I. Förord

II. Johan Mosts liv. Hans barndom, vanringar, verksamhet som hågväckare, resor, fängelseliv i Österrike, Tyskland, England och Amerika

III. Johan Mosts idéer. Hans tankar om samhället, staten, familjen, egendomen, kvinnan, religionen

--------

---

FÖRORD.

--------

Johan Most, revolutionens förkämpe, den okuviga viljans man, den orädde propagandisten för frihet, jämlikhet och broderskap, som föll mitt uppe i striden mot hatad fiende, är, tyvärr, ännu så gott som okänd här i Sverige bland arbetarlassen.

Most vigde hela sitt arbetssamma, mödosamma, stridsfyllda, skickelsedigra och äventyrsfyllda liv åt kampen mot tyranni, förtryck och välde; han var en av de främste bland revolutionens förämpar.

Föreliggande arbete är byggt på Mosts egna skrifter och samtida litteratur. Om någon skulle önskat på någon viss punkt mera detaljrikedom, ber jag få hänvisa till att det pågående världsriget lagt många och stora hinder i vägen, när det gällt att komma fram till källorna. Hällre än att vänta åratal, vem vet hur länge kriget varar, för att komplettera någon detalj, slungar jag nu ut mitt verk till vänner och -- fiender.

Fängelset i Kalmar i Maj 1917.

--------

---

Fram i minnet stiger upplevelser som outplånligt etsats in på hågkomsternas aldrig fullskrivna tavla.

Det var lekande vår, då sinnet så lätt blir dystert och tungt; men lika lätt blir ystert spelande och ungt;

det var nyvaknande maj med sippor och sol;

det var fest, arbetets fest. Vi sjöngo:

Vem skaffar guld i dagen?
Vem odlar säd och vin?
Vem väver duk av siden,
som gör den rike fin?
Vem skaffar åt de rika bröd,
Men lever själv i bitter nöd?
:|: ,jo det gör arbetsmannen
av proletariat'. :|:

Vem trålar hela dagen
och sliter ut sin kraft,
åt andra skaffar skatter,
bekvämlighet och prakt?
Vem driver världens hjul så lätt,
fast själv han äger ingen rätt?
:|: jo det gör arbetsmannen
av proletariat'. :|:

Fanor burna av barkade nävar fladdrade för vinden och musikens toner buro de olika arbetarsångernas melodier från hjärta till hjärta på de tusenden av arbetets män och kvinnor, som denna dag, den 1 maj, sjöngo ut sin längtan efter ett friare, ett bättre, ett rättfärdigare samhälle. Men ingen sång sjöngs så betonat och med sådan kraft som just Arbetsmannen av Johan Most.

Som fosterlandets söner
vi äga ingen rätt,
till föda åt kanoner
vi skickas rätt och slätt,
man ser här folkförräderi't:
det lekes med vårt blod med flit.
:|: Nej, upp I arbetsmänner
av proletariat'! :|:

Och svärjen trohetseden
i krets kring fanan röd,
att såsom hjältar kämpa
för frihet och för bröd.
Vår fana fladdrar stolt och röd --
framåt till seger eller död!
:|: Vak upp, I arbetsmänner
av proletariat'! :|:

Vi hava kraft i armen!
Om eniga vi bli,
så skola vi snart störta
en styv bourgeoisi.
På spillrorna av dennas fall
ett rike fritt se'n byggas skall.
:|: Vak upp, I arbetsmänner
av proletariat'! :|:

En märklig kraft, en djup tro, en stor och mäktig idealism bar upp hänförelsen hos deltagarna i demonstrationen, vilken riktade sig, i synnerhet och i allmänhet, mot ett hatat kapitalistiskt samhällssystem som sökte ännu mer kuva de förut underkuvade. Ingen skulle förvånats om detta ögonblick fött hjältar.

Så segrar arbetsmannen av proletariat'...

Det är den glödande agitatorn för den revolutionära socialismen, Johan Most, som sjungit in dessa ord, denna sång, diktad i Wien, i Österrikiska statens fängelser, i det europeiska proletariatets medvetande.

Snart morgonrodna'n breder
sin glans vid nordens strand,
och segerfanan bäres
av kraftig arbetshand.
Då vinner slaven högsta pris,
och jorden blir ett paradis.
:|: Då segrar arbetsmannen
av proletariat'! :|:

Vak upp, i arbetsmänner av proletariat'. Denna paroll var det, som den för revolution, socialism och anarkism oförtrutet verkande Johan Most slungade ut i alla land, överallt och allestädes, där han under sin skickelsedigra och kampfyllda levnad vistades.

Ingenting förmådde nedslå hans mod eller bryta hans brinnande energi. I nödens stund svek honom aldrig hans vilja och hans oförbränneliga humor.

* * *

Johan Most var, som få, en folkets man. Född bland folket och fostrad bland folket, levde han också hela sitt rika liv bland, med och för folket.

Av kärlek till folket och friheten hatade Most tyrannerna och folkförtryckarna. Han skrädde aldrig orden.

Johan Mosts språk är mycket originellt; besitter en oerhörd, nästan explosiv kraft; det är målande, rikt på lyckade vändningar, och ibland bräddat med en för svagkänsliga irriterande humor.

* * *

Johan Most är föga eller intet känd i Sverge. Anton Nyström behandlar honom i sin "Allmänna kulturhistoria" med några få ord.

Men Anton Nyström är liberal-frisinnad-moderat och synes dessutom besitta stor rädsla för att yttra något berömmande, när det gäller socialistiska revolutionärers arbete. På mötet som avhölls i Auditorium, Stockholm, 1917, till förmån för Polen talade Nyström om bekanta personer som uppehållit sig här i Sverge, förnämligast Stockholm, och deltagit och verkat för polska revolutionen 1863. Betecknande är, att Nyström icke med ett ord nämnde om en av de mest bekanta och även mest framstående personerna i revolutionsrörelsen, för så vitt man icke ser revolutionen endast från borgerlig, liberal synpunkt, nämligen Mikael Bakunin, vilken personligen deltog i den väpnade expedition som skulle från Sverge sjöledes bringa Polen hjälp, ehuru expeditionen förhindrades därifrån genom den svenska regeringens, som fruktade Ryssland, ingripande och beslagläggande av vapen och fartyg.¹

Ett bevis på hur i hög grad vårdslöst, slarvigt och sanningslöst historieskrivare Nyström går till väga är följande citat ur åvannämnda verk, sidan 667-668 band IV.

