Avdelningen långläsning inleds med tre artiklar om nationalstaten. Internationell politik har fått en ökad betydelse och det har inverkat på nationalstatens politiska roll. Nationalstaten har vuxit fram på olika sätt i världen beroende hur förutsättningarna har varit. Den har på sina håll blivit formad av kolonialmakten och i dessa länder kan nationalstaten ännu vara en stark politisk kraft. Än har nationalstaten inte heller tappat greppet helt i västvärldens nationer. Men den politiska strukturen i världen håller på att förändras och det finns olika önskningar om hur förändringen ska se ut.

I veckans långläsning diskuterar Aron Etzler globaliseringens innebörd och att nationalstaten har kvar sin maktposition. Han tar även upp nationens roll för människors identitet och som plattform för en politisk kamp.

Nationalstaten och globaliseringen

Det finns i dag, som många gånger tidigare, en debatt inom vänstern om nationalstatens roll. Denna gång sker det i en ny ideologisk kontext: den så kallade globaliseringen. Jag skriver ideologisk, för hur mycket globaliseringen egentligen avviker från den tidigare utvecklingen inom det kapitalistiska systemet återstår att analysera.

Jag menar att globaliseringen framförallt är ideologi, det vill säga båg. Globaliseringen är ett ord för många, sinsemellan motstridiga tendenser inom den kapitalistiska världsekonomin. Det är nämligen inte så att allt globaliseras, minst av allt makten. Och det är med makten som varje kritisk analys måste börja.

När man i dag påstår att till exempel ekonomin globaliseras är det sant på det sättet att kapitalismen tränger in i allt fler av världens hörn. Men det är samtidigt en centralisering av makten.

Globaliseringen är ett ord som antyder ömsesidighet, men den fungerar tämligen enkelriktat. I praktiken betyder det att ett företag som tidigare dominerade marknaden i fyra länder nu kan dominera den i tjugo.

Ett riktigare ord för utvecklingen borde alltså vara ett ord som kombinerar innebörden i orden utsugning, centralisering och expansion. Uttrycket globaliseringen beskriver och antas förklara ett antal utvecklingar: kapitalistisk expansion (med nykoloniala effekter), uppkomsten av ett "anonymt" fondkapital (pensionsfonderna) aktivt på världens börser, uppkomsten av allt mäktigare maktorgan på global nivå (Internationella valutafonden, Världsbanken och Världshandelsorganisationen), minskad makt för nationalstater och så vidare. Problemet är att dessa saker inte nödvändigtvis hänger ihop. Kapitalistisk expansion, vilket är det som man egentligen menar, kan mycket väl ske utan både pensionsfonder, globala organ och minskad makt för samtliga nationalstater.

Riktningen i Världshandelsorganisationens (WTO) utveckling går mot globalt bindande avtal som förhindrar nationalstaterna att föra en egen politik på många områden. I praktiken ger det ökad makt åt de största företagen, vilket med dagens fördelning av kapital kraftigt ökar makten åt företag och förstärker de starkaste staterna framförallt inom USA, EU och Japan.

Den viktiga poängen med att kalla alla detta för globalisering är att bryta ned motståndet hos lokala eliter och andra potentiella motståndare mot det som sker. Det har lyckats alldeles strålande.

Vi ska komma ihåg att den kapitalistiska expansionen tidigare har skett under andra namn. Under kolonialtiden kallade man det för civilisering (av vildarna). Efter koloniernas befrielse och under trycket av de "socialistiska" staterna kallade man det för utveckling. I dag stegras expansionen samtidigt som det finns svaga motkrafter. I dag talar vi i stället om globalisering, kanske därför att effekterna av det som sker i dag inte direkt går att förknippa med utveckling. Expansionen har alltså skett i vågor, och i olika former.

Vi ska också komma ihåg att mellan dessa perioder av kapitalistisk expansion, det vill säga erövrandet av nya marknader, har ett annat mönster vuxit fram. Ty mellan vågorna av expansion hårdnar konkurrensen om marknaderna. Det har hittills lett till skarpa motsättningar mellan olika nationella kapital. Och i de perioderna har inga globala organ någonsin kunnat hindra de starka kapitalistiska staterna från att bekämpa varandra med näbbar och klor. Det är då kapitalets behov av nationalstaten blir som tydligast.

Kapitalismen är ett ekonomiskt och socialt system som efter många perioder av expansion nu täcker i stort sett hela jordens yta. Mer än så: det är ett system med en global handel och arbetsdelning. Det är alltså ett världssystem. Men inom detta världssystem finns det gränser, som upprätthålls av nationalstater. Staten är framförallt viktig för kapitalet eftersom den mycket aktivt styr delar av arbetskraftens resurser (skattemedel) till företagsstöd, utbyggnad av infrastruktur, krigsmakt och reproduktion av arbetskraften genom till exempel skola, vård och omsorg. Det är naturligtvis fördelaktigt att använda andra pengar än kapitalets egna till dessa ändamål.

