Skuggans återkomst

DJ Shadow
The Outsider
Island records, 2006

Jag är ett barn av min tids underground hiphop, och för några år sen fanns ingen större i gränsen mellan hip- och triphop i form av DJ Shadow och den stildefinerande hiphopklassikern Entroducing 1996.

När jag lyssnar på The Outsider tar jag de musikaliska u-svängarna först med chock och sedermera jämnmod. DJ Shadows nya platta gick mig helt förbi när den släpptes, vilket var vardag som många andra under 2006 års senare hälft. Tio år efter Entroducing. Även om den inte är dagsaktuell så är det en musikupplevelse som saknar bästföre datum. Häri finns referenser till hela hans musikaliska gärning. En gärning som aldrig riktigt har gått att placera i ett och samma fack, nu mindre än någonsin.

Josh "Shadow" Davis experimenterar hejvilt, och ibland känns det mer som två, tre separata skivor jag lyssnar på. Kanske, kanske hade den också tjänat på att vara två skivor. För lite förvirrad blir jag, när han tycks vilja så oerhört mycket. När Josh Davis i sin iver har hittat otaliga nya vägar och berg att bestiga. Och dessutom bestiger dem samtidigt. Det blir party, mörka ljudkollage, blues och numera även popmusik varvat om vartannat.

Plattans totala avsaknad och finger åt allt vad tema heter blir den röda tråd som följer genom hela skivupplevelsen. Josh Davis själv verkar trivas med att inte leverera vad som förväntas, och vem är jag att argumentera emot den inställningen?

Plattans definitiva höjdpunkter är också många. Om jag måste välja så finns bland annat Broken Levee Blues som inleds med en rap på a-capella om hemlöshetens förbannelse. Resor från släkting till släkting och rotlöshet illustreras av de uppgivna orden Nobody cares, nobody cares, nobody gives a fuck. De ackompanjeras till en planlös och vacker färd bland bluesriff och jammande. Chris James sjunger också vackert överjordiskt vackert på Erase You till en minst sagt mörk orkestral trummkaskad där den tidigare vapendragaren James Lavelles och UNKE-projektets ande vilar tungt.

Där har vi den gamle Shadow, som dessutom bjuder på skumma analogsyntar och vacker harpa i Triplicate something happened. Jag ömsom lyssnar, ömsom undviker de mörkaste låtarna. För något av det underbara med Shadow är samtidigt det desperata hopplösa. Som en kryptisk tonsättare till sin generations rotlöshet kommer han nog också bli ihågkommen av vissa. Men det är ju inte över än, och tack och lov då att även ljuset bryter igenom mer och mer. Som i Coldplayinfluerade You made it. En låt att gråta och känna hopp till, på en och samma gång. Eller partylåten Enuff. Och gudomligt souliga This time. Och, och....

För den oinvigde kan det vara svårt att förklara hans betydelse för hiphopen. Kanske är det en insikt om sin musiks dödlighet som gör honom några snäpp större än de flesta. I hiphopdokumentären Scratch från 2002 skildrar han sin passion till musik genom en skivaffärs källare. En källare som är fylld av högvis med vinyl. Skivor av musiker som så gott som alla sedan länge har glömts bort, övergivna i tidens malström. I sin iaktagelse av den oerhörda musikskatten säger han lugnt:

- You look at these records, and it's like a big pile of broken dreams in a way. Almost none of these artists still have a career really. So you have to kind of respect that. If you are an artist or a DJ you are sort of adding to this pile in a way whether you want to admit it or not. Ten years down the line you will be in here, so keep that in mind when you start to think that you are invincible or something like that.

Även om hans utflyter från mainstream hiphop inte har varit till stor ro för den oroade, är det ljus som möter skuggan i form av Bay Areas nya generation rappare, blues och soul väldigt välkommen. Trots allt. Även om musikupplevelserna snarare tenderar att kollidera än att komplettera varandra. The Outsider är definitivt en relevant musikupplevelse för alla som älskar både hiphop och musik i bred bemärkelse.