"Most -- en av socialdemokraternas representanter i riksdagen, det mest typiska uttrycket för den anarkistiska socialismen -- som nu begav sig till London, där han några år utgav revolutionstidningen "Freiheit" och för uppmaning till mord dömdes till 1 ½ års tvångsarbete. Anarkismens lira förkunnade han sedan i New York, där han ävenledes dömdes till fängelse, men där han slutligen hamnade i Frälsningsarmén."

Att göra sig skyldig till ett sådant "misstag", som att Most slutade sin revolutionära verksamhet med att hamna i frälsningsarméns armar, är verkligen, herr Nyström, för en historieskrivare, lindrigt sagt, oförlåtligt.

Typiskt är det emellertid.

Ur sådana grumliga brunnar hämtas kännedomen om revolutionens förkämpar.

Priset ifråga om "upplysning" tar dock skolboksförfattaren Grimberg. I en skolbok för barn heter det ordagrant på tal om ungsocialismen:

"Ungsocialisternas kampmedel äro 'dolken och dynamiten' -- för att begagna en ledares egna ord. Vi ha alltså fått i vårt land ett -- ehuru dock ganska fåtaligt -- anarkistiskt parti, d.v.s. ett parti, som vill avskaffa allt vad överhet, lagar och rättskipning heter. Ingenting är heligt för anarkisten, varken religion, hem eller fosterland."

"Lönenord, stöld och nidingsdåd har man från detta håll fått bevittna."

Skåda där, i all sin glans, ett äkta, sant fosterländskt bevis på förmågan att i några korta satser koncentrera lögnen om en rörelse som kämpar mot det nuvarande samhället.

Detta är objektiv historieundervisning i skolorna. Barnen, märk väl, barnen här i Sverge, få dessa lögner systematiskt inpluggade i sina hjärnor -- med kall beräkning. Ändamålet med en sådan framställning av en revolutionär rörelse, ungsocialismen, är uppenbar!

Salongsprat, skvaller och en oerhörd ytlighet, såvida icke ren illvilja föreligger, är grunden till denna s.k. historieskrivares "objektiva" verk, evad det berör ungsocialismen.

* * *

I Augsburg den 5 februari 1846 föddes Johan Most. Efter att ha fått en mycket nödtorftig skolundervisning kastades han ut i bokbindarlära. Själv har han i sina memoarer med bitter humor skildrat sina lärlingsår och lärlingslivets kval för en yngling, som ingenting högre åstundade än att få läsa och lära; vars hela håg så tydligt pekade bort från det slavgöra som framförallt under denna tid var lärlingens lott.

Tidigt och länge var han "auf der Walze" och genomvandrade under dessa obligatoriska vandringsår inte endast Tyskland utan ock Frankrike och Schweiz.

Det var på dessa vandringar han lärde känna socialismen. Och när Most, ännu ung, kom till Österrike kastade han sig där med liv och lust in i rörelsen. Han blev en verksam, energisk deltagare i den radikala rörelsen i Wien.

Även till Österrike hade tankar om internationell solidaritet, tankar om socialism och om klasskamp, ehuru oklara och otydliga, trängt. Den 1 december 1867 hölls i "Universum" vid Taborlinjen en församling, som anslöt sig till den av den liberala "arbetarvännen" Schulze-Delizsch proklamerade principen "självhjälp". Samma år den 15 december bildades också den efter "Lasselleanskt mönster" uppbyggda "Arbetarbildningsföreningen".

Så länge arbetarnas föreningar hade på sitt program: allmän, direkt rösträtt, föreningsrätt, skiljande av stat och kyrka, folkhär, statsunderstödda arbetareorganisationer o.s.v., betraktades och bemöttes rörelsen av den då till makten komna tyska liberala bourgeoisien med välvilja, ja, med förståelse. De stiftade lagar vilka garanterade, naturligtvis på papperet, som ju alla lagar göra, tryckfrihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet, brevhemlighetens bevarande o.s.v.

Men då arbetarrörelsen blev mer än en demokratisk, liberal rörelse, då den blev socialistisk, och förstod att den ekonomiska utsugningen och det ekonomiska våldet icke alls mildrades genom dessa s.k. friheter, så sökte de som förut bolat med rörelsen för att använda den som medel för sina intressen, att först tiga ihjäl densamma; när detta icke lyckades, och arbetarna icke visade sig hågade att tjänstgöra som medel för varken den prästerligt feodala eller liberala regimen med sina skenfriheter, så började hatet ta sig uttryck i förföljelser emot rörelsen.

Enligt "borgarministerns" Giskras kommando skulle den sociala frågan upphöra vid Bodenbach(!!) Vid gränsen till Österrike alltså! Nu visade det sig, att den "frihet" som de välvilliga bestodo, egentligen inget annat var än reaktion.

Arbetarnas föreningar upplöstes, och då arbetarna i Wien 1869 den 15 december till ett antal av 15,000 demonstrerade emot dessa kränkningar av församlingsrätten, visade regeringen sitt rätta ansikte.

Sedan Taaffe samma dag genom söta ord lugnat demonstranterna och gett löfte om ändring till det bättre, häktades dagen efter inte mindre än fjorton av de mest energiska medlemmarna av rörelsen.

Bland de häktade voro: Andreas Scheu, Pabst, Hecker, Perrin, Oberwinder, Pfeiffer, Berka, Dorsch, Eichinger, Gehrke, Baudisch, Schönfelder, Schäftner samt Johan Most.

Flera månader varade undersökningsfängelset. Anklagelsen lydde på "högförräderi". Most förklarade öppet inför domstolen att han var revolutionär. Under hela tiden rannsakningen med "förbrytarna" pågick, visade de anklagade, och i all synnerhet Most, stort mod och ståndaktighet. Under denna period startade och utgav Most en tidning -- i fängelset. En politisk-satirisk tidning som skrevs på papper, vilket naturligtvis var kontraband, med insmugglad blyerts. Den lilla tidningen hette "Nötknäckaren" och tjänade till att upprätthålla förbindelsen mellan samtliga häktade. Vid rätten väckte den, då den blev upptäckt och naturligtvis genast konfiskerad och beslagtagen, ett rätt stort uppseende.

