Momir Talic och rättvisan Brott och rättsproblem
1. Inledning
1.0.1 Syfte
1.1 Metoder
1.1.1 Om notsystemen
1.2 Aktörer
1.2.1 Begrepp: Etnisk rensning
1.3 Juridik: Folkmord
1.3.1 Folkmordens historia
1.3.2 Folkmord under 1900-talet
1.4 Juridik: "brott mot mänskligheten"?
1.5 Tribunalen
2. Det politiska sammanhanget
2.1 De upptrappade konflikterna
2.2 Etnisk rensning som territoriell definition
2.3 Den nuvarande situationen
3. Fallet Talic
3.1 Övervakningslägren
3.2 Lägret Keraterm
3.3 Omarska
3.4 Trnopolje
3.5 Åtal mot tidskriften Living Marxism
3.5.1 Republika Srpskas presstabu
4. Preliminär slutsats
4.1 Om möjligheten till försoning
4.1.1Om vådan av att ställa en Expresident inför rätta
4.2 Det heroiska motståndet mot den nya världsordningen
4.3 Hur bör vi göra?
4.3.1 Indiansk exempel på rättegång mot Columbos - Det är aldrig försent!
4.3.2 Att låta bli att göra något
4.3.3 Behovet av en neutral, trovärdig och omutbar Internationell krigsförbrytartribunal
4.3.4 Utökat jurisdiktion
5. Litteraturförteckning:
5.1 Internetkällor:
5.2 Föredrag, samtal m.m.

Momir Talic och rättvisan Brott och rättsproblem

1. Inledning

När jag gick i grundskolan var två av mina bästa vänner jugoslaver, Zoran och Slavenka. Jugoslavien var det spännande land, långt österut som vi drömde om. Det var en vacker och bergig trakt, och - föreställde jag mig - ett relativt fritt och mycket fridfullt land.

Tiden gick och jag gled från mina vänner, flyttade till Stockholm och studerade på universitetet. När jag mötte Zoran igen 1992, var Jugoslavien en helt annorlunda plats. Det var krig. Jugoslavien brann. Det hände fasansfulla saker som varken Zoran eller jag kunde förklara. När kriget till sist tog slut skulle folk försöka leva tillsammans igen, landet skulle återgå till den plats det var före kriget. För att detta skulle vara möjligt upprättades en Krigsförbrytartribunal i Haag, den första i sitt slag sedan Nürnbergtribunalen 1945.¹

Det Internationella samfundet stod i sin uppgift att skapa rättvisa i fallet Bosnien- Hercegovina, för en av de mest komplicerade situationer som tänkas kan. Parterna i konfliktens agerande hade i slutändan styrts av skickliga politiska manipulatörer. Dessa politiker handlade för egenvinning med ett överordnat mål: att tillskansa sig personlig makt. Detta syntes dem möjligt i ett land lämnat bankrutt efter Sovjetunionens fall.

Den nuvarande situationen synes vara resultatet av västmakternas vägran att på ett tidigt stadium ingripa på Balkan. Redan 1989 stod det klart att Jugoslavien var i behov av storskalig ekonomisk hjälp, en så kallad Marshallplan. Marshallplanen var det ekonomiska åtgärdsprogram som innebar ett gigantiskt amerikanskt penningflöde till ett trasigt Västeuropa efter Nazitysklands kapitulation 1945. Åtgärden stabiliserade den politiska situationen på hela den Europeiska kontinenten. Om en Västeuropeisk marshallplan satts in i Jugoslavien skulle sannolikt landet inte ha upplösts.

Det i problematiken särpräglade är att de nationer som efter kriget skulle sätta sig till doms över individer som begått de fasansfullaste handlingar, själva var delaktiga i att dessa handlingar blev utförda.

I de jugoslaviska krigen, spelade massmedia en betydande roll för manipulatörerna. Medierna användes för att konstruera konflikten i propaganda och förtal. Det går lätt att se hur Republika Srpskas och jugoslavisk media gick till väga för att göra detta. De serbiska regimerna var tydligt repressiva i hanteringen av den journalistiska verksamheten. Syftet med en sådan mediapolitik var att, med ett uttryck hämtat från den välkände lingvisten och politiska kommentatorn Noam Chomsky, konstruera ett samtycke till de mest bestialiska åtgärder.

Det måste stå klart för var och en, att också serbernas antagonister gjorde sig skyldiga till ett sådant förfarande i syfte att skapa ett konstruerat samtycke, bara mer subtilt. Den viktigaste skillnaden var att serberna inte kunde styra globala medier lika framgångsrikt som västmakterna. De hade ingen kontroll över vad den australiensiske journalisten John Pilger beskriver som Den dolda dagordningen. Det vill säga västs politiska intressen i regionen.

1.0.1 Syfte

Uppsatsen är ett försök att studera den internationella rättvisan i Sydslavien över tid. Den är uppdelad i fyra delar där första delen resonerar om vilka brott en viss general vid namn Momir Talic kan ha gjort sig skyldig till och hur deras rättliga prövning ser ut.

Andra delen försöker redovisa den kontext vari brotten var möjliga. Tredje delen diskuterar brottens faktiska art och hur dessa bemötts, både in- och externt av globala organisationer och nationell media. Därefter följer en sammanfattande diskussion och uppföljning av händelseutvecklingen fram till 2001.

En följd av denna uppläggning är att slutsatsen bara kan kallas preliminär, då situationen på Balkan alltjämt är turbulent och händelseutvecklingen fortfarande kommunicerar med denna del av arbetet. En annan följd är att det avslutande avsnittet blir ganska långt och att nya faktorer vävs in i texten. Det delas dessutom in i nya underrubriker.

Uppsatsen vill diskutera huvudlinjerna i den kritik den Internationella rättvisan dragit på sig i fallet Bosnien- Hercegovina. Vidare, är uppsåtet att diskutera modeller för konflikthantering i den inflammerade situation som uppstått och som alltjämt råder i regionen, sedan den väpnade konflikten avstannade.

De politiska manipulatörernas agerande, deras metoder och vilken skuld dessa och deras medlöpare i media har är ett av de återkommande temana i denna uppsatts. Deras agerande synes mig brottsligt, men trots detta, är det bara två av parternas handlingar som utreds av Världssamfundet och ingen parts propaganda eller förtal. Fast att dessa krigföringsmetoder bär en del av ansvaret till den uppkomna situationen.

Det övergripande målet för den internationella rättvisan borde vara att nå faktisk rättvisa i regionen. Detta, menar författaren till denna text, är allt överskuggande om rättsprocessens mål är försoning.

1.1 Metoder

Föreliggande text är resultatet av ett långvarigt tvärvetenskapligt studium av Balkan-problematiken. Arbetet har tillkommit under flera perioder, med egentlig start på Institutionen för Östeuropastudier i Uppsala, under sakkunniga råd av en av landets ledande experter på regionen Örjan Sturesjö.

