Tunnelseendet som
försvann

Ligger en stund i vår airconditionerade tillvaro och lyssnar på det ljuddämpsbefriade motorerna som bubblar i väg i gryningen. Sakta börjar min semesterkropp återtina från drömmarnas mjuka vinter.

Jag vänder mig om och borrar ner huvudet i kudden för att se om det finns något sömnbehov kvar i min kropp. Självklart finns det inget. Sömnvärmen från Lajzas öra träffar mina läppar när jag viskar att jag ska gå en sväng och kolla läget i omgivningen. Hon mumlar ett sovande ja.

I hissen ner låter jag mina tankar frivandra en stund. Thailand är ett vackert land. Men det finns jämt två sidor på ett mynt. Som turist ser man oftast de vita stränderna och de vajande palmträden. Ofta räcker det med att man tar ett steg ur de upptrampade turiststigarna för att en annan bild ska träffa näthinnan. Och självklart ska jag se båda sidorna. Anders Q Styrlund tar en för laget. Utan tjafs eller något gnat.

Hissdörren går upp. I receptionen sitter det fyra leende thailändare och säger good morning mister. Jag ler plastigt tillbaka och skyndar vidare för att se verkligheten. Som svensk mår man lite dåligt över hur trevliga alla är. Efter två dagar här nere saknar man nästan de spydiga vakterna som står och spänner på sig i dörren in till BMB.

Med vårt trestjärniga hotell i ryggen söker jag mig utåt. Efter femtioåtta steg har mitt synfält förändrats totalt. Jag plöjer sakta igenom en fiskeby. Utanför de enkla kojorna sitter folk och tvättar av sig natten. De ler och hälsar på mig. Åtskilliga hundar ligger och tittar med en skeptisk blick på min färd. Jag känner mig som ett as. En storbonde med tio årslöner för en fiskare i fickan. Pengar som jag enbart kommer att slösa bort på öl och falska märkeskläder.

En hund börjar följa efter mig. Han morrar tyst. Jag förstår direkt vad han säger. Försvinn. Sluta glo på oss. Det här är inget zoo eller nån utställning. Ta din feta plånbok och gå tillbaka till ditt trygga hotell.

Jag vänder till slut. Skamkänslan blir för stor. Thaihunden som tidigare morrat åt mig står nu tio meter framför mig. Hans blick är kall och genomträngande. Inser att jag inta kan vika ner mig. Stora bilder svävar runt i mitt huvud. Människans kamp mot hunden. Vår bästa vän måste sättas på plats. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå. Hunden slutar morra men gläfser tyst. När jag är fem meter från min utmanare ger han ifrån sig ett kvävt skall. En äldre kvinna som sitter och lagar frukost utanför sitt skjul ser vad som är på väg att hända. Hon skriker något till hunden. Han rycker till lite och flyttar sig lite. Men bara så jag precis kan gå förbi honom. När jag passerar hör jag hans hatiska morrning tydligt.

Jag öppnar dörren till vårt trygga hotellrum. Det är lika lugnt och sovande som när jag gick. Lägger mig i sängen. Tankarna rusar runt. Kanske är det så Thailändarna egentligen vill göra som den där hunden gjorde. Be oss dra åt helvete. Men de kan inte. För de vet hur feta plånböcker vi har. Jag lutar mig över till Lajza. Pussar henne i örat. Hon vaknar till och frågar om jag sett nå kul. Hundarna är ärliga här nere. De hatar oss och visar det, svarar jag.