Full fart med Aphex Twin

Det var flera år sedan sist, så när Richard D James nu äntligen är tillbaka är det med buller och brak. Jag upptäckte honom för åtta år sedan och även fast musiken han gör nu inte alls liknar det han gjorde då så lyssnar jag likt förbannat. Det är nog en av anledningarna till varför det har varit så roligt att hänga med på resan. Man har alltid längtat efter nästa skiva eftersom man vetat att den kommer låta annorlunda, underlig och inte minst vacker. Aphex har en otrolig egenskap att i ena sekunden låta ett monster vråla "I want your soul!" för att i den andra skruva upp en gammal speldosa som spelar den vackraste melodi du kan tänka dig. I de ögonblicken känns han verkligen som en passionerad musikälskare som desperat försöker spela in alla ljud han hör i sitt huvud. Hans skivor har ofta varit en aning ojämna men det har alltid funnits låtar som har höjt sig över allt annat och stannat kvar i ens huvud.

"Drukqs" är första skivan på bra många år och det är en mastig dubbelskiva med 30 nya kompositioner. Trummorna smattrar på i tokfart och just när man sträcker sig efter en Treo blir det lite lugnare och en sorgsen melodi kommer in i bilden. Det finaste ögonblicket är när Richards mamma ringer och önskar honom grattis på födelsedagen och är så där fint sentimental som ens mamma brukar bli när man fyller år: "Well, you were born by now because you were born about five o'clock in the morning." Sedan kommer en kort melodi spelad på någonting som liknar ett dragspel och just då känns detta som allt annat än en elektronisk skiva. Men efter en knapp minut är man tillbaka i trummornas våld och det är bara att försöka hänga med så gott det går. Och så fortsätter det. Ena stunden ett avskalat pianostycke, andra stunden en man som ropar "Let's have some Aphex acid!" Personligen ser jag det som en nödvändighet att lyssna på musik som verkligen skakar om en och får en att inse att det är just NU man lever. Mer datormusik åt folket! Man kan inte leva på gitarrmusik allena.

Jag har ärligt talat inte lyckats greppa hela skivan ännu men jag kan säga så här mycket: "Drukqs" är en skiva man kan leva med rätt länge utan att sluta upptäcka saker. De frenetiska trumlåtarna som till en början ter sig lite svåra blir för varje lyssning mer och mer svängiga. Det kanske inte är den bästa inkörsporten om man som ny känner för lite Aphex acid men ta det lugnt. Hör av dig så får du en greatest hits-kassett av mig.