Den har i en annan utformning diskuterats på Kriminologiska Institutionens C-uppsatts seminarium. Den har ventilerats på Sidas skola i Sandö, innan den nu läggs fram som tiopoängsuppsatts på Teologiska högskolan.

Arbetet utgår från litteraturstudier och föreläsningar, men en del observationer har gjorts i fält under studieresor till området. Aktuell litteratur har jag funnit dels i böcker, dels på Internet.

Tematiskt rör sig analyserna dels på Folkrättslig, dels på säkerhetspolitisk nivå. För att dessa nivåer ska bli meningsfulla löper en historisk analys tvärs igenom texten. Idén med en sådan tvärvetenskaplig väv är, att nå en djupare bild av problematikens komplexitet.

Titeln på uppsatsen till trots - är arbetet inte biografiskt. Exgeneral Momir Talic uppgift är att vara exempel på krigsförbrytare och manipulatör. Han är också centralgestallt av narrativa skäl, han försvinner dock ur framställningen ibland, men återkommer på så sätt kan texten sägas hållas samman av hans fall. Han är vald därför att hans ansvarsområde var stort och hans position betydande. Han var dessutom en av de första högre befälen som ställdes inför rätta i Haag.

Under arbetets gång har jag beskyllts för att vara både serbvän och natovän (det är helt oförenliga positioner). Min personliga ståndpunkt är ingendera. Beskyllningarna har sannolikt sin grund i den analysmodell jag valt. Denna modell utgår från en huvudsakligen hermeneutisk läsart, som den beskrivs av filosofen Paul Ricoer. Denna läsart innebär att forskaren i litteraturen försöker se världen utifrån antagonisternas perspektiv, med deras glasögon. Glasögonen utgörs av deras texter. Från denna position kan forskaren problematisera aktörernas ståndpunkter i en misstankens hermeneutik. Detta verkade vara den ända möjligheten att nå en förståelse av antagonisterna ur deras eget perspektiv.

Min personliga åsikt är att varje brinnande stad är en brinnande stad för mycket och att varje krigshetsande politiker är lika klammervärd. Oavsett vilken sida denna stad eller politiker tillhör.

Till frågan om metoden hör också tillvägagångssättet. Uppsatsens ansatts är öppet politisk och diskuterande. Denna ansatts kan på somliga verka provokativ, men jag hoppas att en och annan ska lockas att se det balkanska dilemmat ur annat perspektiv än det vedertagna. Det är som jag ser det, vår skyldighet att försöka göra detta, eftersom det är den ända möjligheten vi har att hindra kriget på Europas mest undersköna halvö.

1.1.1 Om notsystemen

I texten finns två notsystem. Det såkallade Harvardsystemet då författaren omedelbart i texten anger den refererade författarens namn, den refererade litteraturens utgivnings år, samt sidnumret. I litteraturförteckningen finns sedan fullständiga data, denna version alltså en modifierad variant av Tore Frängsmyrs anvisningar, (Frängsemyr, Tore 1994, s.17). Detta används till papperstext anvisningar.

Det andra systemet kallas Oxfordsystemet. Detta system är det traditionella. I det ges en liten notsiffra och det används för 1) referenser till Internettexter samt för att 2) kommentera brödtexten.

I kapitlet "2. Historia", finns en så kallad slutnot. Den var inledningsvis en fotnot som blev för lång. Därför beredde jag plats för den längst bak. Den markeras med ett litet i.

1.2 Aktörer

De etniska grupper som finns i det lilla triangulära balkanlandet, den federala republiken Bosnien-Hercegovina talar samma språk, även om trenden är att de försöker skapa nya tungomål. Det finns två alfabet varav det ena är kyrilliskt och används av serberna och det andra är romanskt. Det finns huvudsakligen tre religioner: Serbiskortodox- och katolsk kristendom samt Islam.

Grupperna indelas i vad som förr kallades muslimer, men nu bytt namn och heter bosniaker (bosniacs). Kroaterna som ingått i federation med bosniakerna: Den bosnisk-kroatiska federationen, samt serberna som har en egen etniskt ren och autonom delstat: Republika Srpska.

I republiken finns dessutom SFOR (stabiliseringsstyrkan) med en nuvarande numerär av 20 000 soldater från både Natoländer och nationer utanför Atlantpakten, (juni 2001). Antalet personal och sammansättningen av de Natoledda fredsoperationerna har varierat sedan FN:s fredsbevarade styrkor ersattes 1995.

Fram till den 20 december 1996 uppgick den internationella styrkan till 60.000 man och kallades IFOR (implementeringsstyrkan), efter 96 reducerades antalet personal till 32.000 i SFOR. Den internationella stabiliseringsstyrkan är i regionen på FN:s mandat för att upprätthålla Dayton-avtalet vars implementering började 1995, (NATO on line liberary, den 8 maj 2001).²

Sedan 1993 har en krigsförbrytartribunal varit verksam i Haag med ambitionen att åtala och döma personer i före detta Jugoslavien som gjort sig skyldiga till brott mot humanitär rätt, Brott mot mänskligheten.

1.2.1 Begrepp: Etnisk rensning

Begreppet etnisk rensning, etnicko cis´cenje blev en term i internationella politiska vokabulären i maj 1992, (Silber/Little 1995, s.244). Fenomenet är dock betydligt äldre och har observerats vid ett flertal tillfällen bland annat under 1900-talet.

De antipolska aktioner som genomfördes av SS 1939 utgör ett exempel. Tiotusen intellektuella polacker mördades, för att beröva landet potentiella ledare, interneringen av två miljoner judar, samt styckningen och uppdelningen av Polen, efter ett mönster som författaren Sven Lindqvist känner igen från Jugoslavien och sammanfattas av honom som etnisk rensning. Hitlers mål var uttalat: - Polen ska avfolkas och kolonialiseras av tyskar; sade han (Lindqvist 1999, stycke 180).

Begreppet etnisk rensning är, fastslår konfliktforskaren och författaren Wilhelm Agrell, vare sig en vetenskaplig eller juridisk term. Den användes av journalister för att beskriva de systematiska övergrepp, det folkmord som pågick i skuggan av inbördeskriget i Bosnien-Hercegovina.

Det nyuppfunna begreppet var så slagkraftigt att det snart blev ett propagandanummer i det pågående mediakriget i Bosnien mellan bosniaker, kroater och serber. Etnisk rensning beskriver tvångsförflyttningen av en grupp människor ur ett geografiskt avgränsat område (Agrell 1998, s. 105). I juridisk mening är etnisk rensning är en del av brottet Folkmord.

1.3 Juridik: Folkmord

Termen folkmord i svenskan, är en översättning från engelskans "genocide": ur grekiskans "genos" - folk och latinets "caedere"- hugga eller döda (Gabrielsson 1999, s. 9).

