Drömliknande
undergroundtechno med
Boards of Canada

Skivan är släppt på undergroundtechnons största skivbolag Warp. Boards of Canada (BOC) har nämligen under senare år blivit ett av de större namnen inom vilken genre de nu kan tänkas placeras i. Ambient? IDM (intelligent dance music)? Electronica? Begreppen är något inavlade i den mer ambienta delen av technoscenen, och de känns nästan lika intetsägande för den insnöade som för den oinsatte.

Nåväl. Den allmänt hyllade technopionjären Aphex Twin, som ligger på samma skivbolag, kan ses som en ganska avlägsen musikalisk släkting till BOC. När Aphex Twin under andra hälften av 1990-talet flyttade fokus från ambient-harmonierna till datorprogram som kunde klippa sönder rytmiken till max, var det många med mig som blev lite konfysa. Relativt oetablerade BOC beskylldes vid den här tiden för att vara ännu en Aphex Twin-kopia, men gör i dag något som få kallar rip off. BOCs harmonier har, precis som gamla Aphex-truddelutter, något mystiskt och drömlikt över sig. I BOCs fall störs inte harmonierna av skadade, orytmiska beats, som så mycket annat i den alternativa elektroniska skolan i dag. I stället kör BOC med hyfsat enkla, hiphop-liknande trummor som ändå känns organiska på grund av små skrot och skräpdetaljer i rytmiken.

Ljudbilden som helhet är smutsig och dov, med talsamplingar av dålig kvalitet, långa svaj på tonerna, nedfiltrerade ljud, mycket reverb och som sagt skrapiga trumljud. Melodiljuden är däremot rätt så analoga och rena, om än filtrerade. BOCs tidigare skivor hade mer distinkta melodier, medan Geogaddi är mer abstrakt. Detta tycker jag är en av de få skillnader från föregående skivor. Geogaddi har inte mycket nytt att komma med för den som hört BOC förut, men jag tycker det är en bra skiva för alla som gillar musik att fundera till, att sjunka in i och drömma till.