Onsdag 30 augusti 2006
Bob Dylan
”Modern Times”
Columbia, 2006
Rent musikaliskt låter det som att Bob Dylan förflyttat sig trettio år tillbaka i tiden. Det är rent och enkelt. Den raka bluesen dominerar. Men vad har han egentligen att säga idag?
Det kan vara en konst även att upprepa sig. Om det håller måttet. Men den här upprepningen känns bara som en tydlig signal om att karln håller på att bli mätt. Eller redan har blivit det. Han försöker fortfarande trevande att sjunga med samma rebelliska, klassmedvetna ton som förr, som i ”Working Man´s Blues”, men det faller ganska platt.
”Modern Times” heter skivan. Men vilka moderna tider? Är det när den kapitalistiska verkligheten kommer ikapp de forna idealen? Den forne radikalen som tog inspiration av har gått och blivit mångmiljonär och i högsta grad en del av etablissemangets nav. Denna utveckling kan illustreras på ett intressant sätt genom att se på fansen.
Miljöpartiets Peter Eriksson räknar Dylan som en av sina tre favoritartister. En nära vän har en pappa som sitter på en direktörsbefattning och samtidigt rankar Dylan som en av sina absoluta favoriter. Dessa tre vita heterosexuella medelålders (i Dylans fall en bra bit över förvisso) män – Dylan, Peter Eriksson och Direktören – har den politiska utvecklingen gemensam.
Från att ha varit rebelliska radikaler – Direktören var en gång hårdför maoist – så har de förvandlats till mätta gubbar som gömmer sig bakom tomma fraser, men i handling säger något helt annat.
Peter Eriksson pratar om ”nolltillväxt” och ”livskvalitet” men säger samtidigt ja till friskolor, krigar mot Lagen om anställningsskydd och godkänner svensk trupp i Afghanistan.
Direktören kan prata om rättvisa i allmänna ordalag men när det kommer till konkret kamp för rättvisa och frihet så har han bara mätta fördömanden till övers. Enda gången han tar ton i Internationalen är när texten skrivits om till en snapsvisa.
Dylan sjunger å sin sida fortfarande om ”proletariatet” men säljer samtidigt sin musik till reklamfilmer för underkläder och trycker upp exklusiva live-upptagningar som bara säljs på Starbucks kaffebarer.
Vad ska man säga om skivan då? Jo, Dylan låter nog som Dylan alltid. Och det är imponerande hur han lyckats få ur sig 44 album under karriären. De flesta trodde säkert att ”Time Out Of Mind” skulle bli det sista albumet. Men Dylan är en överlevare. En överlevare som klivit in i den ”moderna tiden”. Dessvärre har han därmed överlevt i princip allting som gjorde honom intressant.