Den juridiska termen Folkmord härleds ur Folkmordskonventionen (Konvention den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide)). Det var denna konvention som låg till grund för Nürnbergtribunalens arbete den utgör ett slags Segrarmakternas minsta gemensamma definition på de övergrepp som begåtts i Tredje riket. Konventionen fastslår att Folkmord är handlande i syfte att;

[H]elt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan (folkmordskonventionens artikel II).

Definitionen är densamma i Haagtribunalens stadga där brottet Folkmord definieras som:

//vilken som helst av följande handlingar som begås i avsikt att, helt eller delvis, förinta en nationell, etniskt, rasmässigt bestämd eller religiös grupp, nämligen:

• Att döda medlemmar av gruppen
• Att tillfoga medlemmar ur gruppen svår kroppslig skada,
• Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,
• Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födslar inom gruppen,
• Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp

(InternationellaTribunalens Stadga, Artikel 4, andra stycket).

Definitionerna i Stadgan och Konventionen är därmed i stort, och i varje fall essentiellt, identiska. Språket i Konventionen har moderniserats och skrivits in i Stadgan.

1.3.1 Folkmordens historia

Folkmord i Stadgans betydelse har en lång historia. Fenomenet beskrivs bland annat i Bibeln. Termen är dessutom adekvat som beskrivning på den process som inleds när tre skepp - Niña, Pinta och Santa Maria under befäl av Christopher Columbus landade på ön Hispañola i Den nya världen. Hispañolas invånare, Arawakerna, tog snart slut.

Arawakerna, berättade Columbos, behandlade honom väl och kom med gåvor till hans besättning. De vita gästerna krävde snart mer och misshandlade sina värdar. När Arawakerna lyckades ställa en liten försvarsstyrka på benen möttes de, å de brutalaste, av moderna spanska vapen. De som togs till fånga hängdes eller brändes.

Spanjorernas härjningar utlöste en våg av självmord bland indianerna som valde att dö för egen hand framför den tortyr de utsattes för i spansk fångenskap. Många av Arawakfamiljerna valde, i sin desperata situation, att låta sina barn dö av kassavagift framför att låta dem falla i spanjorernas händer. På mindre än två år hade Haitis indianbefolkning på 250 000 individer - halverats genom mord, stympning och självmord. År 1515 fanns under 50 000 indianer på Haiti. Övriga hade avlidit genom självmord, sjukdomar och hårt slavarbete. År 1550 hade den oförändrade spanska politiken lett att det återstod femhundra indianer och från och med 1650, visar en rapport- existerade det överhuvudtaget inte några Arawaker på ön, (Zinn, Howard 1999, s.14).

Snart skulle den Amerikanska kontinentens alla högkulturer Inka-, Aztek- och Pueblofolken vara näst intill utrotade, och deras land förött.

Det spansk-portugisiska och engelska folkmordet var medvetet, de genomfördes med utrotningskrig och bakteriologisk krigföring som medel. Resultatet var en aldrig tidigare eller senare, skådad decimering av en kontinents befolkning. Christopher Columbus juridiska prövning återkommer vi till längre fram.

1.3.2 Folkmord under 1900-talet

Det första Folkmordet under 1900-talet skedde i Armenien. Natten mellan den 23 och 24 april, 1915 arresterades den armeniska intellektuella och kulturella eliten av ungturkarna. Därefter jagade den Ungturkiska regeringen ut "[p]raktiskt taget hela den armeniska befolkningen [...] från Mindre Asien, genom massakrer, deportation eller flykt", (Agrell, Wilhelm och Alcalá, Jesús, 1997, s.94). Före första världskriget fanns det mellan 1,5 och 2 miljoner armenier i Armenien.

Ett av 1900- talets mest omfattande folkmord är förstås det nazistiska, Endlösung (Den slutgiltiga lösningen), som det fick heta efter Wanseekonferansen 1943. De nazistiska folkmorden var två parallella; det judiska Shoa och romernas Porajmost 1933-45.³ Folkmorden särskilde sig från andra liknande processer genom sin systematik, och sitt industriella genomförande. Ett utförande som nådde crescendo mellan 1943 och 45. Propagandaminister Joseph Goebbels skröt med att ha likviderat 6 miljoner judar. Även om historikern och den framstående förintelsespecialisten Raul Hillberg vill begränsa siffran till 5.1 miljoner (Gutenplan D.D, 2001 s.295). Porajmost beräknas ha decimerat den romiska befolkningen med mellan 40 och 45%.

Under 1990-talet pågick minst fyra Folkmord parallellt med det i Bosnien och Kosova/Kosovo Metohija; Israels krig mot palestinierna;⁴ Indonesiens krig på Östra Timor; konflikten i centralafrikanska Storasjöarna regionen Rwanda, Burundi och Demokratiska Republiken Kongo samt Turkiets krig mot kurderna.

Bara konflikten i Rwanda och Burundi har fått en uppföljning liknande den Jugoslaviska Tribunalen i Arusha.

1.4 Juridik: "brott mot mänskligheten"?

Talic har anklagats för Brott mot mänskligheten. Denna förbrytelse är ett brott mot krigets lagar, det vill säga; ett brott mot mellanstatliga konventioner undertecknade av suveräna stater såsom Folkmordskonventionen från 1948. Samt fyra Genève-konventioner om krigföringens former (1949) adderade till en äldre Haag-konvention från 1907. De fyra Genèvekonventionerna behandlar i turordning:

• Genèvekonventionen I - tar upp frågan om sjuka och sårade, förbandsplatser och deras status
• Genèvekonventionen II - behandlar motsvarande frågor under sjökrig
• Genèvekonventionen III - reglerar krigsfångars status
• och så Genèvekonventionen IV - vilken beskriver vilket skydd civilpersoner bör ha i krigstid.

Därutöver finns två tilläggsprotokoll, vilka skrevs 1977 och innehåller skydd för offer i krigstid. Det första av protokollen behandlar regler för användning av stridsmedel och stridsmetoder. Det definierar skillnader mellan å ena sidan civila, å andra sidan militära mål. Det andra protokollet rör "icke-nationella konflikter". Det var första gången en internationell konvention behandlade - och försökte reglera - krigshandlingar i inbördeskrig (Agrell 1998, s.46-47).

I tribunalens stadga avspeglas framför allt IV- konventionen och tilläggsprotokollen då det i Artikel 5 fastslås, att en person kan dömas till ansvarig för Brott mot mänskligheten:

[...] för följande brott när de begås under väpnad konflikt, vare sig denna är av internationell eller nationell karaktär, och som riktas mot en civilbefolkning:

• mord,
• utrotning,
• förslavning,
• deportering,
• fängslande,
• tortyr,
• våldtäkt,
• Förföljelse på politiska, rasmässiga och religiösa grunder,
• andra inhumana handlingar. (Internationella Tribunalens stadga, Artikel 5)

1.5 Tribunalen

International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia, (ICTY) är ett resultat av Säkerhetsrådets resolution 827, antagen den 23 maj 1993. Tribunalens uppgift är att åtala och pröva individer som kan vara skyldiga till allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt under den väpnade konflikten i Jugoslavien.

