Jag och groupisarna

Fast jag ser mest folk som köper International Noise Conspiracys senaste skiva på vinyl New morning, changning weather. Det får mig att inse att i kväll är det mest nya fans som samlats för att se på konserten. Eller kanske att det kan vara nyfikna fans av Yvonne.

När Yvonne börjar att spela befinner jag mig vid sidan om scenen, mest för där kan jag lyssna ostört och göra anteckningar samtidigt. Då märker jag vilka hatblickar som riktas mot mig av de unga tjejer som befinner sig i vad jag senare anser vara groupiehörnan.

Groupiehörnan är just vid sidan av scenen. Förbi vakten finns det som anses vara nyckeln till en kul kväll som de inte kommer att glömma.

När jag har varit just backstage för att hämta vatten stöter jag på dem.Vid slutet av trappan står två tjejer som frågar om de får hälsa på mig. Min första reaktion av detta är "men jag spelar inte i ett band, jag är bara en simpel journalist som just intervjuat Dennis Lyxén".

En av groupietjejerna berättar att hon och jag åkte samma tåg för ett tag sen. Det visade sig att vi gjorde det för en månad sen när jag åkte ner till Malmö. Tjejerna frågar mig om jag träffat Yvonne. "Visst", sa jag. Jag gick förbi sångaren och tänkte inte mer på det, rycker på mina axlar och säger att jag är ett större fan av The International Noise Conspiracy. Tjejerna börjar att småfnissa och säger att de är lite groupies till Yvonne.

Då kommer vakten in och tar ut tjejerna som tydligen sprang in bakom scenen. Pinsamt tycker de och jag som finner oss bakom scenen, men dom är mer vana vid sånt beteende tror jag. De skrattar och rycker på axlarna medan jag verkligen skäms för att vara kvinna.

- På en spelning i Sundsvall blev jag rejält antastad på scen. Tjejer som var runt femton, sexton år gamla greppade plötsligt tag i mig mellan benen. Resten av spelningen spenderade jag vid trummorna. På samma spelning råkade Inge och Lars för liknade saker, säger Dennis Lyxén.

När väl spelningen med The International Noise Conspiracy börjar står jag vid sidan av scenen och klamrar mig fast med mitt anteckningsblock och försöker bevisa mina journalistiska ambitioner för tjejer i publiken som har redan mördat mig med blicken.

Det är runt 500 personer i publiken som samlats för att kolla på konserten. Det är första gången som jag ser The International Noise Conspiracy spela live. Jag sörjer och får lite ångest att jag missade deras spelning i Göteborg under EU-toppmötet.

Jag tycker inte att spelning under kvällen är världens bästa, energin på scenen känns påklistrad. Jag går bakom scen och pratar med deras turnemanager Mike som håller med mig att det är inte så bra i kväll. Något som han borde veta eftersom han tydligen sett runt hundra konserter med bandet.

Fast det är skitkul att se en basist som Inge röra sig så mycket på scen. Deras scenkostymer matchar snyggt och stil verkar vara viktigt för gruppen. När väl gruppen försvinner och kommer tillbaka för att göra sitt extranummer inser jag den stora likheten som finns med mig och killen i filmen Almost Famous, där han på första konserten står vid sidan av scenen och klamrar sig fast vid sitt anteckningsblock, något som jag också gör. Jag upptäcker min pinsamhet och gömmer mitt anteckningsblock och försvinner bakom scenen.