Bergman Rock utan
spontanitet

Bergman Rock
Bergman Rock
Silence/Border

Uppenbarligen har det filats lika länge på den självbetitlade skivans låtar. Låtar som med största sannolikhet förändrats en hel del under den långa process som inspelningen av debuten har inneburit. Man kan känna detta när man lyssnar på skivan. Den patenterade bob hund-spontaniteten är inte lika närvarande som förr. Nästan hela skivan känns sorligt trött och seg, nästintill beräknad. Det är som om bandet tagit sitt "bob hund-koncept" och försökt återskapa sig själva istället för att förlita sig på sin spontanitet och originalitet. De har lyckats återskapa sitt sound mycket bra men det saknas något, och det känns.

Texterna är dessutom svårare att ta till sig på engelska, men det är ju gudskelov inga översättningar i stil med Kent. Det finns trots allt en del behållning av denna platta. I'm a Crab, skivans bästa låt, är till exempel ett under av popsnideri. En riktig pärla faktiskt! Jag blir glad varje gång jag hör den. En annan skön låt är Help the Band, där bandet lyckas pricka in den där känslan av gråtmild glädje. Som att vara på världens bästa fest, men ändå känna sig gråtfärdig. I övrigt lyser pärlorna med sin frånvaro på plattan.

Något som ter sig ganska ironiskt med plattan är dess omslag med sin gröna rödakorset-logo. Skivan ser ut lite som en förbandslåda. En första hjälpen för hitlisteskadad indieungdom. I själva verket är det Bergman Rock som behöver all hjälp de kan få. Raden "I have never been to Woodstock, maybe I'm to old for punkrock" i just Help the Band säger det mesta. Nu återstår bara och se om de lyckas kränga några skivor utomlands.