Tribunalen har domsrätt över fysiska personer. Den kan döma individer för brott som begåtts i regionen från och med 1991. Tribunalen sponsras huvudsakligen av FN:s medlemsstater och med frivilliga bidrag. Tribunalen stöds av NGO:s som Koalitionen för internationell rättvisa (CIJ), med arbete och material.

Tribunalen skapades därför att det internationella samfundet såg händelseutvecklingen i Jugoslavien som ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det slogs fast att tribunalen skulle "bidra till återupprättandet och vidmakthållandet av fred i före detta Jugoslavien" (International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia).⁵

2. Det politiska sammanhanget

Alla historier har en början; Historien om den blodiga konflikt som härjar Balkan började med Slobodan Milosevic tal på järnvägsknuten Trastfälten (Kosovo Polje) i Kosova/Kosovo Metohija den 24 april 1987, (Mönnesland 1995, s. 243). Denna händelse måste betraktas som utgångspunkt i oroligheterna oavsett den gängse och nationalistiska mytbildningen som parterna byggt upp för att motivera sina respektive åtgärder under den efterföljande konflikten.

Slobodan Milosevic talade under mötet mot det påstådda folkmord av serberna som pågick i Kosovo, där de är i minoritet. Han spann vidare på historier om hur serbiska flickor blev våldtagna; hur deras hus stuckits i brand; deras boskap drivits i väg eller dödats; hur deras barn misshandlats på väg till skolan; deras kyrkor och kloster ödelagts av albanerna. Under mötet uppstod ett tumult (Mönnesland 1995, s. 244).

Som av en händelse råkade en kamera finnas i närheten När Milosevic, märkbart rörd av stridens hetta, mumlade: "ingen ska hädanefter slå detta folk", (Little, Allan och Silber, Laura BBC Dokumentär). Uttalandet tolkades i nationalistisk riktning och Milosevic popularitet steg. Från att ha varit federalist berättade vittnen, gick han över en natt till att bli den serbiska nationalismens talesman: "sedan han märkt nationalismens sprängkraft". "Ingen ska hädanefter slå detta folk" blev ord som sändes gång efter annan på jugoslavisk TV och blev den nyfödda serbiska nationalismens mantra.

Denna sydslaviska historia är historien om de fyra krigen som upplöste det etniskt blandade och de friaste av de kommunistiska balkanstaterna - Jugoslavien. Denna Historia började i den fattiga provinsen Kosova/Kosovo Metohija; och den kommer sannolikt att sluta där.

2.1 De upptrappade konflikterna

Resultatet av de upptrappade konflikterna som startade i Slovenien i juni- juli 1991 med att landet tillsammans med Kroatien förklarade sig självständigt, den 25 juni 1991, blev förödande för den federativa socialistiska republiken Jugoslavien.

För Slovenien var utgången dock lyckad, efter en del skottlossning och hårda ord kunde landet göra en lyckad utbrytning som den västeuropeiskt influerade och rikaste av Jugoslaviens delstater (Silber/Little 1995, s.154). Professorn på Oslos universitet, slavisten Svein Mönnesland noterar att; den 4 juli när striderna i Slovenien upphörde hade 64 personer dödats (Mönnesland 1995, s. 362). Men händelserna var ett järtecken.

Under kriget i Bosnien-Hercegovina, som startade den 8 april 1992, kunde liken snart räknas i tusental - byar och städer brann, familjer och kvarter splittrades. Striderna startade runt polisstationen i Zvornik, nära den nuvarande gränsen mot Jugoslavien. När striderna strax därefter trappades upp, blev resultatet fruktansvärt: före detta lekkamrater och människor som bott grannar i hela sitt liv internerade, våldtog och torterade varandra, (Silber/Little 1995, s.222). Kulturminnesmärkta städer som Dubrovnik och Sarajevo belägrades och sköts sönder i regn av eld och aska. Det undersköna balkanlandet Jugoslavien maldes sönder i marschtakt.

2.2 Etnisk rensning som territoriell definition

Radovan Karadzic utropade den nya oavhängiga staten Republika Srpska vid midnatt den 6 april 1992. Etnisk rensning var, menar författarna Laura Silber och Allan Little i sin bok, The death of Yugoslavia, det instrument vilket gav den nya staten territoriell definition. I by efter by, i främst Banja Luka - området och i nordöstra Bosnien, angreps den bosniakiska och kroatiska befolkningen; kvinnor, barn och män skildes åt. Kvinnorna rånades på sina ägodelar och blev därefter oftast fria. Männen internerades och byns nyckelpersoner avskildes och "försvann".

De etniska rensningsaktionernas tydligaste karakteristika var systematisk elimination av kommunledning, intellektuella samt medlemmar av det oppositionella partiet SDA, All bosniska koalitionen (Silber/Little 1995, s.244-245). Den bosnisk- serbiska krisstaben fördrev 100 000 kroater och bosniaker från Prijedorområdet under 1992 (Labi Aisha, Long arm of the law).⁶

Den 25 maj öppnade övervakningslägret Omarska som snart skulle bli ökänt över hela världen.

2.3 Den nuvarande situationen

Det råder ett relativt lugn i det, enligt Daytonavtalet, etniskt delade Bosnien-Hercegovina. Den nuvarande kartan påminner lite grand om ett misslyckat pussel.

Landets 51 000 kvadratkilometer har en befolkning på cirka 3.2 miljoner invånare. Huvudstaden heter Sarajevo. Ordförande för tre parts- presidentskapet är sedan den 14 februari 2000, bosniaken Alija Izetbegovic. Bosnien-Hercegovina delas i två etniskt rena områden där delarna är insprängda i varandra.

Flera akuta problem kvarstår att lösa efter det att Natobomberna slutade falla över den federala republiken Jugoslavien, FRY i juni 1999. Först av allt drar det ihop sig mot upplösning av FRY Jugoslavien. Det är en tidsfråga innan Montenegro bryter sig ur federationen med Serbien. Valet den 11 juni 2000 gav ingen egentlig vägledning om när detta sker.

Den montenegrinske delstatspresidenten Milo Djukanovic regerande koalition, Da Zivimbo Bolje (DZB, För ett bättre liv) återtog kontrollen över huvudstaden Podgorica, som han förlorat under bombkampanjerna 1999. Men förlorade i kuststaden Herceg Novi, där federalisten Momir Bulatovic's Jugoslaviska koalition vann, (World Socialist Web Site, den 23 juni 2000)⁷

DZP har montenegrinsk nationalism i sitt program och vill bryta ut landet ur FRY, men detta låter sig inte göras så länge inte majoriteten för denna åtgärd är större.

