Att sätta på sig en
syrgasmask

Till alla Weeping Willows skivor har jag låtar som påminner mig om alla relationer eller kärlekar jag har haft i mitt liv. När det kommer nya kärlekar så kan jag oftast hitta en ny låt till dem just i slutet på relationen. Jag har även gjort det som tillhör musiknördskulturen när jag istället för att samtala, spelat upp en låt där låten beskriver exakt det jag känner. Just sångaren i Weeping Willows, Magnus Carlsson, är en av de stora kärlekarna i mitt liv. Det känns som om det nästan bara är jag som bär hans singel Jag ber dig intill mitt hjärta.

Innan jag blev tonåring så satt jag uppe sent en kväll för att titta på tv. Helt plötsligt dök sångerskan Tori Amos upp på MTV. Det var just vid det tillfället som hon blev en syrgasmask för mig. Jag kände att hennes skiva Under the Pink, med låten Silent All These Years, beskrev mig så väl. Innan tonårsångesten skulle börja hålla fast mig, så fann jag låten som kunde ge mig tröst. Det var även just det tillfället som fick mig att fly in i musikens värld där jag nu kan befinna mig i många timmar och rensa mig själv. När man badar så kan man få en chans att rensa det yttre skiktet av sig själv, men musik går för mig längre än så. Det går ner och kan hjälpa mig att inte känna mig så ensam ibland.

Så känner jag när jag lyssnar på Radiohead. Det är musik som kryper ner längs ryggraden och håller en fast. I september 2001 så skulle Radiohead spela i Globen. Deras första konsert i Sverige på åratal. I månader så peppade jag och mina två Radiohead-tokiga vänner. På konsertdagen begav de sig till globen tidigt på morgonen för att campa sig till platser längst fram. Jag kom dit en halvtimme innan konsertens början och trängde mig längst fram. Jag stod helt paralyserad när de kom på scen. Vid första tonen så kände jag hur den slog sönder ens kropp och själ i tusen bitar. Jag kunde inte förstå vilken makt musiken hade över mig. Jag fick svårt att röra mig därifrån. Jag hade vänner som efter konserten var tvungna att sätta sig ner för att bara gråta i flera minuter för att musiken och konserten var så otrolig och att makten Radiohead hade över en var så stor. I min värld så kommer aldrig min förälskelse till Radiohead att ta slut.

Jag tror att jag alltid kommer att associera mina kärlekar till vissa låta som kan beskriva dem eller situationen helt perfekt. Att ta en låt och spela den tills det känns bra, för att senare kunna lyssna på låten och kanske till och med le. En gång så gjorde jag det när en av mina kärlekar hade brutit mitt hjärta, han satt fortfarande kvar i mitt rum. När jag satte på Magnus Carlssons, återigen sångaren i Weeping Willows, senaste soloprojekt på högsta volym. Denna krönika är dedikerad till han som fick genomlida den låt som alla andra hatar, men som jag håller nära mitt hjärta. För musiken är min räddare från början till slut. Där grupper som Bright Eyes är min syrgasmask mot den yttre världen.