"De kommer att begravas
av vårt skratt!"

Michael Hardt och Antonio Negri gjorde sig ett namn som globaliseringsteoretiker genom sitt kontroversiella påstående att imperialismens tidevarv är över. Ingen enskild nationalstat, hävdade de i sin bok Empire (2000), kan längre ensidigt utöva kontroll över den globala ordningen. Istället framträder idag imperiet – ett världssystem som inte kan styras från en enda punkt utan baseras på ett nätverk av globala maktrelationer. Och mot imperiets utspridda maktordning står istället för en enhetlig arbetarklass multituden – en befolkning enad av sin exploatering under kapitalet, men i övrigt kännetecknad av en mångfald av enskildheter och olikheter.

Nu är författarna aktuella med sin tredje bok, Common Wealth, som snart kommer ut. Under föreläsningen gav Hardt en introduktion till några av de teman som boken organiseras kring: metropolen som kontext för multitudens kamp, allmänningarnas roll i dagens produktionssätt, och möjligheten att återerövra revolutionen som ett politiskt användbart begrepp.

Den alternativa globaliseringens uppgång, fall…

Under föreläsningen reflekterade Hardt över erfarenheterna av den alternativa globaliseringsrörelsen och urskiljde tre historiska faser.

Den första fasen hade sina symboliska startdatum 1 januari 1994, då zapatisternas uppror i Mexiko startade, eller kanske i och med de jättelika demonstrationerna mot Världsbanken i Seattle 1999. Denna rörelse samlade ett brett spektrum av kamper och kännetecknades av ett kreativt och inte sällan glädjefyllt experimenterande med organisationsformer och motståndsstrategier.

– Såhär i efterhand, menade Hardt, kan rörelsens ständiga toppmötesprotester (så kallad "summit-hopping") ses som olika trevande försök att kartlägga imperiets "noder", de institutionella knutpunkterna i det nätverk som organiserar dagens världsordning: Internationella valutafonden, Världsbanken, G8, EU:s toppmöten, och andra organ.

I relation till författarnas andra bok, Multitude: War and Democracy in the Age of Empire (2004), skulle toppmötesprotesterna kunna ses som en svärmintelligent teoretisering av fiendelinjernas postimperialistiska struktur. "Svärm" – för att de protesterande nätverken inte hade något givet, gemensamt centrum. "Intelligent" – för att svärmarna formade kommunikativa system utan att de ingående delarna förlorade sina enskildheter och reducerades till en enda identitet. Rörelsens medlemmar behövde inte bli likadana för att kommunicera och samarbeta med varandra – tvärtom kunde deras mångfald av singulariteter tolkas som en styrka.

Hyllandet av zapatismen och andra tredje världen-rörelser till trots, visade sig de europeiska och amerikanska rörelserna oförmögna att på allvar globalisera sina kamper. Dessutom hade rörelserna svårt att omvandla sina protester mot en lika månghövdad som abstrakt fiende till konkreta alternativ för lokal politisk mobilisering.

Den första fasen gick mot sitt slut kring 2003, menade Hardt, då motståndet mot Irakkriget och "kriget mot terrorismen" blev den viktigaste samlingspunkten för politisk aktivism. Demonstrationerna mot invasionen av Irak den 15 februari 2003 samlade miljoner över hela världen. Men en följd av att krigsmotståndet sattes i centrum var också att mångfalden av kamper sattes på undantag och de centraliserade organisationsformerna gjorde comeback. En enda agenda av Bush- och USA-kritik ersatte den alternativa globaliseringens pluralism. Den kreativitet och entusiasm som färgat den första fasen avtog.

Invasionen av Irak för fem år sedan tycktes också vederlägga Hardts och Negris påstående att länder som USA inte längre kan styra världsordningen i sitt eget intresse. Under denna period kom också en rad böcker från vänsterhåll som försökte läsa in den rådande utvecklingen i den klassiska imperialistiska modellen, med USA som ledande imperialistisk stat. Men Hardt anser att tiden givit hans och Negris analys rätt:

– USA:s totala misslyckande i Irak bekräftar hypotesen i Empire. Nationalstaten är inte oviktig på något sätt, men det är idag omöjligt för imperialistiska makter att agera på ett unilateralt sätt. Invasionen av Irak representerade ett försök från de klassiska imperialisterna i Washington att genomföra en "statskupp" i imperiet. Men det visade sig vara en ohållbar strategi. Maktutövning i imperiet kräver ständiga förhandlingar med andra punkter i nätverket.

­

… och återuppståndelse

Det var först i och med protesterna mot de senaste G8-mötena i Rostock och Tokyo som den globala motståndsrörelsens entusiasm och mångfald i kamper och taktiker återuppväcktes, menade Hardt, och illustrerade med exemplet Japan. Här lyckades rörelsen använda motståndet mot G8-mötet för att effektivt mobilisera mot "prekariseringen" – påtvingandet av osäkra arbetsförhållanden och tillfälliga anställningar – som luckrat upp arbetarklassens rättigheter i Japan.