Staden Brcko är en maktspels- bricka i kraftmätningen mellan Republika Srpska, Bosnisk- kroatiska federationen och FN/NATO. Staden är för närvarande ett condominium behärskat av både Republika Srpska och federationen (ICG - Bosnia).⁸

Problemen är självfallet många. Men de mest brännande frågorna är hur parterna lyckas vidmakthålla det fragila eldupphör som sedan 1996 råder i regionen. Detta bygger främst på två faktorer: dels på hur framgångsrikt Dayton-avtalet implementeras och dels om man kommer till rätta med de många brotten mot Humanitär Rätt och de Mänskliga Rättigheterna. För det sistnämnda ändamålet har en Internationell krigsförbrytartribunal upprättats i Haag. I början av Tribunalens historia verkade den inte så framgångsrik: men så arresterades först Jugoslaviens före detta vice premiärminister Radoslav Brdjanin i Banja Luka av Sfor styrkorna och lite senare stabsgeneralen Momir Talic under dramatiska omständigheter i Wien.

3. Fallet Talic

På onsdagsmorgonen den 25 augusti 1999 lyckades österrikisk polis i Wien, arrestera den Bosnien- serbiska generalen Momir Talic. Talic överlämnades till FN senare på kvällen.

Generalen befann sig denna dag på en militär konferens i staden, anordnad av österrikiska försvarsakademin och OSCE, (Organisation for Securety and Cooperation in Europe) till vilken han, enligt OSCE, inte var inbjuden. OSCE menade att den inte heller kände till att det fanns åtal hos krigsförbrytartribunalen: vilket kunde leda till generalens arrestering.⁹

Serberna reagerade med bestörtning över händelsen och anklagade de österrikiska myndigheterna för förräderi. Man menade att österrikarna medvetet gillrat en fälla, (Serb Military cheif Arrested for War Crimes).¹⁰

Det förelåg ett så kallat "dolt" åtal mot serben. En praxis Tribunalen utvecklat för att underlätta gripandet, av framförallt prominenta personer i regionen. Åtalen hade därigenom inte offentliggjorts och Österrikarna kunde tillbakavisa Republika Srpskas kritik med en viss rätt.

Republika Srpskas premiärminister Milorad Dodik sade:

Republika Srpskas regering bedömde Talic arrestering som ett hårt politiskt angrepp mot nationen, därför att Talic är en nyckelperson i Republika Srpskas politik, (Domovina Net - Tuzla Night Owl).¹¹

Arresteringen hade genomförts efter ett tips från FN:s krigsförbrytartribunal. Generalen hade hållits omedveten om att FN- domstolen under mars månad pekade ut honom, jämte den före detta vice premiärministern i Serbien, Radoslav Brdjanin (arresterad i Banja Luka den 6 juli av brittiska SFOR styrkor, enligt ICTY, july 6, 1999)¹² som ansvarig för planeringen och genomförandet av blodbaden i nordöstra Bosnien. Brott vilka resulterade i att 100.000 bosniaker och kroater miste livet, (Serb Military cheif...).¹³

Momir Talic och Radoslav Brdjaninin står åtalade både som gärningsmän till brotten och i egenskap av befäl i Krajinas autonoma regions krisgrupp (ARK), där Talic var president.

ICTY anser att:

Talic hade auktoritet och direkt kontroll över de operationer som genomfördes av (de i kampanjerna deltagande) milismän, poliser och paramilitärer i syfte att etniskt rena Krajina under den relevanta perioden.

ICTY menar att Momir Talic och Radoslav Brdjaninin har koordinerat de "etniskrensnings" aktioner som genomfördes. Dessa operationer genomfördes som våldsamma attacker; förstörelse av icke-serbiska byar; tvångsförflyttning av befolkningen i stor omfattning; fysisk och psykisk misshandel av befolkningen i regionen; upprättandet och internerandet av ickeserber i lägren samt deporteringen och tvångsförflyttningen av bosniaker och kroater från ARK:s område.

ICTY: s åklagare Grant Niemann yrkade alltså på; "både individuellt (i förhållande till artikel 7 (1) i tribunalens statuter) och överordnat ansvar (artikel 7 (3)) för svaranden Momir Talic och Radoslav Brdjaninins fall. De misstänks ansvariga till:

- Brott mot mänskligheten (Artikel 5 i Internationella Tribunalens stadga - förföljelse på politiska, rasistiska eller religiösa grunder)
(Case Information sheet, Brdjanin and Talic Case (IT-99-36-PT), 6 September)¹⁴

Enligt tribunalens Update 141 (30 augusti-5 september, 1999),¹⁵ inställde sig generalen inför rätta tisdagen 31 augusti. Sammanträdet varade i mindre än tio minuter. Den australiska domaren David Hunt accepterade den tilltalades och hans rättsliga biträde, advokaten Vladimir Petrovic, begäran att slippa höra åtalet läsas upp i rätten. Försvaret menade att Talic redan läst dokumentet på serbiska vid ett flertal tillfällen och till fullo förstod dess innebörd.

Talic uppmanades att resa sig, varefter han anklagades för att begått Brott mot mänskligheten genom deltagandet i den etniska rensningen av den ickeserbiska befolkningen i Bosniska Krajina på politiska rasistiska eller religiösa grunder. Generalen svarade med att militäriskt och resolut säga "Icke skyldig".¹⁶

Momir Talic blev därmed en av de totalt 97 som åtalas för krigsförbrytelser. Han finns bland de 39 i ICTY:s förvar, av vilka tre har släppts i avvaktan på dom, två har släppts efter rättegången och en efter avtjänat straff. SFOR har gripit 21, UNTAES, (ICTYs personal i serbiska Kroatien) en, Bosniska federationens polis två, Republika Srpskas polis ingen, tysk polis i Österrike fyra.¹⁷

Nästan 30 misstänkta är fortfarande på fri fot, bland dem den bosniskkroatiske ledaren Radovan Karadzic och bosniskserbiska arméns ÖB, Ratko Mladic vilka båda anklagas för Folkmord och Brott mot mänskligheten.

3.1 Övervakningslägren

Lägren Omarska, Keraterm och Trnopolje var JNA:s (Jugoslaviska Federala Arméns) och senare Republika Srpskas första Krajinatruppstyrkas ansvar. Truppstyrkan stod under Momir Talic kommando.

I dessa läger blev internerna, enligt ICTY:s pressmeddelande, placerade på "politisk, ras- eller religiös" grund. Omständigheterna i lägren var under all kritik. ICTY hävdar att internerna blev: "dödade, torterade, och kontinuerligt utsatta för fysisk- och psykisk- misshandel och inhuman behandling. ICTY misstänker att Talic personligen är skyldig till några av dessa brott.

