Med vänner som dessa

Men även om EU inte spelar en stor roll i böndernas vardag, har unionen ändå stort inflytande på de villkor som bestämmer deras liv.

Sedan 1990 har Nicaraguas regeringar fört en ekonomisk politik i samarbete med Världsbanken och Internationella Valutafonden. Det har varit villkoret för att kunna få internationella lån och utvecklingsbistånd.

För ett skuldsatt land som Nicaragua har det betytt att dessa institutioner, och därmed i realiteten USA och EU, har dikterat landets ekonomiska politik. Det har påverkat bönderna i Esquipulas på många sätt.

Jord

De 40 familjer som har slutit sig samman i Ramiro Sanchez-kooperativet odlar kaffe, bönor och majs. Några har även ett par kreatur. Alla bönderna fick jord under en jordreform som den revolutionära sandinistregeringen genomförde på 1980-talet. Innan dess var lantarbetarna utan jord.

Sedan 1990 har flertalet av bönderna i Esquipulas varit tvungna att sälja jorden igen. Några på grund av politisk press från de tidigare godsägarna, andra på grund av skulder eller som en sista utväg för att få pengar till mat och medicin.

Processen att mer och mer jord åter hamnar i stora bolags eller godsägares händer har haft medvind av att staten sedan 1990 har verkat för en fri jordmarknad. Det har bland annat resulterat i stigande jordpriser, och konsekvensen är att stora godsägare och lantbruksbolag nu köper upp mycket av den jord som desperata småbönder bjuder ut på marknaden.

En statlig jordbank som köper upp jord och säljer till jordlösa bönder, vilket i ett utvecklingsland motsvarar ett socialt säkerhetsnät för de allra fattigaste, finns inte längre.

Oväsen

Före regeringsskiftet 1990 var bönderna organiserade i kooperativrörelsen. Men politisk osäkerhet och ekonomiskt fall tvingade den gången de flesta kooperativen till upplösning.

Några av de "överlevande" bönderna slog sig 1999 samman igen för att lättare kunna få lån till deras produktion. De administrerar idag ett kollektivt lån på totalt cirka 30 000 kronor. Det är första gången på tio år som de har haft tillgång till lån.

Nicasio Jarquin säger om fördelen att vara organiserad:

- Tjugo man tillsammans kan föra mer oväsen än en ensam kan.

De 30 000 kronor, som kooperativet har lånat av en privat utländsk biståndsorganisation, är långt ifrån tillräckligt för att finansiera böndernas årliga produktion. Men det är den enda finansiering de har kunnat få.

Pengar

Det är typiskt för lånemarknaden i Nicaragua att småbönder i stort sett är hänvisade till u-landsbistånd.

Sedan 1990 har regeringen gjort sitt för att skapa en fri kapitalmarknad. Det har betytt att den statliga utvecklingsbank som småbönderna tidigare hade tillgång till har lagts ned. Lånemarknaden är istället överlåten till privata banker, som sällan ser någon anledning till att låna ut till småbönder.

Världsbanken, regeringen och USA:s biståndsorganisation USAID är eniga om att landets export, som skall säkra att den stora u-landsskulden kan betalas, klarar sig bäst genom lantbruksbolagens och godsägarnas stora rörelser och inte genom små familjejordbruk. Bistånd från regeringen, Världsbanken och USAID till produktion förmedlas därför av godsägarnas organisationer och de privata bankerna - som tillfälligtvis också är regeringens politiska sympatisörer och vänner.

Priser

Kaffe är normalt den gröda som säkrar pengar till medicin, kläder och stövlar och till att betala av på skulder. Men kaffepriserna har de sista åren legat under produktionskostnaderna. Ändå har bönderna fortsatt att skörda kaffe:

- Även om vi inte tjänar på det är bonden tvungen att sälja när skörden är inne för att få lite pengar i handen, säger Isodoro Dormuz.

Bönderna ger den internationella kaffemarknaden skulden för de kraftigt svängande kaffepriserna. Och den internationella kaffemarknaden är direkt påverkad av EU:s och USA:s avtal i världshandelsorganisationen WTO. För att försäkra sig om förbrukarnas intresse har producentländerna för kaffe blivit tvingade att inte avtala om produktionskvoter, som kan hålla kaffepriserna stabila.

De fattigas vänner

EU och dess medlemsländer, däribland Danmark, är övertygade om att den fria marknaden ger de bästa förutsättningarna för ekonomisk utveckling på lång sikt, också för de fattiga. Hittills har det gått tio år med liberalism utan att de fattiga i Esquipulas har kunnat dra någon fördel av "det långsiktiga".

Som plåster på såren har Danmark genom Danida (motsvarigheten till det svenska Sida) stöttat den nicaraguanska kooperativrörelsen för att småbönderna bättre ska kunna utnyttja den fria marknadens möjligheter. Därutöver har Danmark, med viss framgång, i Världsbanken pläderat för att staten fortsatt skall tillvarata ett minimum av socialt ansvar för utbildning och hälsa för de allra fattigaste.

Men samtidigt har Nicaraguas borgerliga regering genom beskattning och byråkratiska krav i bolagslagstiftningen gjort livet så svårt som möjligt för sina politiska fiender - bonderörelsens organisationer.

Och privatiseringar av televisionen, elmarknaden och delar av vårdsektorn, som de västliga bidragsgivarna har krävt som villkor för att fortsätta med bidragen, samt brukarbetalning i skolan, betyder att det trots de fina orden om statens roll har det blivit dyrare att vara bonde i Nicaragua. De sociala tjänsteprestationerna kommer sällan särskilt långt ut på landsbygden. Där det finns få betalningskraftiga kunder. När de till slut gör det är det så dyrt att använda dem att många inte har råd.

Sven Gårn Hansen
Översättning: Anki Bengtsson

Artikeln har tidigare publicerats på Modkraft.dk