Alla de anklagade dömdes till fängelsestraff, från 2 månader ända upp till 6 år. Johan Most dömdes till 5 års fängelse. Det var under denna fängelseperiod i Wien som Most diktade stridssången: Arbetsmannen.

Under ministeriet Hohenwarth-Schäffle utfärdades i februari månad 1871 amnesti för alla de i denna process anklagade samt dessutom för 93 andra politiska "förbrytare".

När Most lämnat fängelset kvitterade han genast med att ännu intensivare än förut deltaga i rörelsen. Fängelset hade inte förmått bryta hans energi. Hans entusiasm för arbetarrörelsen och socialismen hade vuxit genom den förföljelse han varit utsatt för.

De härskande sågo, helt naturligt, med oblida ögon hans agitation för socialismen. Most häktades ånyo och utvisades nu ur Österrike den 2 maj år 1871.

Från Österrike begav sig Most till Tyskland, Leipzig, men blev även efter en tid utvisad från denna stad.

Nu vände sig Most till Chemnitz, denna stora, dystra, gråa stad, som på främlingen verkar så pinsam och tryckande; denna stad, där till evig nesa Bakunin skamligt förråddes av borgarna och utlämnades till de sachsiska myndigheterna, efter revolutionen i Dresden 1849.

I Chemnitz satte Most fart i arbetarrörelsen. Han startade även en tidning, som nådde vidsträckt spridning. Processer och fängelsestraff ådrog han sig även här, och när han år 1872, då tyskarna firade segern vid Sedan, skrev en artikel med anledning av kriget mellan Tyskland och Frankrike dömdes han för sina frimodiga ord till åtta månaders straffarbete samt utvisning från Chemnitz.

Emellertid valdes Most senare, år 1874, av arbetarna i Chemnitz till riksdagsman. I egenskap av sådan uppehöll han sig nu i Berlin, där han lade grundvalarna till den tyska kvinnorörelsen.

Det var under Mosts Berlinervistelse som hovpredikanten Stöcker, understödd av hovkretsarna, sökte bilda ett "kristligt socialt arbetarparti". Agitationen tog sin början i januari månad 1878.

Stöcker utropades till "en andra Luther"; och den då 80-årige kejsaren såg med välbehag och glädje Stöckers agitation.

Most var icke sen att ta upp den slungade stridshandsken. I "Eisheller", en stor samlingslokal i Berlin, trädde Most för första gången upp mot Stöcker i debatt, och fortsatte sedermera kampanjen mot kyrkans försök att leda arbetarna bort från klasskamp och socialism.

En följd av Mosts agitation blev att arbetarna vände ryggen åt hovpredikanten Stöckers kristligt sociala förkunnelse, som understöddes av hovet och rikemännen.

Massutträde ur kyrkan, var Mosts paroll. Märkvärdigt nog åsåg partiledningen Mosts antiklerikala agitation med ovilja, ja, gjorde till och med försök att förhindra densamma! Hänsynen till väljarna spelade redan vid denna tid en stor roll.

Undfallenhet mot kyrkan och prästerna brukar emellertid straffa sig hårt. Tysklands nuvarande kejsarinna gick för några år sedan egenhändigt i spetsen för att de som utträdde ur kyrkan skulle bestraffas med böter!

Tillsammans med Liebknecht och Bebel "satt" nu Most några år i parlamentet.

Med verklig humor berättar Most hur flitigt han använde sin fribiljett till första klass på järnvägarna och övriga förmåner, som han i egenskap av "representant för den tyska nationen" åtnjöt, i den socialistiska agitationens tjänst.

Säkert bidrog också den intima bekantskapen med denna borgerligt statsliga inrättning, vilken arbetarna se upp till som en slags högre makt eller som ett räddningshem som skall frälsa klassen, att hos Most -- vilken var revolutionär till sin natur, kan man säga, och av segt virke -- att väcka och befordra den antiparlamentariska hållning, som han sedan intog.

Om Most hade upplevat världskriget hade han med sorg i hjärtat kunnat konstaterat hur långt utför, ifråga om klasskamp, nästan hela den tyska och även den österrikiska arbetarrörelsen kommit; hur i all synnerhet just de som skulle gå i spetsen, de s.k. representanterna, äro reaktionärare än själva de borgerliga partiernas talesmän.

Men Most var redan då, ehuru han var "marxist" (se hans skrift om kapital och arbete, Chemnitz, Genoss-Buchdruck.1872) hatad av de mäktige inom arbetarrörelsen. Detta visade sig i all synnerhet på agitationen mot Mosts tidning: Freiheit, som han, levande i exil i London efter undantagslagens antagande, utgav.

Under fängelsevistelsen i Berlin, Plötzensee, mottog Most besök av Bebel och Liebknecht, hans riksdagskamrater. Vi skola se hur dessa sedermera behandlade Most och hans tidning, som förde den revolutionära socialismens talan; en tidning som är vitt berömd och känd i den internationella revolutionens, socialismens och anarkismens historia.

Om tidningen, berättar Most, mottogs med välvilja bland arbetarna, så var det raka motsatsen beträffande "ledarna". Några betonade att utgivandet av ett dylikt organ ej bort ske förr än efter omröstning; andra beskärmade sig över tidningens radikala ton, för vilken de fruktade att bliva ställda till ansvar.

Så mycket vill jag dock säga, att tidningen den gången var fullkomligt socialdemokratisk, säger Most. Den socialdemokratiska agitationen var den gången ej som i våra dagar utan hade att uppvisa en synnerligen radikal färg, det var endast inom tämligen små kretsar som anarkistisk propaganda av tyskar då bedrevs.

Det faller av sig själft, att ögonblickligen utfärdades det förbud emot tidningen i Tyskland. Detta förbud måste emellertid gång på gång upprepas och förnyas, emedan Most för varje gång gav den upplaga, som skulle gå till Tyskland, nya namn, såsom "Lehmann" (kejsar Vilhelm) Bismarck o.s.v. och då i de borgerliga tidningarna förbuden gällde "Freiheit", gick tidningen en tid under sitt nya namn.

Men partiledarna aktade icke för rov att utslunga bannstrålen över Most och tidningen, och de verkade mot tidningens spridning med en energi, som sannerligen hade varit värd en bättre sak. Och då senare åtskilliga av dessa i tyska riksdagen berömde sig av att de energiskt bekämpat den revolutionära propagandan, så överdrevo de icke.