Om Talic befinns ansvarig för Brott mot mänskligheten kan detta leda till livstids fängelse.

3.2 Lägret Keraterm

Vittnesuppgifterna från lägret Omarska beskriver det som en plats till vilket man förflyttades efter en tids vistelser i andra läger, till exempel från Keraterm.

Enligt vittnesmålet "Stevica", en manlig kroat, var ett uppror i maj 1992 anledningen till den deportation han drabbades av.¹⁸ Upproret inträffade i byn Hambarine, halvvägs mellan Prijedor och Ljubija. "Stevica" berättade att "I Ljubija förbjöds samtidigt alla kulturella, nöjes och sportaktiviteter" (Statement XVIII).¹⁹

"Stevica" fortsatte sin berättelse med att konstatera:

Folk var skräckslagna för den så kallade serbiska armén som marscherade in på stadens centrala torg och intog detta. De införde undantagstillstånd; vilket innebar utegångsförbud från klockan 9:00 till 18:00. Folk förbjöds att samlas på gatorna och de fick inte trafikera de stora vägarna. Serberna meddelade via Prijedors radio sina krav på avväpning av kroater och bosniaker. Dessa var redan avväpnade.

Sedan startade de godtyckliga arresteringarna och interneringarna av stadens invånare. Den 16 juni 1992 klockan 2:40 kom de för att hämta mig. De som arresterade mig var Ranko och Stiven och Slavko, Batazs son, vilka var praktiskt taget mina grannar. I lastbilen träffade jag min granne J.S som de också släpat ur sängen.

"Stevica" vet inte att berätta särskilt mycket om Keraterm annat än att det från Ljubija, den aktuella morgonen, kom tretton av stadens invånare. De inhystes tillsammans med 550-600 civila medfångar i ett 200 kvadratmeter stort rum (Statement XVIII)²⁰

Enligt Krigsförbrytartribunalen var Keraterm en före detta keramikindustri, vilken från den 24 maj till 30 augusti, 1992 inrymde 3000 bosniakiska och bosnisk- kroatiska civila. De vistades där under uppsyn av beväpnade vakter och under inhuman förnedrande behandling". De flesta av internerna hölls i själva fabriksbyggnaden, i det som varit lagerlokaler, i ICTY:s beskrivning numreras de till antalet fyra magasinen (The prosecutor of the tribunal against... -Indictament).²¹ Internerna blev där: "mördade, våldtagna, torterade, slagna och på annat sätt utsatta för grym och förnedrande behandling".

I gärningsbeskrivningen framgår i överensstämmelse med vittnesmålet "Stevica" att dessa lokaler var överfulla till den grad att internerna inte kunde ligga ned: "Hygienfaciliteter existerade inte". Toaletterna var obrukbara och otillräckliga, så till den grad att de: "frekvent översvämmade området närmast toaletten med urin och avföring". Internerna föddes på svältkost, var ständigt utan vatten, de saknade ombyte av kläder och hade inget att bädda med: "De fick lite eller ingen medicinsk vård."

"Stevica" förflyttades till Omarska den 4 juli, 16 dagar innan rum tre tömdes på sina tidigare invånare (vilka flyttades till ett angränsande rum) för att ge plats åt interner från opstina (distriktet) Prijedor (Brio, inräknat byarna Hambrine, Carakovo, Rakovcani, Biscani och Rizvanovici).

Tidigt på kvällen monterade lägervakterna upp en kulspruta framför rummen och på natten ställde sig vakterna i cirkel runt rum tre, senare samma natt började soldaterna och vakterna att skjuta med maskingevär och kulsprutor. De sköt oavlåtligt i flera timmar, de alternerade mellan punkt- och automatisk eld. Vakterna siktade på rum tre, men flera kulor träffade intilliggande byggnader. ICTY menar att befälen på Keraterm: Zoran Zigic och Dragan Kulundzija deltog i mordet på minst 140 människor från Brio, vilka spärrats in i rum tre (The prosecutor of the tribunal against...-Indictament).²²

3.3 Omarska

"Stevica" förflyttades till lägret Omarska tillsammans med 130 medfångar. Där placerades han tillsammans med uppskattningsvis 80 andra människor i ett garage vars omfång var ungefär 22 kvadratmeter och 2.5 meter till tak. Garaget var byggt i betong; det blev hett och syrefattigt. På kvällen brukade vakterna öppna dörren och förolämpa dem: "Han kallade oss Ustasjas (kroatisk fascistisk milis under andra världskriget), sparkade oss med sina stövlar, slog oss med basebollträ och hydrauliska rör - det var outhärdligt." "Stevica" fortsatte berätta om medfångar som fördes bort om natten och aldrig återsågs, hur de lyssnade på de torterades smärtfyllda vrål hela dagarna. Han konstaterade i sitt vittnesmål att han tillhörde de lyckliga för de misshandlade inte honom så mycket. Det fanns fall då internerna helt enkelt pryglades till döds eller så svårt att de avled senare av skadorna. Liken kastades i en container som senare kördes bort med lastbil. "Stevica" sade att det fanns tre kategorier människor i Omarska:

1. en grupp vilken var avsedd att avrätta
2. en grupp för fångutbyte
3. och en grupp som serberna bestämt som onödiga

Journalisten Ed Vulliamy, korrespondent för brittiska Guardian, var den brittiska reporter som skrev den rapport från Omarska som belönades med det brittiska Stora journalistpriset. Han hade avslöjat det serbiska "koncentrationslägret". Vulliamy beskrev i en artikel i The Nation den 10 juni 1996 sin ankomst till Omarska så här: "I stumbled into a [...] place that bewildered and outraged the world".²³

Omarska var en plats särskilt upprättad för förödmjukelse och mord på bosniaker och kroater. Han var chockerad över att detta slags läger fanns i mitten av Europa, som ett eko av Tredje riket:

[...] Hidden from view for three month while thousands were slaughtered and those who remained where kept skeletal, bloodied by torture and living in abject, desolate terror.²⁴

Omarska rapporterade han: var en plats där man använde bulldozers för att skyffla ihop de döda. Där blev massmord en form av rekreation. Vakterna var ofta fulla och sjöng medan de torterade.

3.4 Trnopolje

Lägret Trnopolje lanserades av Ed Vulliamys journalistteam som ännu ett koncentrationsläger. Den femte augusti 1992 hade hans grupp fotograferat utmärglade människor bakom ett taggtrådstängsel: bilden kom att tolkas som det slutgiltiga beviset för att det nu fanns utrotningsläger likt de i Tredje Riket i Europas hjärta.