Sedan slutet av 1980-talet hade begreppet "Freeter" – en blandning av "free" eller "freelance" och tyskans "Arbeiter", arbetare – kommit att bli en skönmålande omskrivning för de många japanska arbetare som tvingats in i allt mer otrygga arbetsförhållanden. Men den japanska rörelsen lyckades återta problemformuleringsföreträdet och gjuta en ny betydelse i begreppet. Istället för att bekräfta prekariseringen som något positivt, krävde man genom att återta ordet "Freeter" ett förverkligande av en reell frihet för arbetarna, det vill säga en frihet från arbetets underordning som sådan.

Metropolis – den nya fabriken

I den kommande boken Common Wealth försöker Michael Hardt och Antonio Negri teoretisera förutsättningarna för de kommande cyklerna av kamp. Där driver författarna bland annat tesen att metropolen ("metropolis") – storstaden – förhåller sig till multituden, så som fabriken förhöll sig till den industriella arbetarklassen. Här bygger författarna vidare på den autonoma marxismens idé om "den sociala fabriken", tanken att arbetets exploatering inte stannar inom fabrikens väggar, utan utsträcks till det mänskliga livets alla områden. Även när vi är "lediga" arbetar vi – genom att konsumera och reproducera oss, genom att arbeta i hemmet och vila upp oss inför arbetet, genom att delta i kulturella aktiviteter och så vidare.

– Metropolen utgör idag en lika viktig kontext för multitudens livsvillkor som fabriken utgjorde för industriarbetarklassen, menade Hardt. Metropolen är idag en avgörande arena för produktion och exploatering, men också för multitudens uppror.

Biopolitisk produktion och kampen om allmänningarna

Produktionen är inte längre lokaliserad till arbetsplatsen, utan äger numera rum tvärs över hela staden, menar Hardt och Negri. I metropolen har industriarbetets dominans ersatts av den biopolitiska produktionens hegemoni. Där samhället en gång organiserades enligt industrins logik med arbetsdelning och stämpelklocka, organiseras det idag utifrån produktion av immateriella ting, kunskap, kommunikation och mänsklig subjektivitet.

Många arbetsuppgifter går idag ut på att skapa olika sinnestillstånd, identiteter och "former av liv" – från upplevelseindustrierna till de många serviceyrken som går ut på att skapa känslor och affekter. Flygvärdinnans påklistrade leende och 7-Eleven-kassörens beordrade vänlighet förenas av det faktum att kapitalet inte längre bara exploaterar våra kroppskrafter, utan även våra kapaciteter för kärlek och vänskap. Den biopolitiska produktionen har alltid en symbolisk komponent – den skapar inte bara saker, utan också i allt högre grad meningssystem, identiteter, livsstilar och mänskliga relationer.

Och precis som industrikapitalet sög ut arbetskraften i fabriken, parasiterar kapitalet i den biopolitiska fasen på multitudens kreativitet och produktivitet i metropolen som helhet. Här menar Hardt och Negri att allmänningarna – "the commons" – spelar en central roll. Biopolitisk produktion både vilar på, och utvidgar, allmänningarna. Multitudens arbete i metropolen tillhandahåller inte bara materiella ting, utan skapar också icke-ting som kan ses som allmänna resurser. En förutsättning för biopolitiskt profitskapande är alltså att kapitalet kan monopolisera delar av metropolen och tappa av ett mervärde – precis som kapitalismen först tog fart genom att göra privat egendom av områden i England där en allemansrätt tidigare rått.

– Ett exempel på detta är yuppiefieringen av många stadsdelar idag, menade Hardt. Först flyttar konstnärer, punkare och andra kreativa grupper in i ett område och ger det en "alternativ" karaktär.

– Men snart följer de rika och företagen efter för att de vill dra fördel av de allmänna resurser och den produktivitet som multitudens kreativa nätverk berikat området med. Hyror och bostadspriser går upp, de alternativa elementen trängs undan, kulturen likriktas, och allt blir tråkigt igen.

Att strejkvakta staden – uppror i Metropolis

Exploatering i metropolen är alltså till stor del en exploatering av de allmänningar, i form av kunskap, relationer och kommunikationssystem, som ständigt produceras i ett kreativt metropolitiskt nätverk utan fast centrum eller periferi.

Men om produktionen och exploateringen har sprängt fabrikens väggar och nu omfattar staden i dess helhet, så måste även motståndet och upproret utsträckas i metropolitisk skala. Att så håller på att ske bekräftas enligt Hardt av de senaste cyklerna av kamp.

– Under upproren i Argentina för några år sedan blockerades inte bara arbetsplatser utan hela städer, påminde Hardt. Både arbetare och arbetslösa deltog och menade att de "strejkvaktade staden".

– Under upploppen i Frankrike 2005 sattes bilar i brand och skolor vandaliserades. Detta tolkades ofta enbart som en följd av klassegregering och rasism. Men bilar och skolor är inga slumpmässiga måltavlor. De är symboler för uteslutningen i metropolen. De representerar transport- och utbildningssystem som främst gynnar de rika. Upploppen riktades med andra ord mot det faktum att staden som sådan har organiserats kring klass- och rasförtryck. Uppror idag är ofta uppror mot metropolens former. Kampen sker inte bara i staden – det pågår en kamp om staden.