Nu kan man naturligvis tänka sig en global stat som organiserar detta, men det är inte speciellt troligt att en sådan kommer att uppstå. Då försvinner nämligen mycket av de större kapitalens förmåga att styra dessa resurser till sin fördel. I en global kapitalistisk stat finns mindre möjligheter för till exempel amerikanska företag att skaffa sig fördelar via lagstiftning, tullar och exportstöd än i dagens situation, när man har världens mäktigaste stat till sitt förfogande. En stor del av företagens makt består i goda relationer med "sin" statsförvaltning och "sina" politiker. Staterna är alltså organiserade i territoriella enheter med geografiska gränser. Gränserna är viktiga eftersom de gör det möjligt att kontrollera in- och utflöde av varor och arbetskraft. Hur viktiga gränserna är i dagens värld borde vara tydligt för var och en som studerat flyktingpolitik, likväl som handelspolitik i ett historiskt perspektiv.

Förutom utnyttjandet av statsapparaten och gränserna finns en annan stor poäng med systemet med nationalsstater för kapitalet. Det är den legitimerande funktion som nationalismen har. En nation är en föreställd gemenskap mellan alla människor inom gränserna för en statsapparats juridiska utrymme. Gemenskapen legitimerar inte bara styrelsesätt och statens rätt att lagstifta utan ger en grundläggande identitet till de människor genom indoktrineringen av en rad ideologiproducerande institutioner: skolväsende, militär, tidningar. Genom att bestämma innehållet i denna identitet, det vill säga vad som är svenskt, amerikanskt och så vidare, och genom att skriva in sina politiska mål i en nationalistisk diskurs kan politiken få en neutral, klasslös karaktär som effektivt kan dölja olika former av förtryck.

Genom styrkeförhållanden i social kamp och historiska strider bestäms innehållet i nationalismen. Den tyska nationalismen under Hitler var till exempel betydligt mycket mer reaktionär än den franska nationalismen under Pariskommunen - därför betecknar nu det tyska ordet för folklig, "völkich" att man förmodligen har högerextrema ideal, medan det franska "populaire" att man är på vänsterkanten.

Om man studerar innehållet i olika nationalistiska ideologier finner man dock vissa saker som är gemensamt för de flesta: trohet mot nationen, medborgaranda, ansvar gentemot stat och andra medborgare och så vidare. Dessa ideal dikteras av nationalismens två viktiga funktioner: sammanhållning mot både yttre fiender (fientliga stater) och inre fiender (de som inte delar uppfattningen om vad nationen i fråga bör stå för).

Nationalstaten har hittills varit den dominerande statsformen inom kapitalismen. Problemet är dock att samtidigt som nationalstaten är kapitalismens statsform har den hittills varit formen för det folkliga inflytande som utvecklats. Efter det demokratiska genombrottet i början av 1900-talet har folkvalda parlament ersatt monarkin och fåtalsväldet som form för maktutövningen inom nationalstaterna. Det har varit ett av borgarklassens stora problem eftersom det inneburit möjligheter för arbetarklassen att tillkämpa sig allt fler rättigheter. Nazismen utgjorde ett av de mest konsekventa försöken att vrida utvecklingen tillbaka, men efter dess nederlag har man i de allra flesta länder fått acceptera, och lärt sig utnyttja parlamentarismen för att bibehålla makten trots den allmänna rösträtten. Det innebar dock svåra bakslag.

Utvecklingen mot demokrati och allmän välfärd drevs allra längst fram till mitten av 1970-talet. Problemet med denna period, som många i dag betraktar som en gyllene epok för arbetarrörelsen och vänstern, var att kapitalmakten aldrig bröts. Samtidigt som välfärdssystem byggdes ut ökade kapitalet sin makt genom utvidgat samarbete med staten och en stark kapitalkoncentration.

Speciellt tydligt har det varit i Sverige, som både haft ett av världens mest ägarkoncentrerade kapital och världens bäst organiserade arbetsgivarorganisation. När kapitalet beslutade sig för att det hade gått för långt lyckades man på några få år vända utvecklingen. Men för att vända utvecklingen var man tvungen att gå via nationalstaten.

Utan kuppen mot Salvador Allende i Chile 1973, USA:s gradvisa omorientering av politiken under 1970-talet och Margret Thatchers regeringspolitik skulle inte nyliberalismen kunnat slå igenom i de dominerande kapitalistiska länderna. Och, märk väl, även i dag måste det mesta av förändringar som genomförs gå via nationalstaten och dess parlament. WTO, Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens legitimitet vilar på representationen i nationalstater.