Massmedia i hela världen började skriva om lägret som ett Belsen 92 (Brittisk media). Personen i förgrunden på videobilderna namngavs; han hette Fikret Alic (Deichmann 1997).²⁵

Ed Vulliamy ingick i ett team vilket leddes av Penny Marschall (ITN Indipendent Television News- för News at Ten), hennes kameraman Jeremy Irvin och reportern Ian Williams (ITN för Channel 4) hade fått ett scoop som tycktes bevisa det den amerikanske journalisten Roy Gutman skrivit i Newsday om lägret i Manjaca och Omarska, där han talade om Omarska som ett utrotningsläger.

Jeremy Irvin hade tagit bra bilder men problemet var att bilderna inte var det de såg ut som.

Att Trnopolje inte var något koncentrationsläger avslöjades i en artikel i LM (Living Marxism) - Magazine, "The picture that fooled the world", skriven av den tyske journalisten Thomas Deichmann. Det fanns inte ens en taggtråd runt lägret.

Trnopolje hade tidigare varit ett centrum med bland annat en skola, den var omgärdad, som de flesta skolor är med ett ungefär en meter högt stängsel. Jeremy Irvin hade funnit sin taggtråd utanför lägret; där det fanns ett inhägnat lager för jordbruksmaskiner. Bilderna på Fikret Alic med flera tog Irvin från insidan av denna inhägnad. Det är således inte Fikret Alic som är inhägnad utan Irvin. Trnopolje användes under kriget som en flyktinguppsamlings- och transitläger.

3.5 Åtal mot tidskriften Living Marxism

Tv bolaget ITN, vars journalister alltså fått Stora journalistpriset för dessa bilder, reagerade på LM-Magazines avslöjande genom att stämma LM:s ansvarige utgivare Mick Hume och publicisten Helene Gulberg för förtal (ITN vs LM).²⁶ LM bad brittiska Channel 4 förstora bilderna med Fikret Alic och det visade sig då att stängslet i förgrunden var trasigt, gammalt och rostigt.

ITN hävdade att man aldrig påstått att Trpopolje var ett koncentrationsläger och svor sig oskyldiga för den pressuppståndelse som blev 1992. LM menade att det ITN påstod genom att visa bilderna från Trpopolje på Fikret Alic var närmast omöjligt att inte associera med nazistkoncentrations läger (ITN on trial).²⁷ ITN förnekade alltså inte det Deichmann skrivit. Man hävdade istället att han vantolkat innebörden av Irvins bilder.

Uppståndelsen kring Deichmans artikel ledde till en omständlig rättsprocess och har enligt Deichmann kostat LM-magazine 50.000 engelska pund (UK press coverage, june 1999).

Vänstertidningen LM är en kontroversiell tidskrift som varit i blåsväder mer än en gång. Den har inopportunt ofta tagit serbernas sida; den är en både liten och fattig tidskrift. ITN riskerade alltså ingenting med åtalet mot LM vare sig politiskt eller ekonomiskt - ITN är en förhållandevis väletablerad och ekonomiskt välbeställd organisation.

Det olyckligaste resultatet av den här affären, var den betydelse den kom att få för den internationella rättvisan. Serberna har redan hävdat att det i själva verket inte fanns några koncentrationsläger av den typ som västerländsk press ville göra gällande. Radovan Karadzic säger i en intervju, från den 11 augusti 1999, att det uteslutande var de fejkade bilderna från Trpopolje som: "vände världens avsky mot serberna" (I accuse, LM-Magazine 1999).²⁸

Uppdagandet av den "fejkade" nyheten gav dem empiriska bevis för att det förhöll sig på det viset Koncentrationslägren var bluff och i åtminstone ett fall hade de ovedersägligen rätt. Ed Vulliamys vittnesmål från 1992 i The Nation och igen 1996 är knutet till Tv-teamets bilder. Journalistens vittnesbörd har därigenom misstänkliggjorts.

Västs behandling av LM:s avslöjande är också märkligt. 1998 var rättegången och avslöjandet på 17:e plats över världens 25 mest censurerade nyheter enligt IGC:s lista (Institute for Global Communications - Projekt Censored Identifies the 25 most-Censored Storys of 1998).²⁹

Den allvarligaste konsekvensen är nog ändå att uppdagandet av "fejken" kastade misstankar över de hundratals vittnesmål som talar om omänsklig och förnedrande behandling av fångarna i Omarska.

Bilderna har dessutom tagits till intäkt för delar av ICTY:s arbete vilket är till men, om man ska döma den ansvarige Momir Talic någorlunda rättvist.

3.5.1 Republika Srpskas presstabu

Det finns i Republika Srpska ett tabu att tala om det som hände i Bosnien under 1992, men detta tabu har börjat lossna. Den 10 september 1999 rapporterar journalisten Jadranka Slatina att dagstidningen Nezavisne skriver om mordet på 200 bosniaker vilket utfördes av Bosnien- serber i syfte att skapa ett etniskt rent Republika Srpska. (Slatina - Balkan Crises Group, Institute of War and Peace Reporting).³⁰

Men journalister lever farligt i Republika Srpska. Den 22 oktober 1999 miste ägaren till dagstidningen Nezavisne Novine båda sina ben vid ett bilbombsattentat. Motivet sägs vara de uppgifter som publicerats om de serbiska krigsförbrytelserna. Attentatet var, enligt journalisten Branko Peric i Banja Luka, kulmen på den serie attacker riktade mot oberoende massmedia som startade de 6 mars, 1999 med en bombattack mot den nya radiostationen Osvit i Zvornic. Troligtvis är attentaten utförda av Serbiska radikala partiet, SRS (Branko Peric- IWPR:s Balkan crises report, No 93).

4. Preliminär slutsats

Den serbiska reaktionen på vittnesmål och avslöjande samt Talic klara nekande i rätten är, tror jag, samtidigt ett utslag av krigstrauma och ett sundhetstecken. Nekandet förefaller adekvat om det inte tolkas som om (vilket ofta är fallet) Republika Srpska inte gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser. Den saken är ställd bortom allt rimligt tvivel då antalet bosniakiska och kroatiska vittnesmål är förkrossande stort. Vittnesmålen är dessutom samstämmiga även då de är oberoende av varandra.

Det är samtidigt så att det inte fanns några nazi- koncentrationsläger i hjärtat av Europa. Den viktigaste skillnaden mellan de serbiska övervakningslägren och de tyska koncentrations- och utrotningslägren är skalan. När de allierade intog koncentrationslägret Bergen- Belsen 1945 fann man 10 000 kroppar som ännu inte begravts och 40 000 sjuka och döende personer; varav 28 000 dog efter befrielsen. Enligt en analys från Jewish Historical Institute i Warszawa, mördade man i utrotningslägret Sobibor 350.000 personer på 17 månader.

