Helloween och Blaze i
Sverige

Blaze överraskar

Sångaren Blaze Bailey är väl för de flesta som har hört namnet sångaren i Iron Maiden från 1993 fram till för ett par år sen då Bruce Dickinson återtog rollen som bandets frontfigur. Bandet utvecklades på ett speciellt sätt. Själv tyckte jag att hans starka röst blev lite stel när den skulle föras in i Iron Maiden-låtar. Bandet hade också ganska svårt att skriva bra låtar under de åren och även om de försökte föra in lite fler 90-talsinfluenser i musiken blev den ändå ganska tråkig.

Nu har Blaze kört igång med sitt eget band, kort och gott döpt till Blaze, och har fått chans att köra sitt eget race. Iron Maiden-utstyrseln har han bytt ut mot keps, bakbundet hår och oärmad tröja. Hans starka röst är däremot densamma. Och eftersom jag inte tidigare hade hört bandet Blaze blev jag mäkta överraskad över det starka låtmaterialet. Trashigt, oborstad, melidiöst och mycket bra. Hans musiker är skickliga och Blaze kan konsten att hålla igång publiken. Som skapande musiker har han tjänat på att gå sin egen väg. Att han dessutom spelar Man at the edge och Futureal från Iron Maiden-tiden gör väl knappast saken sämre.

Helloween frälser Kåren

Men huvudakten var förstås det tyska power metal-bandet Helloween. Helloween är om inte det band som betytt mest för mig så i alla fall ett av de förstå band som betytt mycket för mig. Deras melodiösa hårdrock tillsammans med deras genomtänkta texter lämnar få människor oberörda. Nu, med det ganska färska och lite mörkare albumet Dark Ride och med en tredjeplats på Voxpop, står de äntligen på scenen och kör igång den smått underbara "Power" från Time of the oath-skivan. Markus Grosskopf briljerar på gitarr, Mikael Weikath röker som vanligt och Andi Deris sångröst tillsammans med hans intensitet på scenen ger låten en sådan styrka som bara kan upplevas på konsert.

Låtkavalkaden fortsätter i låt efter låt. Vissa är gamla klassiker som publiken troget sjunger med på (golvet gungar saligt när I want out går igång) medan vissa låtar är guldkorn från det nya albumet som på grund av bandets osvikliga energi bara blir dussintals gånger bättre än på skivan. En annan del av bandets styrka är att medlemmarna har självdistans och därför kan ägna en kvart åt att dra Sverige-vitsar och sjunga allsång för att sedan dra igång ännu en frälsande låt. Just när varje låt är slut och man önskar att också konserten var det eftersom man vill få tag på vatten, då drar de igång en gudabenådad låt som får en att hoppa stånka och löjla sig som aldrig förr.

De avslutar med en ganska lång och utdragen version av "How many tears" och även om ett par favoritlåtar saknades kan jag bara konstatera att det här bandet håller i femton år till, minst.