Rörande, sevärt och
hörvärt på
Stockholmsoperan

Musik: Pjotr Iljitj Tjajkovskij
Text: Konstantin Sjilovskij efter Alexander Pusjkin
Eugen Onegin

När poeten Alexander Pusjkin, 1799-1837, fyllde jämt för 6 år sedan, citerades hans verser i snart sagt varje gatuhörn i Ryssland. Ganska enastående att en poet har en sådan folklig förankring i en genomkommersialiserad värld som vår, men i detta är ryssarna, än så länge, aningen annorlunda än oss, som hela tiden hämtar förebilderna från USA och Hollywood.

Så det är en händelse när Pusjkin kommer till tals även i Sverige. Förlaget Murbräckan, synonymt med översättaren Kjell Johansson, har rönt stor framgång med sin tolkning av verseposet Eugen Onegin, och upplagan har varit slutsåld ett bra tag, men finns nu åter i lager. Berättelsen om Eugen Onegin, en världsvan uttråkad överklasslyngel, som bryskt kör över både vänner och oskyldiga flickor i jakt på äventyr, kan på samma gång vara distanserad och kännas igen av många samtida ungdomar, miljöerna till trots.

En del komiska poänger och antydningar är mycket njutbara för de historiskt kunniga, men det finns en allmängiltighet i längtan efter det ouppnåeliga. Det är detta som tonsättaren Tjajkovskij tog fasta på när han skrev sin opera över ämnet. På Operan i Stockholm har Tjajkovskijs Eugen Onegin spelats förr - då mer eller mindre töntigt och ofrivilligt komiskt, som om man ville överdriva karaktärerna för att ge dem tydlighet. Men musiken, som vibrerar av förbjudna känslor, behöver ingen extra tydlighet, bara några tecken till en nutida publik om att rollerna finns hos oss här och nu.

Det är ingen saga. Det är olyckliga ensamma människor det handlar om. På Helikonteatern i Moskva spelar man opera som om det var livet i dag man ville berätta om. Men regissören Dmitrij Bertman är noga med att inte göra våld på verket, när han sätter upp Tjajkovskijs opera i Stockholm. Nutida rekvisita eller kläder behövs inte. Istället tar han fram rollfigurernas bakomliggande handlingslinjer, lägger till varifrån och vart till nuet, suddar omärkligt i kronologin och låter musiken tala. Det blir starkt, oerhört starkt. Alla glöder på scenen, och mest glöder lilla förlästa och känsliga Tatiana (Maria Fontosh), som blir Eugens) Karl-Magnus Fredriksson) offer. Allt står och faller med henne, regin bygger ut henne, men även hennes omgivning till tydliga avtryck ur sin samtid. Det är mycket rörande, sevärt och hörvärt.

Man kan också säga, att om opera spelas på detta sätt, så blir det en konstart som angår ganska många istället för ett fåtal. För tyvärr riskerar operan som konstart få dåligt rykte av dåliga föreställning, något som talteatern aldrig riskerar. Då gäller det att passa på när nu äntligen något stort sker på Stockholmsoperan, för det är inte mindre än ett litet sceniskt under, denna Eugen Onegin. Återkommer i höst, passa då på!