I Omarska fanns det från lägrets öppnande, den 25 maj 1992, 3 000 interner totalt, enligt ICTY (The prosecutor of the tribunal against...-indictment).³¹ Den berömde nazistjägaren Simon Wiesenthal sade 1992: "Att kalla lägren koncentrationsläger är en minimisering av nazisternas koncentrationsläger, inte ens Gulaglägren ska jämföras med nazilägren."

Intentionen att skapa ett etniskt rent Bosnien genom lägren, folkfördrivning och så vidare är ett rasistiskt tankespår som är nationalistiskt och brottsligt. Karadzic totala förnekande av lägrens existens och Talic militäriska "Icke skyldig", ska nog betraktas som en sådan rationalisering som bland annat konfliktforskaren Johan Galtung och kriminologen Stanley Cohen observerat i brott på denna nivå.Galtung beskriver i ett föredrag från 11/2 1999: Genocide(förintelse) - also a question of discourse, tio steg i förnekelse processen:
(1) Antalet är överdrivet. (2) De måste ha gjort något fel, annars skulle det inte ha hänt. (3) Krig är krig, sådant händer i krig (4). De fokuserar på sånt här för att rikta uppmärksamheten från sina egna brott (5). Ok, ok det kanske hände, men minns vad de gjorde oss, vi är alltså kvitt (6). Detta är en del av deras propaganda mot oss (7). Kanske gjorde de så mot sig själv (8).Vi var i krig också mot dessa människor, de var i krig mot oss (9). Allt de behövde göra var att kapitulera, ge sig till oss (10). De provocerade oss till det genom att vara så uppstudsiga. Cohens förslag på en tre delad spiral är lättare att använda och ligger i linje med Galtungs. Här används alltså modellen från Cohens essay The Culture of Denial, 1993 Rationaliseringsprocessen, är en förnekelseprocess som beskrivs i åtminstone tre steg, i spiral: kategoriskt förnekande, förmildrande och förklarande:

Det hände inte här...
om det hände här, så är det inte vad det ser ut som...
Även om det är vad det ser ut som så är det rättfärdiga handlingar.
(Cohen 1997, s.494)

Som en sådan rationalisering ska nog också pressens tabu ses (temat berörs inte i mainstream- press). Nezavisne avslöjande och brott mot tabut är av utomordentlig vikt och pekar i riktning mot en läkningsprocess som Tribunalens arbete är ett första steg mot.

I en annan riktning pekar däremot västmedias kalla hållning i förhållandet till LM:s avslöjande av ITN. Om inte segrarmakterna kan behandla det besegrade Republika Srpska förnuftigt kommer Tribunalens arbete att orsaka mera split än försoning.

4.1 Om möjligheten till försoning

Fred och försoning är kanske den viktigaste anledningen till ett rättvist förfarande i Haagdomstolen. För att detta ska uppnås bör området stabiliseras. De brottsliga handlingarna måste upphöra och de misstänkta krigsförbrytarna ska arresteras. Som visats är läget inte under kontroll: Daytonavtalet har bara delvis implementerats, det råder inte fred i regionen utan bara ett rangligt eldupphör.

Länge var fallet med arresteringen av de högt uppsatta militära befälen Momir Talic och Radoslav Brdjaninin ett undantag. Krigsförbrytarna verkade blivit försiktigare. Det visade sig dessutom svårt att gripa de misstänkta. De hade ofta har höga positioner i de berörda ländernas politiska liv.

Den politiska turbulensen i regionen resulterade dock i oförutsedda händelser. Den 15 januari 2000 sköt någon, under dramatiska omständigheter, ihjäl den ökände bankrånaren och paramilitären Zeljko Arkan Raznatovic. Skottlossningen tog plats i lobbyn på Hotel Continental i Belgrad,(BBC News, torsdagen den 20 januari 2000).³² Vem som höll i mordvapnet, ett automatgevär, är fortfarande inte klarlagt.

Oppositionen anklagade genast regeringen. Andra föreslog en uppgörelse i undre världen. Talesmän för bosniakerna sade att Arkan skjutits för att han visste för mycket om Slobodan Milosevic delaktighet i krigsbrottsligheten. Chefen för FN- uppdraget i Bosnien, den amerikanske diplomaten Jacques Clein, kommenterade händelsen genom att beklaga att Arkan dödats innan han ställts inför rätta:

That is the only regrettable aspect of his death, that was brought before the world and families of the thousands of victims that his thugs killed and tortured and raped and murdered (CNN, den 16 January 2000).³³

Mordet på Arkan var det mest uppmärksammade i en lång rad dödsskjutningar av befäl i de paramilitära organisationerna.

Den förre medlemmen i Bosniens presidentskap Momcilo Krajsnik arresterades av Natomilitärer utanför sitt hem i Pale den 5 februari 2000 och ställdes inför rätta som ansvarig för krigsförbrytelser.

Den mest avgörande händelsen för krigsförbrytartribunalen, vid sidan av den kroatiske presidenten Franjo Tudjmans bortgång i december 1999, var sannolikt den revolution som utspelade sig i Belgrad, den 5 oktober 2000. Redan en dag senare kunde, den i väst tidigare okände, Vojislav Kustanica tillträda som president. Det kunde ske efter en lång legal dispyt om han verkligen vunnit valet tidigare på hösten.

Revolutionen var, trots det som sades i media, kanske inte alltför spontan. Elaka tungor antyder att den arrangerades av Kustanica som ett inlägg i dispyten med Jugoslaviens Högsta Domstol. Hur som helst gav revolutionen röst åt de serbiska oppositionella, som tog makten.

4.1.1 Om vådan av att ställa en Expresident inför rätta

Den 30 mars 2001 påbörjades arresteringen av Jugoslaviens förre president, Slobodan Milosevic. Expresidenten greps av jugoslavisk specialpolis som förbryllande nog körde honom till Belgrads rådhus, bara för att köra honom hem igen. Premiärminister Zoran Djindjic kunde inte ge Jugoslaviens oberoende media, Radio B92, något som helst besked och Slobodan Milosevic sade i en intervju att han fortfarande var fri.

Natten till den 31 mars försökte polisen storma Milosevic hem. Expresidentens livvakter kunde dock besvara eldgivningen och skydda sin arbetsgivare (Yelah.net, 31/3 2001).³⁴ Milosevic arresterades slutligen, den 1 april 2001. Han fördes omedelbart till Belgrads centralfängelse. Han förhördes av en domstol som undersöker anklagelser om maktmissbruk och korruption (CNN, den 2 april).³⁵

Typiskts nog valde Zoran Djindjic att utlämna Slobodan Milosevic den 28 juni 2001, på St.Vitusdagen (ett välvalt datum, för närmare diskussion, se slutnot). Cirka 3 000 människor hade samlats utanför Belgrads centralfängelse. De ropade: "Slobo, Slobo³⁶ vi skall aldrig överge dig", och "förräderi".

Strax före klockan 06.00 kom f&a