Första kommunikationen
med utomjordingar: Det
finns senap i bilen.

Svålhålet
Mikael Niemi
Norstedts

Jag har inte läst något av Niemi utöver den här novellsamlingen, så jag vet inte om hans skrivsätt här är representativt för honom. Hursomhelst är jag inte mycket imponerad. Ibland blixtrar en torr humor igenom (som jag antar ska vara återhållsamt norrlänsk?) men oftast läses boken som en variant av Liftarens guide till galaxen.

Niemi förklarar och upptäcker okända hemligheter i vårt universum (bland annat att Kurtar är små partiklar som orsakar otur, attraherade av välmående och självsäkerhet), men för varje sak Niemi förklarar och bygger upp kan jag komma på en bättre variant på samma ämne - avsnittet om Howard the Duck där han träffar Gud som beskriver jorden som en rekreations-planet är en snyggare berättelse än Niemis Big Bang-berättelse.

Som ivrig förespråkare för att sci-fi ska bli mer mainstream blir jag glad när en känd författare ger sig på genren. Kruxet är att om den kan ha en avtändande effekt om boken inte är bra.

Kanske har jag läst för mycket sci-fi för att kunna vara rättvis mot Niemi och borde se det som en fördel att han sammanfattat så många olika infallsvinklar i en samling - om inte annat så kanske läsare blir intresserade av traumatiserande rymdfart och plockar upp en bok av Clarke, eller kanske Asimov för att läsa mer om robotar. Varför inte The hard-boiled wonderland and the end of the world av Murakami för att nysta i verklighetsuppfattningar och bara lite sci-fi?

Utan dess propagandavärde har jag svårt för boken. Intet nytt under några av universums solar, och kanske ger Niemi en spark åt sig själv när han skriver: "Hela natten gjorde han om experimentet. Och när gryningen så småningom anlände reste sig Guttorm från sin daro, utmattad och chockad. [...] Det var kört med hans författardrömmar. Han hade inte en chans. Allt i universum var nämligen redan skrivet."