Kampen om hegemoni: "The Becoming-Prince of the Multitude"

– Åren av alternativ globaliseringsrörelsen lämnade ganska få spår efter sig, menade Hardt. Framför allt misslyckades den med att skapa nya institutioner och varaktiga mönster för samarbete genom vilka allmänningarna kan komma att styras demokratiskt.

I sin kommande bok avser Hardt och Negri att behandla denna fråga utförligare, och utlovar bland annat ett försök att återerövra revolutionen som politiskt relevant begrepp för vänstern. Revolutionen kan tyckas vara grundligt misskrediterad efter bolsjevismens skändligheter och den globala nyliberalismens triumf, men Hardt och Negri vill lyfta fram begränsningarna i tidigare tänkande kring revolutionen och visa hur de kan överskridas.

– Traditionellt sett har det funnits två sätt att tänka revolutionen, framhöll Hardt. Det första sättet har varit att tolka revolution som ersättandet av en elit med en annan, och förment "bättre", elit.

Enligt Hardt bör vi inte förringa vad den sortens revolution har inneburit i många länder i termer av ekonomisk omfördelning, jordreformer och andra förändringar. Ändå strider detta mot demokratins idé, att uppnå ett samhälle av självstyrande jämlikar.

– Det andra vanliga sättet att tänka revolutionen har varit som ett förstörande av den minoritetsstruktur som begränsat demokratin, att avskaffa auktoriteter, och släppa människors kapacitet för inbördes hjälp fri. Detta har varit den vanliga anarkistiska hållningen.

Här har tanken varit att mänsklighetens förmågor kommer att kunna flöda fritt, bara de strukturella begränsningarna i form av olika hierarkier och förtryckssystem avlägsnas.

Men den "realistiska" invändningen mot detta har varit att den mänskliga naturen inte medger en sådan förändring. Det har förutsatts att människor är inkapabla att styra sig själva, och att det plötsliga bortryckandet av de traditionella hierarkierna skulle försätta samhället i kaos.

– Men revolution kan också tänkas på ett tredje sätt, menade Hardt. Revolutionen kan bäst förstås som en omvälvning av själva den mänskliga naturen.

– Lenin noterade, helt riktigt, i Staten och revolutionen (1917) att mänskligheten ständigt tränas i underordning. Under chefer på jobbet, under chefer på alla plan i livet. Men den leninistiska hållningen har alltför ofta liknat vad Berthold Brecht invände mot när han bittert konstaterade att partiledningen nog helst ville "upplösa folket och upprätta ett nytt".

– När en tänkare som Slavoj Žižek i The Parallax View (2006) nyligen bejakade denna upplösning av folket och skapandet av ett nytt, avslöjade han sig som auktoritär leninist, menar Hardt. Kommunismen ses här som negationens negation. Först negeras demokratin av proletariatets diktatur. Sedan negeras proletariatets diktatur av kommunismen.

– Men människor kan inte tränas till demokrati genom en sådan serie av dialektiska negationer. Demokrati måste istället åstadkommas genom en process av deltagande och konkreta experiment med frigörande organisationsformer, underströk Hardt.

Det är denna process Hardt och Negri, med en blinkning till såväl Antonio Gramsci som Gilles Deleuze och Félix Guattari, avser med multitudens "Becoming Prince" – den process av självtransformation i vilken multituden hegemoniserar och tar kontroll över allmänningarna genom att upprätta nya institutioner för självstyre. Verklig demokrati – eller kommunism, begreppen är för Hardt och Negri helt utbytbara – är omöjlig utan denna process av direkt deltagande i vilken den mänskliga naturen kan transformeras. Demokrati kan bara läras genom att göras.

Kärlek, glädje och skratt

Denna process av självtransformering innefattar också en kamp om de begrepp genom vilka vi tänker världen och samhället. Inte bara demokrati och kommunism måste återerövras och tänkas på nytt. Hardt och Negri vill i sin kommande bok lyfta fram och politisera begrepp som kärlek, glädje och skratt som potentiellt revolutionära.

– Skrattet behöver inte vara begränsat till en självisk glädje eller skadeglädje, menade Hardt. Hos Spinoza finner vi inspiration till ett annat skratt, ett skratt som trotsar allt det lidande vår kamp driver oss att gå igenom. Det är de beväpnade änglarnas skratt, skrattet hos den som förstör det som förstör ens vänner.

Anarkisten Emma Goldman sade att en revolution som förbjöd henne glädjen i att dansa inte var hennes revolution. Kanske kan man också vända på det hela, så att kärleken, glädjen och skrattet inte bara är de kapaciteter som ska frigöras genom en revolution, utan just de affekter som måste frigöra revolutionen till att börja med?

Att imperiets herrar inte lär dela glädjen i den revolutionen, tog Michael Hardt däremot lätt på:

– De kommer att begravas av vårt skratt!