Ett i sanning snyggt tillvägagångssätt. Men det visar ock ypperligt hur dessa s.k. socialister bolade om regeringens gunst.

Men trots detta, säger Most, spriddes tidningen fortfarande och partiledningen nödgades därför, nio månader efter "Freiheits" grundande, begynna utgivandet av ett "motgift", i form av den i Zürich tryckta "Der Socialdemokrat".

Liebknecht, Mosts riksdagskamrat, sökte till och med få tidningen bojkottad. Men då hans maktbud icke var tillräckligt, tog han sin tillflykt till andra medel. Först förklarade han, berättar Most, med högtidlig min att han innehade bevis för att jag var polisspion. Men då detta påstående stötte på patrull och han måste frukta att han gjort sig själv löjlig genom detsamma, förklarade han, att jag var förryckt. Han påstod att jag två gånger i Plötzenseefängelset hade gjort självmordsförsök och sedermera blivit behandlad som en vansinnig. Därmed ville han naturligtvis ha antytt att "Freiheits" innehåll ej vore annat än ett utflöde ur en derangerad hjärna. Dessutom berättade Liebkneckt åtskilliga lögnhistorier om mitt liv i London.

Det var rent av komiskt att se uppsynen hos de från Tyskland kommande meningsfränderna, ty de hade av Liebknecht fått höra, att jag, "för att kopiera Marat", bodde i en källare, bar röd skjorta och hade dolken i bältet etc. Och så funno de mig vara klädd som en vanlig människa, litet tarvligt kanhända.

Även beträffande Marx och Engels gjordes åtskilliga erfarenheter som jag, säger Most, icke väntat mig vis à vis dessa senare vordna "storheter".

Då första numren av Freiheit utkom gjorde Most ett besök hos Marx för att inhämta hans omdöme om tidningen samt anmoda honom om medarbetarskap. Angående tidningen hade han ingenting att klandra, men beträffande den andra saken ville han först rådföra sig med Engels. Marx ställde emellertid materiellt understöd i utsikt -- skada bara att det uteblev.

Efter denna lilla utflykt fram i tiden, ty Most lämnade ju Tyskland, Berlin, först efter undantagslagens antagande 1878, då han tvangs att gå i landsflykt, skola vi åter knyta an vid Mosts upplevelser i Berlin.

I stället för att belönas med regeringssubventioner tilldelades Most av den preussiska staten 418 månaders vistelse i fängelset Plötzensees ohyggliga celler.

"Bastiljen på Plötzensee" är en i fängelset skriven dagbok. Most dömdes under sin Berlinvistelse för åsiktsbrott senare återigen till fängelse. Denna gång till ett halvt år, som han ävenledes "satt av" i bastiljen på Plötzensee.

Johan Most var under denna tid redaktör för "Berliner Freie Presse", som utgick i en upplaga ungefär 15,000 exemplar.

Tiden var "ond". Det fria ordet, skrivet eller talat, var hotat, då som nu.

Det fanns på den tiden i Tyskland gott om Hasselrotar, justitiepellar och Staaflagsfabrikanter -- precis som i våra dagars Sverige och naturligtvis -- i våra dagars stora föregångsland Preussen.

I sin dagbok: "bastiljen på Plötzensee", berättar Most, att han vid sin ankomst till fängelset, per transport, mötte ett led av fångar, klädda i den gråa fånguniformen, bärande soppskålar. Han upptäckte att en av fångarna var en kamrat vid namn Heinsch, som dömts för ett avtryck ur den av Most utgivna: Proletärsångbok.

Most skildrar hur fångarna voro underkastade obetingad lydnad.

Om det lilla titthålet i fängelsedörren gör Most ett par goda anmärkningar, som förtjäna att återges.

Titthålet i dörren är, säger Most, ett motstycke till Dionysius öra. Om denna tyrann en gång förstod att genom ett raffinerat system avlyssna sina offers i fängelset samtal, så generar sig den nuvarande justitia ingalunda för att genom ett hål, Dionysius öga, hemligt iakttaga dem som fallit för henne. Denna inrättning är ett moraliskt tortyrinstrument, säger Most.

Medvetandet att varje ögonblick någon kan smyga sig till dörren och betrakta en, är så pinande att endast den kan göra sig en föreställning därom, vilken upplevat detsamma. Däri måste man ge Most rätt, och tillfoga: systemet praktiseras lika ofta i Sverge som i Tyskland och Österrike; man även bekikas jämt och ständigt.

Most tänker under sin vistelse i Plötzensee med saknad på "röda tornet" i Chemnitz' fästning, där det visserligen såg mindre leksaksmässigt ut, men där jag, säger Most, i fråga om kroppslig och själslig näring, såväl vad som beträffar mitt görande och låtande, icke var underkastad några som hälst vidare inskränkningar.

I fängelset i Plötzensee, sattes Most att göra vaxduksplånböcker. Dagspensum var två dussin. Most beskriver dessa herrar som profiterade på fångarnas arbete; den ena, en besittare av en pappersblombladsfabrik, den andre, en ägare av en notisboksfabrik.

Jag är deras kuli, säger Most.

Vad skall jag göra? De ha köpt mig av staten för bara småslantar, sex groschen. En groschen är lika med 2 pfennige = ungefär 1 ½ öre.

Mannen, som köpt mig, är min politiska motståndare och hans utsugarnatur för med sig, att han sväljer av glädje när han kan plåga en proletär och därtill, som i mitt fall, en proletariatets agitator, som vill skaka på grundvalarna till den snygga "ordning" som representerar hans samhällstillstånd. Jag betraktas som krigsfånge. Detta bevisade de romerska patricierna, de från bondekrigen segerrika stråtrövarna och detta visar även våra dagars procentborgare.

Varje lördag måste cellen med sitt tillbehör skuras, klosetten rengöras o.s.v. När en av fängelsets "herrar" frågade Most om han vore tvungen att förrätta detta smutsiga arbete, svarade Most med självironi: ja visst, här användes den tyska representanten (Most var ju då riksdagsman) till klosettrengöring.

Så småningom antog umgänget med fängelsets personal rätt hyggliga former. De förstodo efterhand att Tessendorff (åklagaren) överdrev rätt betydligt med sitt tal om petroleum-mordbränneri. Most hade försvarat pariskommunen och det var naturligtvis ett brott i dessa alldagsmänniskors ögon, som sedan år tillbaka i sina liv- och husorgan av litterära slynglar matats med lögngröt.

