Bakgrundsmusik med brist
på substans

EP: Always in my mind
Stonecake
Acoustic Toilets Records, 2007

1991 hade Stonecake en hit med låten Tuesday Afternoon. Därpå följde en grammis för bästa nykomling. Så blev det tyst, Stonecake förpassades bort från rampljuset och glömdes bort. Efter fyra fullängdare är tystnaden ännu obruten.

Inte heller den fyra låtar långa EP:n Always in my mind lyckas bryta den. Skivan är rakt igenom behaglig - den utgör perfekt bakgrundsmusik. Alldagliga melodier och texter som är banala och saknar substans är inget som pockar på uppmärksamhet.

Mellan texten och sångaren Tommy Anderssons röst upplever jag ett glapp, en avgrund som ger en fiktiv känsla, det är svårt att tro på och ta texterna till sig. Tydligast märks det i låten Sunbeams där sprudlande känslor om livet försöker gestaltas. Dock saknas den omtumlande känslan, istället blir det platt och berör inte.

Då är A devil in disguise, som visar på det enkla och fina med livet, bättre. Här klaffar Tommy Anderssons trygga röst klart bättre med text och musik. Låten är skönt Beatlesinspirerad, men en avkortning skulle göra den intressantare och mindre trubbig.

Inledningsspåret Always in my mind som är en hyllning till kärleken är söt men är tam och sprängfylld av klichéer.

Musikaliskt så är Stonecake egentligen helt dugliga. Men det krävs mer sting för att lyckas bryta tystnaden. Lullandet med det säkra kortet gör att trion står och slirar i gamla, förlegade spår. Men kanske, och inte nödvändigtvis något negativt med det, så är det just här de hör hemma.