Ingen kan som Laleh

Laleh, Stefan Sundström
Folkets park

Laleh börjar med Tilda och vidare med flera finstämmiga låtar från sin lugna reportoar. Det har i längden en rogivande effekt på publiken och en kick börjar kännas vara på sin plats.

Den kommer när det åter dags för Stefan Sundstöm att komma in. Han inledde kvällen som förband med en snabb genomgång av hans egen hitparad, som han själv uttryckte det. Nu blir det istället duett med Laleh. Och när de tillsammans framför Han tuggar kex så ger det ståpäls över hela kroppen. Sedan fortsätter de samstämmigt och vackert med coverlåtar av bland annat Charlie Engström. Det är något rörande att se Stefan Sundström som förband till Laleh. Det skapar känslan av att vispoeten lämnar över till en ny vispoet och musikaliskt geni. Lämnar över och själv tar ett steg tillbaka.

Foto:Jonas Lindkvist

För det går inte att komma ifrån att det är just vad Laleh är. Förutom sin röstkapacitet byter hon plats med de andra musikerna och pendlar bland de olika instrumenten som om det vore det enklaste i världen. Scenen är Lalehs och Laleh är scenen. Och den som förväntar sig att det ska låta som på skivan lär ha blivit besviken. För Laleh improviserar och ändrar i både texter och melodi. Kanske är det spontaniteten, glädjen och säkerheten över att ha hittat rätt som lockar publiken.

När scenen åter är Lalehs egna blir det mer gungande baktakter i radiodängarna Salvation och Invisible. Det blir också lite tid för allsång, hopp, studs och nya låtar. Den lugna kvällssolspubliken har vid det laget bytts ut till ett gungande hord. Som extranummer gör Laleh med Bostadsansökan som aldrig verkar bli inaktuell. Avslutar gör hon med Hideaway som är en riktig powerballad. Och det som kunde ha varit sliskigt och pinsamt lyckas Laleh ändå få att bli vackert trots att det långt är ifrån det bästa under kvällen.

Det är väl dragningskraften som gör att hon alltid kommer ifrån det generande och istället ger känslan av att ingen kan som Laleh. Till och med kära gamla Stefan Sundström bleknar en aning. Laleh vinkar och kramar publiken hejdå och publiken vinkar och kramas tillbaka. En ömsesidig kärlek kort och gott. För när musiken tystnat och publiken är på väg hem syns leenden över hela parken.