Pariskommunen måste för dessa människor vara något ohyggligt, med ett ord: helvetets avföda.

Domarna hade också väl tillgodosett denna åskådning. Förutom domen på 18 månaders straffarbete måste jag, säger Most, sitta 5 månader på rannsakning utan att få ens en dag avräknad.

När jag försvarat så oerhörda saker som Pariskommunen måste jag dock vara en bestie. Men se, detta monstrum rasade ju icke, skrek icke, såg överhuvudtaget icke ut som ett monstrum. Man närmade sig så småningom den farliga människan, förvånade sig visserligen över att jag icke bet någon i fingrarna, men övervann dock slutligen de förutfattade meningarna, så att umgänget började likna det mellan civilicerade människor.

Most hade fått tillåtelse att läsa Wossische Zeitung. Han förmedlade sedan nyheterna därutifrån till sina fängelsekamrater genom att ge ut en tidning, som visserligen utkom endast i en upplaga av ett (1) skrivet exemplar.

Genom denna smuggel upprätthölls emellertid förbindelsen mellan fångarna. Bojorna buros med trots och entusiasm. Mången gång stod jag, säger Most, med höjt bröst och reciterade Freiligraths vackra dikt:

Revolutionen.

Om man från höga pannans valv avmejar mjukt och lockigt
hår,
om till kamrat hon mördaren och tjuven endast får,
och om hon tukthuskläder bär -- på knät en skål
med ärter i --
och om hon repar ull och drev -- jag ropar djärvt dock:
hon är fri!

Genom en i fängelset energiskt förd kamp erövrade slutligen Most en del friheter. Most erhöll tillåtelse att bränna ljus till klockan 10 e.m. och uppsiktskommissionen meddelade honom att litterär sysselsättning tilläts; dessutom skulle Most ha rätt att röka två cigarrer om dagen. Läkaren ordinerade en flaska vin.

Detta, ärade läsare, hände år 1875 i Tyskland.

Är det nödvändigt uppmana till en jämförelse med fängelseförhållandena för politiska fångar i Sverge år 1917?

Lägg därtill att isoleringssystemet i Sverige genomförts till ytterlighet konsekvent, vilket med andra ord betyder, däri har Most rätt, tiodubblat straff och människornas andliga ruin.

Om icke Most erhållit ovannämda lättnader i sin fångenskap hade han säkert dukat under. Han blev matt och slapp och måste till sist intaga bädden.

Kylan i cellen var ohygglig. För att icke bli stel av köld utförde Most gymnastikövningar och på kvällen svepte jag in mig i täcket, så att jag såg ut som en nordpolsfarare, berättar Most.

På promenaderna, som voro gemensamma, hade Most en tid en ultramontan och en kristlig social till sällskap. Liksom under den första franska revolutionen hebertister och legetimister och senare, under Louis Filipps regering, legetimister och republikaner genom tvång förenades under en hatt i Paris' fängelser och mer eller mindre sympatiserade med varandra, härskade även här, säger Most, en viss harmoni. Och när det gällde att föra fru justitia bakom ryggen, härskade full enighet. Bytet, det gällde smuggel av mat och dricksvaror, delades broderligt.

Enigheten framkallades, anmärker Most, genom associationsväsendet, genom kommunismen.

Det som gläder Most är emellertid att han genom sina oupphörliga fängelseperioder, som tvingat honom till overksamhet, odlat sitt vetande. Icke oväsentligt har fängelset bidragit till min utbildning, filosoferar Most i sin fängelsedagbok. Den nuvarande staten bidrager själv att mogna de krafter som äro honom fientliga och vilka staten menar att ha oskadliggjort. Ja, jag säger öppet, tillägger Most, att min kunskap har jag att tacka fängelset för. Som förlorad tid betraktar Most ingaunda de perioder han tillbragt bakom fängelsemuarna. "Jag löste mången tankeknut under denna tid; jag vässade mången pil för kommande kamp."

Men jag ber att läsarna för all del icke skola tro att man icke vida bättre skaffar sig kunskaper utanför fängelsemurarna!

Över det isoleringssystem, som härskar exemelvis överallt i Sverige, fäller Most hårda ord. Det leder ofelbart till att fångarna bli mer eller mindre själssjuka.

Det är barbari.

Att icke staten uppnår sin avsikt med hårda fängelsestraff därpå är Johan Most det bästa och stoltaste beviset.

Att hindra en rörelses utveckling några år, en tid; att ändra en rörelses karaktär, att krossa en rörelse är dock möjligt genom våld -- tro de makthavande. Och i en del fall kunna de ha rätt.

Tysklands härskande klasser fruktade den uppåt- och framåtsträvande revolutionära rörelsen. De sinnade på reaktionära åtgärder i syfte att slå ned rörelsen.

År 1878 trumfades den så sorgligt ryktbara "socialistlagen" igenom.

Bismarck uppnådde i visst hänseende det han åsyftade med sin våldspolitik.

Ledarna kapitulerade och sveko de för den härskande klassen farliga idéerna. Den tyska aretarrörelsen blev en rörelse, som nu i dessa daar till och med låter bruka sig som mer än viligt verktyg i de härskande klassernas tjänst. Det är konsekvensen av att rörelsen en gång för minre än en grynvälling sålt sitt revolutionära ideal.

Som offer för den skändliga undantagslagen föllo de bästa, de ärligaste, de modigaste bland kämarna för en revolutionär arbetarrörelse i Tyskland.

Högförräderiprocesser anlades här och var i tyska riket. I Frankfurt häktades ej mindre än 50 personer samtidigt. I Augsberg häktades bland andra den inom den romanska arbetarrörelen välbekanta, ännu i Paris boende, revolutionäen Victor Dave. I Berlin häktades ett flertal vänner till Most och dömdes till långvariga tuktusstraff.

I motiveringarna till straffen hette det bland annat: "att hava förberett högförrädiska handlinar, alltså hava handlat i Mosts sinne".

En i sanning praktfull, äkta preussisk motiveing för fällandet av barbariska, årslånga fängeledomar över oskyldiga människor, vars enda "brott" bestod i att de voro socialister och agierade för sina idéer.

Johan Most tvangs att lämna Berlin, Tyskland. Som flykting.