Om Indien hotar att lämna WTO innebär det ett hot mot WTO:s makt och existens. När Argentina hotar att själva avskriva sina skulder till Världsbanken är det farligt eftersom det visar på möjligheten för fler länder att kasta av sig oket från världsbankirerna. Nationalstaten har en också en direkt betydelse för dessa globala organs förmåga att hålla möten, vilket visats gång på gång i Seattle, Prag och Genua. Kapitalets företrädare, som oftast benämner nationalstaten som en passerad epok i mänsklighetens historia, är de som mest aktivt använder sig av dess styrka.

Mer än så: kapitalet använder den arena som för tillfället passar dem bäst. I handelsfrågor: WTO. I frågor om social välfärd: EU. För att slå ned på motståndet: nationalstaten och Schengen allt efter var sitiuationen erbjuder.

Vad ska då vänstern göra? Den nuvarande situationen inbjuder till ett antal missuppfattningar och hjärnspöken som det verkar vara nödvändigt att skingra. Ett av dem är idén att man bör försöka avskaffa nationalstaten, eller åtminstone inte bry sig om att ställa politiska krav på en nationell nivå.

Det finns olika varianter på vad man ska ha i stället: EU (förespråkas, förutom av den samlade högern, av många vänstersocialdemokrater, samt Johan Ehrenberg), FN eller någon form av global regering (förespråkas av allahanda "federalister" och inte så få "frihetliga socialister"), en socialistisk federation i varje region som man känner till (en stående lösning för alla internationella och etniska konflikter i tidningen Offensiv) och så vidare.

Alla dessa motförslag är synnerligen abstrakta. Socialistiska federationer finns överhuvudtaget inte på dagordningen annat än för ett litet antal vänstermänniskor. EU och FN är just nu organ som aktivt används för att genomdriva nyliberal politik. Speciellt EU har visat sig vara en mycket effektiv statsbildning när det gäller att marginalisera alla som inte delar EU-elitens agenda. Om det nu bara fanns någon form av bevis som kunde peka på att detta skulle vara arenor där man kan arbeta framgångsrikt skulle man seriöst kunna diskutera en vänsterstrategi inom EU och FN:s ramar.

Men var är det hittills vänstern bäst har lyckats bygga upp starka rörelser och rucka på den nyliberala agendan? Frankrike, Italien, Spanien, Colombia, Porto Alegre i Brasilien, Kerala i Indien. Utan att påstå att dessa lokala exempel är den enda strategi man bör ha, kan vi konstatera att motståndet mot nyliberalismen hittills har lyckats som bäst när det är lokalt förankrat. Detta gäller även demonstrationer mot WTO, IMF och Världsbanken.

Demonstrationerna i Prag, som dominerades av tillresta demonstranter, blev ett bakslag medan demonstrationerna i Seattle och Genua blev framsteg. Även strategier som riktar sig mot globala fenomen måste byggas från det lokala.

En vänster värd namnet måste vara där kampen står. Ibland är det vid stora möten, som WTO-mötet i Qatar. Ibland är det på EU-nivå, som vi vet sedan Göteborg. Men allra oftast är det fortfarande på nationell eller lokal nivå, därför att det är där som debatten finns. Vänstern måste vara där folk är. Och folk befinner sig i allmänhet inte på flyget till Bryssel eller internationella konferenser om tredje världen. Precis som kapitalet väljer vi vår arena efter möjligheterna till mobilisering.

Ett annat hjärnspöke är idén att man automatiskt stärker sin kraft genom att samverka internationellt. Verkligheten har visat att det är futilt att tro att en svag vänster blir starkare enbart genom att sammansluta sig på internationell nivå. När vi konstaterar att till exempel LO inte gör speciellt mycket för att kontra kapitalets offensiv på hemmaplan får vi inse att det inte är troligt att LO gör mer i Europafacket. Inte heller blir gemene man i Sverige mer kritisk till globaliseringen enbart genom att några aktivister demonstrerar mot IMF i ett annat land. Men naturligtvis finns en dialektik: demonstrationer på internationell nivå gör det möjligt att lyfta samma frågor i Sverige. Det är emellertid alltid denna sida av samspelet som är viktigast.

Till sist finns en annan fara som hänger ihop med globaliseringsdiskursen: fällan att hamna i anti-nationalism.

Inte så få vänsterdebattörer och -aktivister betraktar i dag, liksom kapitalet, nationalstaten som passé. Vad de inte förstår är att vanliga människor, utanför seminarierummen i storstäderna där de intellektuella bor eller subkulturer för de som inte vill höra hemma i samhället, har en stark nationell identitet och en känsla för sitt land och sin hembygd. Det som de intellektuella lätt uppfattar som provinsialism och inskränkthet är helt enkelt vanliga människors verklighet. De flesta får sin världsbild skapad av nationella (eller i dag, allt mer, amerikanska) medier. Deras relationer är lokala och nationella i större utsträckning än globala. De identifierar sig med stället där de bor för att de arbetar och lever där. Om nu vänstern struntar i deras vardagliga problem och deras hembygd, var säker på att andra krafter kommer att organisera deras missnöje.