Förutsägbar skräckis i
Big Brother-miljö

My Little Eye
Regi: Marc Evans
I rollerna: Sean Cw Johnson, Kris Lemche, Stephen O'Reilly, Laura Regan, Jennifer Sky med flera
Storbritannien, 2002

Vi kommer in i filmen när en vecka återstår och personerna har blivit lagom trötta på varandra och huset. Det matpaket som med jämna mellanrum dyker upp utanför huset innehåller tegelstenar och ett brev om att Dannys älskade farfar har dött. Danny vill lämna huset, de andra vill vinna tävlingen och paranoian kryper sig på: är brevet ett försök av organisatörerna att sätta krydda på showen, eller är det på riktigt? Samtidigt blir Emma påmind om gamla oförrätter, och är säker på att tegelstenarna dök upp i avsikt att psyka också henne till att lämna huset.

Det är nu det blir lite spännande. Vem kan man lita på, vad är riktigt och vad är illusion, och så vidare. Jag skriver "och så vidare" eftersom filmen är ganska förutsägbar. För trots att den är välproducerad, med bra musik och ett snyggt filmgrepp där det mesta av filmandet sker via de kameror som finns uppsatta i huset, blir filmen aldrig det psykologiska terrordrama jag förväntat mig. Istället blir det en ganska traditionell skräckfilm där man spänner sig så fort stråkensemblen börjar spela. Det blir övertydliga "jag hörde något på vinden, vi går och kollar" och "skräms inte med att smyga på mig mitt i mörkret just när jag går runt hörnet"-scener.

Efter ett tag, när en vilsen skidåkare dyker upp och säger sig inte ha hört något om showen, börjar misstankarna gro om att organisatörerna inte spelat med rent mjöl i påsen och det ligger ugglor begravda i pudelns kärna. De olika individerna ställs mot varandra, och någon sorts moralisk debatt uppstår om hur långt man kan gå för pengars skull. Den förflyktigas dock ganska snabbt i jakten på enkla skrämseleffekter och spänningsskapande musik.

Skådespelarinsatserna är väl så bra som manuset tillåter, och den enda sexscenen i filmen blir också det mest gripande i filmen, tack vare den höga musiken som ackompanjerar, Fuck the pain away med Peaches.

De enda som kanske får men av filmen är framtida deltagare i dokusåpor. Själv tyckte jag och min annars lättskrämda kompis att det inte var mycket att vara rädd för när man väl kom ut ur biosalongen. Idén är bra, men varför inte skruva storyn ännu mer? Alla förutsättningar för att göra filmen oförutsägbar finns, så det känns konstigt att regissören Marc Evans nöjde sig med den nuvarande filmen.

Gillar man skräckfilmer eller känner för att bli lite sådär lagom rädd men inte förstöra nattsömnen, är My Little Eye ett välgjort stycke. Men det är inte särskilt läskigt.