Reggaeyra på Summerjam

Tidigare år har storheter som Culture, Israel Vibrations och Black Uhuru förgyllt festivalen och årets line-up gick inte heller av för hackor. Artister som Capleton, Max Romeo, Beenie man, Buju Banton, Luciano och Eek-a-mouse ger ett tungt startfält och mindre kända artister som det tyska bandet Seeed ger den där lilla extra överraskningen som gör att Summerjam 2002 fastnar i minnet livet ut.

Flera dagar innan festivalen startar börjar folk att campa på gräset som sluttar ned mot sjön Fühlinger i utkanten av Köln.

I mitten av sjön ligger en liten ö vars enda förbindelse med fastlandet är två små broar och det är denna ö som i början av juli är hem för Summerjam. Människor från alla delar av världen slår upp sina tält och bekantar sig med sina grannar.

I nattens mörker hörs plötsligt en röst som ropar: "Come and get your medicine, real jamaican medicine!", och vips så har halva sällskapet köpt på sig delar av en växt som under de kommande dagarna kommer att sprida sin sötaktiga doft över festivalområdet.

På torsdagen vaknar man till ett myller av musik. Från nästan varje tält strömmar det toner av reggae, ragga och dancehall. Man ser folk som dansar och sjunger med i texterna till någon klassiker och på vägen till morgontoaletten går man förbi ett holländskt rasta-community som till takterna av nyahbinghi-trummor predikar rastafarianismens filosofi.

Fredag

Förväntningarna inför de annalkande konserterna byggs så sakterliga upp och när man kryper ned i sovsäcken på torsdagsnatten spritter det i kroppen som när man som liten väntade på jultomten. När fredagen gryr öppnas grindarna som spärrat broarna över till ön och man kan ge sig in i hjärtat av festivalen. Två scener och två stora tält utgör arenorna för de kommande konserterna. Men festivalen består inte bara av musik och konserter utan även ett danskt gycklarsällskap som fängslar med sina konster och en marknad som bland sina hundratalet stånd bjuder ut allt från exotiska maträtter och kläder till de senaste jamaicanska vinylsinglarna.

Fredagens konserter bjuder på två riktiga rykare. Beenie man, som är en entertainer ut i fingerspetsarna, river av egna moderna klassiker som "Who am I", men avverkar även ett medley innehållande milstenar i reggaens historia och gör allt detta med en otrolig scennärvaro och spelglädje.

Festivalens stora överraskning kommer redan på fredagen då det tyska bandet Seeed beträder stora scenen. Det elva man starka bandet med tre sångare bjuder på en salig blandning av stilar med allt från roots reggae till ragga, dancehall och en och annan calypsoton. De gör detta med koordinerad dans, totalt publikfrieri och med sådan energi att man inte kan annat än älska dem. Till och med Beenie man berömmer dem när han kliver på scenen med orden "Seeed, my god, they are wicked" och jag kan bara hålla med.

Lördag

På lördagen är det dags för de tunga elefanterna att dansa, eller vad sägs om Bushman, Buju Banton, Luciano, Eek-a-mouse, Max Romeo, Capleton och Alpha Blondy. Bushman, Buju Banton och Luciano ger helt klart godkända konserter som tillfredställer en hungrig reggaesjäl.

Eek-a-mouse gör sig bättre i en mindre lokal utklädd till hallick som under hans senaste Sverigeturné, men givetvis levererar han till fansen som ropar efter "Wa do dem" och "Ganja smuggling".

Eek-a-mouse har dock dragit det kortaste stråt då han spelade samtidigt som den störste av dem alla: Capleton. MORE FIRE! Aldrig tidigare har jag sett en konsert som inletts med sådan energi. Från det att Capleton studsar in på scenen till sista tonen har klingat ut har han publiken i sitt våld. Han är en predikant som förmedlar sitt budskap med en kraft som inte skådats sedan Bob Marleys tid. Med material från främst hans senaste skiva "Still blazin'" bjuder han på en och en halv timme som lämnar mig och många med mig golvade, utslagna och utmattade.

Efter denna genomkörare går man på svaga ben bort till den lite mindre scenen där legenden Max Romeo uppträder. Han har kanske inte samma energi som Capleton, han är ju nästan dubbelt så gammal, men han har ett bagage med låtar som gör att han säkert skulle kunna spela de tre dagarna i sträck. Och av dessa har han valt ut en lång rad klassiker. Tunga roots-spår som "War ina Babylon" och "One step forward" varvas med bland annat "Jamaican ska". Max Romeo vet helt enkelt hur en slipsten skall dras och han är en perfekt avslutning på en underbar lördag.

Söndag

Söndagen är sista festivaldagen och det är The Wailers, Lady Saw, Lucky Dube och The Pioneers som står för underhållningen. The Wailers har väl det starkaste låtmaterialet ett band kan ha och man kan inte få för mycket av Bob Marleys musik, Lady Saw är den fräckaste kvinnliga ragga-artisten som finns och The pioneers är just pionjärerna i reggaens begynnelse så söndagen blir en perfekt avslutning på en perfekt festival.