Själv berättar Most i sina minnen härom följande:

Då jag, säger Most, kort före jul 1878 boktavligen och moraliskt av storm och oväder drevs till London, var jag ingen nykomling i arbetarröelsen; tvärtom, de flesta av dem som inträtt i densamma samtidigt med mig hade längesedan försvunnit.

Men om jag skall vara uppriktig, så måste jag medgiva, att då jag landade i London ansattes jag ganska mycket av pessimism. Denna pessiism sökte intala mig, att om man vill komma framåt här i världen, måste man gå tillbaka och icke längre stå kvar i en ställning, fylld av faror och strid, fienders överfall och "vänners" förräeri.

Inspärrningar i Wien och Suben, i Chemnitz och Zwickau, i Berlin och Plötzensee -- andra "småsaker" att förtiga -- kort sagt en femårig fängelsedisciplin och dito diet skulle ha knäckt starkare människor än jag -- jag vägde då 52 ½ kg. -- och givit deras verksamhet i landsflykten en annan riktning än i hemlandet. Den tyska reaktionen hade drivit mig likt hundratals andra socialister från hem och härd, materiellt ruinerat oss och moraliskt dödat oss.

"Berliner Freie Presse", vars redaktör jag var, föll, liksom dussintals andra dagliga och veckotidningar, för regeringens svärd.

Alla mina broschyrer, liksom största delen av den dåvarande socialistiska litteraturen, drabbades av förbud och konfiskationer.

I Tyskland härskade "lugnet från Warchau". I Frankrike stoltserade Mac Mahon på kommundernas massgravar och regerade med järnnäve och blodig klinga. I Spanien hade knappt förklingat de skott varmed den nybakade regeringen sökte hämnas på rebellerna från Chartagena med flera ställen.

I hela Europa lågo dag- och nattväktare på lur efter allt rött vilt, som man efter Hödels, Nobilings och Passanantes attentat sökte beröva rätten att draga andan.

Välan, just då, den 26 december 1878 klockan 10 på aftonen, beslöt jag att kasta in en kil i denna miserabla situation. Jag grundade "Freiheit".

Det sällskap som omgav mig i detta ögonblick, och för vilket jag framhöll nödvändigheten av ett dylikt organ, bestod inte av någon särskild organisation, utan av mycket hetorogena element, cirka tjugo personer till antalet.

Då var och en av dessa visste att jag var fullkomligt meddellös, samt att det bland kamraterna i London vore så gott som omöjligt att driva upp några pengar, då dessa nyss skickat 900 mark till de utvisades kvarvarande anhöriga i Tyskland, togo de mitt förslag som ett dåligt skämt.

Men det var fullt allvar och med en viss gammalbajersk grovhet underrättade jag dem om att i sådana saker var det inte fråga om skämt.

Jag tog som en äkta hantverkargesäll hatten i i hand, höll ett "brandtal" på fem minuter och fäktade därefter tryckningskostnaderna för första numret -- 10 pund -- vilka mycket riktigt inflöto.

3 dagar senare flögo de första numren av "Freiheit" ut i alla land, där man kunde läsa tyska.

Vid gränserna överallt i Tyskland passade man noga på, att "Freiheit" icke blev insmugglad. Ve, den smugglare som blev ertappad.

Men nöden är uppfinnarnas moder, och Neve, en av Mosts vänner och trogna medarbetare, och Most uppfunno idel nya sätt att sända tidningen. Än instoppades exemplar i hoplödda bleckdosor, som enligt etiketten naturligtvis innehöllo allt annat än tidningar; än gjordes dubbla bottnar i koffertar, där tomrummen fylldes med "Freiheit" och än instoppades tidningsexemplar i bamburörens stora ihåligheter. Då det senaste knepet, på grund av att ett bamburör brast under vägen, upptäcktes gjorde Wiener Tageblatt en ganska bra vitz därom. "Förr", sade tidningen, "trakterade regeringarna sina undersåtar med spanska rör, nu använda de revolutionära bamburör för att piska regeringarna."

* * *

I Österrike delade sig arbetarrörelsen vid denna tid i det s.k. radikala partiet och det s.k. "gemässigte", moderata, partiet.

När det liberala ministeriet år 1879 föll och ersattes av ministeriet Taaffe lät greve Taaffe spela ut det socialdemokratiska partiet mot det liberala partiet. Greven konfererade med en soc.-dem. ledare, Andreas Grosse, och försäkrade på regeringens vägnar att om soc.-dem. anordnade en protestförsamling mot det "liberala herradömet", så skulle talarna tillåtas full yttrandefrihet; dessutom skulle alla kostnader för mötet bestridas.

Samma dag, den 14 november 1879, som tyskliberalerna avhöllo sin demonstration mot ministeriet Taaffe i Sophiensälen, ägde rum en folkförsamling i Schwenders kollosseum i Rudolfsheim under ordförandeskap av Andreas Grosse. Denne erhöll av regeringen 500 floriner för sitt besvär. En resolution antogs mot nationalistiska hetserier.

Arbetarna gladde sig, och med rätta, åt att de en gång i polisstaten Österrike fått sjunga ut sin hjärtas mening; men de hade icke den avlägsnaste aning om att de tjänade som statister åt regeringen och sina ledare. De visste icke att de med sin protest mot det "författningstrogna" liberala partiet gick regeringens ärenden.

Det som bidrog till att arbetarna mer och mer förlorade förtroendet för den moderata flygeln inom arbetarrörelsen var att de upptäckte dessa förrädiska machinationer av sina ledare.

Vid en process mot d:r Hyppolit Tauchinsky kom ett av honom till det konservativa partiets ledare, greve Hohenwarth, skrivet brev i dagen. Av detta framgick att denne arbetarförare sålt arbetarna till de konservativa. Efter upprepade personliga förhandlingar hade nämligen herr Tauchinsky lovat Hohenwarth att han, d.v.s. det konservativa partiet, kunde "räkna på arbetarna".

Typisk slavhandel av moderna skurkar!

Partiledarnas villighet och böjlighet uppmuntrade emellertid greve Taaffe att gå ännu längre, säger August Krcal i sin kritiska historia om arbetarrörelsen i Österrike.

Greve Taaffe och regeringen såg med största bedrövelse att "Freiheit" vann allt större och större utbredning, varigenom partiet allt mer och mer kom att stå under inflytande av Freiheit, vilket för greven, d.v.s. regeringen, var högst opassande och farligt. Att bryta det "utländska inflytandet", vilket var liktydigt med att slå ett slag mot Freiheit, ansågs vara nödvändigt.

