergrupp" och man talar om "kvinnor, barn, handikappade och åldringar" som smågrupper utanför den normala (läs: manliga) världen. Som om inte kvinnor fanns inom alla dessa grupper och könsproblematiken gick utöver detta.

Kvinnorörelsen brukar svara att vi är världens största minoritet - på bara 51%!

Metoden kan också gå ut på att man understryker att den viktiga kampen sker någon annanstans, mellan "viktigare" frågor: arbete/kapital, vita/svarta, demokrati/diktatur.

Rockaden
Här försöker man få det att framstå som att det är kvinnor som står bakom allt och därför har den egentliga makten; i familjen, över barnen; att mannen p.g.a. sin kärlek och sitt beroende till kvinnan är underordnad henne och liknande.

En väninna bemötte en gång rockadargumentet så här: -Det är inte sant ens att kvinnorna har makten över kastrullerna. Men om så vore, så är det ändå männen som har den ekonomiska, sociala, ideologiska, religiösa, kulturella, politiska och allt-vad-det-kan-vara-makten i detta samhälle. Och hade de velat ha makten även över kastrullerna, så skulle de tagit den också!

Definiera en ny mansroll.
Kjersti Ericsson har också skrivit:

Det finns olika former av borgerskapets diktatur - vi har borgerlig demokrati, och vi har fascistisk diktatur. Med en lite haltande jämförelse kan vi kanske säga att kvinnomisshandel, våldtäkt osv, det är mansmaktens fascistiska diktatur."³³

Hon skriver vidare att det är helt fel att tro att vi kvinnor tycker att mansrollen bara är skit. Några saker i mansrollen skulle vi kvinnor också vilja kunna, och göra. Hon skriver:

"Vi vill kunna stå upp och sjunga ut när vi anser att vi blir trampade på - utan att få ångest och dåligt samvete för det. Vi vill bli huvudpersoner i vårt eget liv. Vi vill känna självklar trygghet i att vi också har rättigheter som vi kan slåss för. Vi vill intressera oss för allt i universum. Vi vill kunna låta oss uppslukas av en sak eller ett ämne och jobba koncentrerat med det utan att samvetet gnager koncentrationen i småbitar. Vi vill känna trygghet inför vår kropp, att den är fysiskt i stånd till att göra det vi vill. Detta är några av de fina sidorna av mansrollen som också vi vill ha del i."

När vi kräver att ni måste ändra er, så menar vi inte att allt med er är skit. Men mansrollen som den nu är förutsätter makt över kvinnor. Och när vi kräver att ni ändrar er, så menar vi inte att vi vill ha män som går i 8 mars-demonstrationer och känner sig som den snälle gossen som ger ett äpple till fröken. Vi vill ha män som i solidaritet med kvinnorna och i eget intresse aktivt jobbar för att skapa en revolutionär mansroll.

Marxismen och patriarkatet

Och vill ni diskutera mer åt det intellektuella hållet finns faktiskt också en hel del spännande tankegångar just på temat kvinnor och marxism. Vänstern inom Sverige har missat alla de intressanta diskussioner om marxismen och patriarkatet som spreds i många länder under 80-talet. De diskussionerna var ju mestadels mellan radikalfeminister, men en och annan man efter Engels har ju faktiskt brytt sig om kvinnors villkor, t ex Eli Zaretsky, som skrev boken "Det personliga är politiskt. Kapitalismen, familjen och privatlivet".³⁴ Den gavs t.o.m. ut på svenska 1976. Jag köpte ett 20-tal av den för 1:-/styck på rea i början av 80-talet och gav till en del män inom SKA då, men jag tror inte att nån läste den.

I antologin "Feminism och marxism - en förälskelse med förhinder" skriver den amerikanske ekonomen och forskaren Heidi Hartman att:

"Engels, Zaretsky och Dalla Costa försummar alla att i tillräcklig grad analysera arbetsprocessen inom familjen. Vem drar nytta av kvinnors arbete? Kapitalisterna förvisso men helt säkert även männen vilka som makar och fäder får personlig betjäning i hemmet. Denna betjänings innehåll och omfattning kan skifta mellan olika klasser, etniska och rasgrupper men det faktum att de betjänas står fast. Män har högre levnadsstandard än kvinnor mätt i lyxkonsumtion, fritid och personlig service. En materialistisk analys borde inte bortse från denna avgörande punkt. Det följer av den att männen har ett materiellt intresse av kvinnors fortsatta förtryck."³⁵

Heidi Hartman menar att kapitalismen och patriarkatet är två olika maktsystem; kapitalismen där klassbegreppet är det centrala och patriarkatet där könsbegreppet är det centrala. Hennes teori utgår ifrån att kapitalism och patriarkat är två system i vårt samhälle, som påverkar varandra, motverkar och samverkar. Att patriarkatet fanns i en form före kapitalismen, att kapitalismen anpassade sig till denna redan existerande maktstruktur, men att patriarkatet också förändrats under intryck av kapitalismen.

Andra menar att det är fråga om ett maktsystem och att man bör diskutera förhållandet mellan klass och kön inom detta system. Problemet är då att i den traditionella marxistiska teorin är inte könsuppdelningen problematiserad. Kvinnoförtrycket sågs bara som en effekt av klassförtrycket, utan egen materiell bas.

Det går att diskutera dessa olika teorier. Det är ju utan tvekan så, att marxismen varit mycket dimmig i analysen av kvinnoförtrycket. Inom vänstern anses i andra sammanhang teoribildningen vara mycket viktig, men när det gäller kvinnoförtrycket tycks den allmänna uppfattningen vara att det inte är något marxister vare sig vill eller behöver befatta sig med. Så vad ska vi feministiska marxister dra för slutsats av att manliga kommunister inte ens brytt sig om att sätta sig in i, än mindre velat diskutera, den för oss så avgörande fråga som kön/makt-strukturen är? Hur är det med marxismen och feminismen? Ska vi ha något förhållande eller ska vi skiljas?

Kön och makt

Idag befinner jag mig i samma situation som jag gjorde för snart 20 år sedan. Jag är organiserad som feminist, men inte som marxist. Det känns halvt. För några år sedan var jag på en enormt lärorik konferens om kön och makt, en konferens som ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, ordnat om pornografi.³⁶ Det var en historisk konferens. Dit kom namnkunniga föreläsare från Sverige, Norge och USA; professorer, författare och debattörer, människor som ägnat årtionden åt att studera sitt ämne, analysera det, forska kring det och skriva lagförslag i frågan. Också deltagarna var bland de mest kunniga inom området. Det var en viktig konferens; en internationell samling i ämnet, ett utbyte av erfarenheter, och en avstamp inför såväl nationellt som internationellt samarbete. Följderna av den har blivit stora - inom kvinnorörelsen. Men i massmedia hördes inte ett ord om konferensen.

Så är det att jobba med kvinnofrågor. Sådana är villkoren för oss. I det borgerliga Sverige och inom den s k vänstern.

Efter konferensen kände jag mig osäker inför alla nya tankar jag fick, det var svårt att analysera allt vad som sagts, för klassperspektivet saknades hos vissa av föreläsarna. Just då kändes det extra svårt att inte vara organiserad också som kommunist.

Men å andra sidan fanns det inga män ur den kommunistiska rörelsen med bland de få män som deltog i konferensen. Och det skulle ju inte ha varit till någon hjälp för mig att vara engagerad någonstans där begrepp som kön och makt var osynliggjorda eller helt enkelt ansedda som mindre viktiga.

Och hur blir framtiden?

Jag läste en art