Nyliberalism - En
historia med ljust slut i
fyra delar

Nu när jag etablerat en bild av den ideologiska scenen och dess kontext, så ska jag snabbspola så att vi nu befinner oss runt 20 år tillbaka i tiden. Med det menas 1979, året då Margaret Thatcher kom till makten och startade den nyliberala revolutionen i Storbritannien.

Järnladyn var själv Friedrich von Hayeks lärjunge, hon var en socialdarwinist som inte hade några kval över att uttrycka sin övertygelse. Hon var välkänd för att rättfärdiga sitt program med ordet TINA, förkortning för There Is No Alternative (Det Finns Inget Alternativ). Det centrala värdet i Thatchers doktrin och nyliberalismen själv är begreppet konkurrens - konkurrens mellan länder, regioner, företag och, självklart, mellan individer. Konkurrensen är central för att den separerar fåren från getterna, männen från pojkarna, de starka från de svaga. Den är förmodad att fördela resurser, oavsett om det är i form av fysiska, naturliga, mänskliga eller finansiella sådana, med den största möjliga effektivitet.

I skarp kontrast till detta, avslutade den stora kinesiska filosofen Lao Tzu sin Tao-te Ching med dessa ord: "Viktigast av allt, konkurrera inte". De enda aktörerna i den nyliberala världen som verkar ha tagit detta råd är de största aktörerna överhuvudtaget, de transnationella företagen. Konkurrensens princip tillämpas sällan på dem, de föredrar att praktisera vad vi skulle kalla Allianskapitalism. Det är ingen slump att, beroende på vilket år, så tillägnas två tredjedelar till tre fjärdelar av all valuta avsedd för "Utländsk direktinvestering" inte till nya, jobbskapande investeringar, utan åt sammanslagningar, fusioner och övertagande vilket nästan alltid resulterar i förlorade jobb.

För att konkurrens är en dygd kan dess resultat aldrig vara dåliga. För nyliberalen är marknaden så vis och så god att likt Gud, kan den Osynliga Handen bringa gott ur vad som såg ut som ont. Således sa Thatcher i ett tal, "Det är vårat jobb att sola oss i ojämlikhet och att se att färdigheter och kunskaper ges utlopp för allas goda". Med andra ord, oroa inte er för de som lämnas bakom i konkurrensens kamp. Människor är ojämlika av naturen, men detta är gott eftersom bidragen från de välfödda, de bäst undervisade, de hårdaste slutligen kommer att komma till allas goda. Om det konkurrensinriktade systemet "ges utlopp" för som Margaret säger, kommer samhället tjäna på det. Olyckligtvis lär oss de senaste 20 årens historia oss snarare motsatsen.

I det för-Thatcheristiska Storbritannien levde ungefär en av tio personer under fattigdomsstrecket, inte ett fantastiskt resultat, men ärbart i jämförelse med andra nationer, och långt bättre än under förkrigstiden. Nu är en av fyra, och ett av tre barn, officiellt fattiga. Detta är essensen av de bäst lämpades överlevnad: folk kan inte värma sina hus om vintern, de måste lägga ett mynt i mätaren innan de kan få elektricitet eller vatten, de äger inte varma kläder etc. Jag tar dessa exempel ur rapporten från British Child Poverty Group från 1996. Jag kommer att illustrera resultatet av Thatcher-Majors "skattereformer" med ett enda exempel: Under 1980-talet gick 29 procent av skattesänkningarna till 1 procent av skattebetalarna, så att en enda person som tjänade hälften av den genomsnittliga lönen såg sin skatt öka med 7 procent, medan en enda person som tjänade 10 gånger genomsnittslönen fick en sänkning med 21 procent.

En annan följd av konkurrensen är den centrala tanken inom nyliberalismen, att den offentliga sektorn måste bli brutalt nedskuren för att den inte följer och inte kan följa den grundläggande lagen om konkurrens för profit och marknadsandelar. Privatisatering är en av de stora ekonomiska omvandlingarna de senaste 20 åren. Trenden började i Storbritannien och har spridits runtom i världen.

Låt mig börja med att fråga varför kapitalistiska länder, speciellt i Europa, hade en offentlig sektor från början, och varför så många fortfarande har det. I verkligheten konstituerar nästan alla delar av den offentliga sektorn vad ekonomister kallar "naturliga monopol". Ett naturligt monopol existerar när den minsta storleken för att garantera maximal ekonomisk effektivitet är lika stor som den faktiska storleken av marknaden. Med andra ord måste ett företag vara av en viss storlek för att förverkliga stora ekonomier och därmed leverera den bästa möjliga servicen till den lägsta möjliga kostnaden för konsumenten. Den offentliga sektorn kräver också stora investeringsutlägg i början - som järnvägar eller elnät - vilket inte heller uppmuntrar till konkurrens. Det är därför den offentliga sektorn var den uppenbart optimala lösningen. Men nyliberalerna definierar allt offentliga som av naturen "ineffektivt".