Regeringen lät ledarna förstå, naturligtvis helt "privat", att om de upphörde att på något sätt gynna Freiheit, så skulle man gärna lämna arbetarna större rörelsefrihet; de kunde ogenerat göra propaganda för ett på "lagens grund" stående parti.

Men endast en del av partiets ledare; de som voro anhängare av den tyska riksdagsfraktionen, uttalade sig mot Freiheit, den största delen uttalade sig emellertid för Freiheit. Den öppna sprängningen av partiet var verklighet. De som voro för Freiheit kallade sig: de radikala, kämpande med alla medel; de som voro mot Freiheit: de mildare, ville endast använda "lagliga medel".

De radikala höllo fast vid sin grundsats: Genom frihet till bildning; de moderata proklamerade: Genom bildning till frihet.

De liberala eftersträvade alltså omgestaltandet av den bestående samhällsordningen på fredlig, d.v.s. "laglig" väg, genom erövrandet av den allmänna och direkta valrätten för att erövra den "politiska makten". De eftersträvade även vid sidan därom vissa ekonomiska och sociala reformer.

De radikala företrädde den ståndpunkten, att undanröjandet av den borgerliga samhällsordningen endast vore möjligt genom radikalmedel: därigenom att folket oupphörligt genom ord och skrift upplystes om ohållbarheten och orättfärdigheten i de rådande förhållande; gjordes förtrogna med socialismens idéer och uppfostrades till revolutionärt handlande till klasskamp. Statsparlamentarismen förklarades vara antirevolutionär och icke ägnad att förbättra det arbetande folkets läge.

Det var, som man ser, djupt gripande differener, som till följd hade partiets splittring. Visserigen var det endast taktiska differenser, men väarna måste även föra till olika mål.

Medan den av de milda förfäktade taktiska ståndpunkten förde till socialdemokratisk, statsocialistisk världsåskådning, borde de radikaas ståndpunkt med logisk konsekvens ha fört till den anarkistiska världsåskådningen.

Och ändå fanns det dittills inga teoretiska prinipiella motsatser. Båda partierna voro anhängare av den Marx'ska kollektivismen och båda ville en kommunistisk samhällsorganisation baserad på deokratisk grundval.

Det är omöjligt bortse därifrån att bägge riktingarna, i början och även senare, famlade i det oklara. Om de moderata hade, naivt nog, satt allt sitt hopp till de politiska fordringarna, i likhet med de tyska parlamentsocialisterna, som trodde helt eller halft på ett "inväxande" i ett nytt samällstillstånd, så hade återigen de radikala underåtit att sätta sina teorier i samklang med sitt praktiska tillvägagångssätt. På grund härav var det tydligt att de båda riktningarna icke förmådde att teoretiskt göra klart för sig de två motsatta världsåskådningarna.

Josef Peukert, med vilken Johan Most sederera beklagligtvis råkade i en delvis bitter strid, vars olika faser icke utrymmet tillåter att vi här ingå på, Peukert var det som tog upp de bägge teerna eller slagorden, om man så vill, till debatt. Men Peukert var det ock, enligt August Krcal, som gjorde "handligens propaganda", aktuell.

I stället för kommunism och anarkism sökte man fostra massorna för terrorism. Den som var övertygad om att våldet skulle vara det nya samhällets barnmorska; den som använde alla medel, till och med om medlet fordrade livet, var -- anarkist.

Terrorismen gällde alltså i Österrike på denna tid som anarkism. Most, som under dessa år allt mer och mer utvecklade sig till anarkist, luade säkerligen också en tid starkt till terroism. Säkert var emellertid, att anarkismen var för den stora massan -- en spansk by, någonting fullständigt obekant. Därtill kom, att en liten del radikala begick extrema handlingar, som av suna förnuftet ingalunda kunde förenas med tinens tillstånd. Detta misskrediterade naturligtvis också i hög grad anarkismen i Österrike.

Felet låg dock icke blott däri att hjärnorna anierades endast för våld; förföljelsen mot de raikala var våldsam. Den som öppet bekände sig till de radikala blev avskedad från sitt arbete. Ja, de organiserade arbetarna i Wien ställdes öppet inför alternativet: antingen ansluta sig till det D:r Adlerska partiet (som regeringen såg med välbehag) då var man bärgad, eller också utsätta sig för obarmhärtiga förföljelser. Varje de radialas rörelse sökte man undertrycka.

De österrikiska makthavarna välsignade den raikala rörelsens män och kvinnor under åren 1867-1894 med 619 års fängelse, 139 års underökningsfängelse = 758 års fängelse och straffarbete!

Det är statskultur i all sin prydno! Förbannelse!

Fienderna, från de högsta topparna i staten ned till den minsta korpralen i den socialdemoratiska ledarkamarillan, triumferade: "Anarkismen är död, det finns inga anarkister mer i Österrike."

Den omständigheten, säger Krcal i sin förut omnämda historia, att den kommunistiska anarkismen icke blev propagerad, dels på grund av att det fattades nödig kunskap; dels på grund av tron att våldstaktiken måste betraktas som högsta princip under vilken varje annan verksamhet måste underordnas, hade till följd att rörelsen, när reaktionen stormade, endast hade nederlag att anteckna; de kampdugliga elementen gjordes kampodugliga av staten genom fängelse eller genom att de hetsades av reaktionens kreatur från land till land; en del förföll i apatisk overksamhet; några började tvivla på "anarkismen" och de övriga voro vanmäktiga, när det gällde att uträtta något, att arbeta.

Efter denna lilla korta översikt, som sträckt sig fram till 1894, återvända vi till Mosts hjältemodiga kamp mot alla de hinder som upptornade sig när det gällde för honom att föra fram sina radikala idéer, i trots av undantagslagar, polisspioner, fängelse och förföljelse från alla sidor.

I sanning är han icke beundransvärd, Most, i sin sega, energiskt förda kamp.

De som lade mesta hindret i vägen för Most voro de socialdemokratiska ledarne i Tyskland. Enskilda av dessa gingo så långt, att de direkt eller indirekt angåvo läsarna av Freiheit och speciellt kommissionärerna för polisen. Freiheits radikala tendens och rättframma språk var dem en svår nagel i ögat.

Sålunda förelåg de mest otroliga svårigheter av varjehanda art att övervinna. Den som ej förut hade grått hår, erhöll sannerligen dylikt på den kuppen, säger Most.