Så vad händer när ett naturligt monopol privatiseras? Helt normalt och naturligt så tenderar de nya kapitalistiska ägarna att påtvinga allmänheten monopolpriser på allmänheten, medan de själva berikar sig. Klassiska ekonomer kallar detta resultat "strukturellt marknadsmisslyckande" för att priser är högre än de borde vara och servicen åt kunden inte nödvändigtvis är bra. Fram till mitten av 1980-talet så överlät de kapitalistiska länderna i Europa nästan helt postverket, telekomföretag, elektricitet, järnvägar, tunnelbanesystem, lufttransport och vanligtvis andra tjänster som vatten, sophantering etc åt statligt ägda monopol för att förebygga strukturella marknadsmisslyckanden. USA är ett stort undantag, kanske för att det är för stort rent geografiskt för att kunna gynna naturliga monopol.

I alla fall så ämnade Margaret Thatcher att ändra allt det. Som en extra bonus skulle hon också använda privatisering för att bryta upp fackföreningarnas makt. Genom att förgöra den offentliga sektorn där fackföreningarna var som starkast, lyckades hon drastiskt försvaga dem. Således reducerades jobben inom den offentliga sektorn i Storbritannien från över 7 miljoner till 5 miljoner, en sänkning på 29 procent, mellan 1979 och 1994. Praktiskt taget alla jobb som eliminerades var arbeten med hög andel fackligt organiserade. Eftersom den privata sektorn stagnerade under dessa femton år, var minskningen av antalet brittiska arbeten nu 1,7 miljoner, en minskning på 7 procent jämfört med 1979. För nyliberaler är färre arbetare alltid bättre eftersom arbetare påverkar aktievärdet.

Privatiseringens effekter var både förutsägbara och förutsagda. De nyligen privatiserade företagens styrelser, ofta exakt samma människor som innan, fördubblade eller tredubblade sina egna löner. Regeringen använde skattepengar för att skuldsanera och återföra kapital till företagen innan de bjöd ut dem på marknaden ­ till exempel fick vattenverket 5 miljarder pund i skuldsanering plus 1,6 miljarder pund som kallades "grön hemgift" för att göra bruden mer attraktiv för de möjliga köparna. Det pratades mycket om hur små aktieägare skulle få del av de här företagen - och faktiskt köpte 9 miljoner britter andelar - men hälften av dem investerade mindre än tusen pund, och de flesta sålde sina andelar rätt snabbt, så snart de kunde tjäna pengar på de direkta vinsterna.

Från resultaten kan man lätt härleda att hela poängen med privatisering varken är ekonomisk effektivitet eller förbättrade produkter och tjänster, utan helt enkelt att överföra rikedom från allmänhetens penningpung till privata händer. I Storbritannien och på andra ställen är den överväldigande majoriteten av aktier i privatiserade företag nu i finansiella institutioners och mycket stora investerares händer. British Telecoms anställda köpte bara 1 procent av andelarna, i British Aerospace 1,3 procent och så vidare. Innan Thatchers angrepp var mycket av den offentliga sektorn i Storbritannien vinstgivande. Alla dessa pengar går nu till privata aktieägare. Service i privatiserade industrier är ofta katastrofala - Financial Times rapporterade en råttinvasion i Yorkshires vattensystem och den som överlevt resor med Thames Trains tåg förtjänar en medalj.

Exakt samma mekanismer har använts runtom i världen. I Storbritannien var Adam Smith-institutet den intellektuella partnern för att driva privatiseringsideologin. USAID och världsbanken har också använt institutets experter och har propagerat för privatiseringsideologin på södra halvklotet. 1991 hade banken redan godkänt 114 lån för att snabba upp processen, och varje år listar dess Globala Utvecklingsfinansrapport hundratals privatiseringar utförda i banken låneländer.

Jag anser att vi borde sluta tala om privatisering och i stället använda de ord som beskriver verkligheten: vi talar om alienation och bortskänkandet av årtiondens arbete av tusentals människor till en liten minoritet av storinvesterare. Detta är ett av de största rånen någon generation någonsin upplevt.

Ett annat strukturellt fenomen hos nyliberalismen består i att satsa på kapitalavkastning i form av börsspekulation bland annat i stället för att göra produktiva investeringar och därmed flytta rikedom från samhällets botten till toppen. Om du befinner dig bland de övre tjugo procenten i inkomstskalan är det troligt att du tjänar något på nyliberalismen, och ju högre upp på stegen du befinner dig, desto mer tjänar du. Motsatt så förlorar de undre åttio procenten av befolkningen, och ju lägre de befinner sig desto mer förlorar de proportionellt.