Och dock hade Most lätt kunnat komma från denna framskjutna och ansträngande post i fall han velat. I samma veva erbjöds nämligen Most redaktörskapet för "Chicagoer Arbeiterzeitung" med en lön av 25 dollars i veckan.

Man sökte både per brev och telegram förmå Most att antaga platsen. Men han svarade kort och gott, att det för honom var en hederssak och stå eller falla med "Freiheit". Och Most bröt icke sitt ord.

Den socialdemokratiska partiledningen insåg att det icke var möjligt för densamma att få Most att sträcka vapen.

Ifall vi levat i kättarbålens och inkvisitionens tidsålder är jag övertygad, säger Most, att denna partiledning med största fröjd skulle bränt mig på bål. Viljan fattades säkerligen icke.

Man kom nu underfund med att man borde ombesörja en moralisk avrättning av Mosts person och denna skulle förrättas av en partikongress.

Förspelet till denna kongress tog sin början i januari 1880. Redaktionen av "Der Socialdemokrat" sammankallade kongressen i maj månad (tre dagar efter riksdagens avslutning) att hållas i Rorschach vid Bodensjön. Icke blott de ivrigaste anhängarne af "Der Socialdemokrat", utan även de flesta socialrevolutionära grupperna utsågo delegerade.

I Berlin valdes Hasselman, Most och en av de ivrigaste kommissionärerna för "Freiheit" till ombud. Most innehade dessutom mandat från cirka 12 sachsiska platser, vilka dessutom hade deponerat resekostnaderna för honom.

Då Most anlände till Rorschach möttes han av underrättelsen, att kongressen i sista minuten blivit uppskjuten på obestämd tid.

Man föregav visserligen att orsaken till uppskovet vore att söka i, att "polisen fått nys om saken", men för en i förhållandena invigd person var orsaken en helt annan. 25 à 30 revolutionära delegerade hade anmält sin ankomst och det gällde att göra sig av med dessa. Sedan detta var gjort, höll man kongressen för "slutna dörrar".

Ingen otrogen fick vara med.

Vid Zürich, på slottet Wyden, hölls denna kongress. Efter vad som sedermera erfarits, hade de skygga använt största delen av tiden att diskutera Mosts och Hasselmanns exkludering, vilket var mycket lätt, då de ej tillätos vara närvarande.

Högtidligen -- efter flera dagars debatt -- bröts staven över dem och de uteslötos ur det tyska socialdemokratiska partiet.

Utom de svårigheter och de hinder som de socialdemokratiska ledarna i Berlin efter bästa förmåga lade i vägen för tidningen och Mosts agitation i övrigt, kom därtill, förutom ekonomiska bekymmer och svårigheter vid framställandet av tidningen etc., de ständiga striderna mot de tyska och österrikiska regeringsspionerna, regeringsagenterna.

De tyska och österrikiska polisspionerna hade organiserat en formlig jakt på tidningen. På begäran av tyska sändebudet i Paris blev Freiheit förbjuden i Frankrike. Någon tid därefter blev Most in contumaciam (frånvarande) dömd till två års fängelse för "förolämpning av tyske kejsaren". Most hade nämligen i en ur "La revolution sociale" översatt artikel kallat tyske kejsaren en massmördare. Det var meningen att Most vid ett besök i Paris, där han sökte intressera därvarande tyska socialister för Freiheit, skulle häktas, men Most undkom. Emellertid utfärdades in contumaciam en order, enligt vilken Most utvisades från Frankrike.

På samma sätt gick det mig i Belgien, säger Most. En lördag begav jag mig till Brüssel i avsikt att bearbeta de belgiska arbetarne till förmån för Freiheit. Redan då jag steg ned på perrongen fick jag av en vän ett tecken att fara hotade. Jag observerade då att åtminstone ett 20tal detektiver flankerade huvudutgången. Icke desto mindre höll jag ett revolutionärt föredrag inför en publik, bland vilken befann sig ett stort antal polisspioner. Jag gick från mötet utan att bliva antastad av dem, men de sökte mig sedan hela natten, tills de äntligen klockan 5 på morgonen funno mig, arresterade mig och föranstaltade min utlämning till England.

Hade Most icke kommit från England och icke kunnat uppvisa en tur- och returbiljett London -- Brüssel, hade han antagligen transporterats till Tyskland, där mottagandet säkerligen blivit synnerligen "varmt".

Men även i "det fria England" skulle Most snart få en blodig lärdom om att friheten är endast en regerings- och statslig frihet, vilket i själva verket är detsamma som att icke ha rätt att ens säga sin mening. Att tänka kan emellertid ingen förhindra. Det stöter lyckligtvis på oövervinneliga svårigheter för myndigheterna att hindra tänkandet.

Man kan ju ha vilken mening som hälst om nyttan och nödvändigheten av att genom dynamit förskaffa ur världen tyranner.

Men situationer, i vilka så att säga med naturnödvändighet dynamit slungas emot dem som den brutala makten hava och denna makt bruka mot de makt- och rättslösa, framskapas, om vi se närmare efter, just av dessa under vilkas vagnar dynamiten placeras.

Om en sak kan man väl ändå vara överens. Om det finns personer som prisa och tycka bra om att dynamiten röjt ur vägen den eller den tyrannen -- och det lär ju finnas rätt gott om sådana personer -- ingalunda blir det bättre genom att kasta dessa, som inte endast tänkt dessa tankar, utan även uttalat dem, i fängelse, på längre eller kortare tid. Men detta gjorde "det fria England" med Johan Most.

* * *

Den 13 mars 1881 blev den ryske självhärskaren, Alexander II, dödad av en bomb i Petersburg.

I "Freiheit" n:r 12, 3:dje årgången, daterad 19 mars, blev denna tilldragelse på tillbörligt sätt belyst och Most uttalade dessutom den önskan att alla andra tyranner måtte snarast få en liknande behandling.

Dessutom var detta nummer av Freiheit försett med en röd glädjeram.

Knappast hade tidningen lämnat prässen, förrän dagbladen kastade sig över densamma. Tyska och ryska spioner sörjde för att saken kom till madame Browns, alias drottningen av England, öron.

Drottningen (ingen tänker härvid på en annan drottning i ett avlångt land) stod ju i släktskapsförbindelse med såväl tyska som ryska hoven, och England kunde d&aum