Nyliberalismen - En
historia i fyra delar med
ljust slut

Om du 1945 eller 1950 seriöst hade föreslagit några av de idéer och den politik som finns i dagens standardiserade nyliberala verktygslåda, skulle du bli bortskrattad eller skickas till mentalsjukhus. Alla var, i alla fall i västvärlden, vid den här tidpunkten Keynesianer, socialdemokrater eller någon slags marxist.

Tanken om att marknaden skulle tillåtas fatta större sociala och politiska beslut; idén att staten frivilligt borde förminska sin roll i det ekonomiska skådespelet, eller att företag borde ha total frihet, att fackföreningar borde undertryckas och att medborgare ges mycket mindre snarare än mer social trygghet - sådana idéer var helt främmande för dåtidens anda. Även om någon faktiskt stödde sådana idéer, skulle han eller hon tvekat inför att inta en sådan position på allmän plats och skulle haft det svårt att hitta någon som var intresserad av att lyssna på honom eller henne.

Hur otroligt det än må låta idag, så sågs Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken som progressiva institutioner. De kallades ibland Keynes tvillingar för att de var Keynes och Harry Dexter Whites, en av Franklin Roosevelts närmaste rådgivare, barn. När dessa institutioner skapades 1944, var deras uppgift att hjälpa till att förhindra framtida konflikter genom att ge lån för återuppbyggnad och utveckling och genom att jämna till tillfälliga återbetalningssvårigheter. De hade ingen kontroll över enskilda regeringars ekonomiska beslutsfattande och inte heller inkluderade deras mandat någon rätt att ingripa i nationell policy.

I västlandet hade välfärdsstaten och Den nya given kommit igång under 1930-talet men dess utveckling hade avbrutits av kriget. Högst på agendan i efterkrigsvärlden var att återställa den här processen. Den andra stora uppgiften var att få igång världshandeln ­ detta genomfördes med hjälp av Marshallplanen som återigen etablerade Europa på platsen som USA:s, världens mäktigaste ekonomi, största handelspartner. Och det var vid den här tidpunkten avkoloniseringens starka vindar började blåsa, länderna fick antingen frihet genom överrenskommelse eller genom väpnad kamp som i Kenya, Vietnam och andra nationer.

I stort sett hade världen skrivit på en extremt progressiv dagordning. 1944 publicerade Karl Polanyi sitt mästerverk, Den stora transformationen, en hård kritik mot 1800-talets industriella marknadsbaserade ekonomi. För över 50 år sedan gjorde Polanyi detta fantastiskt moderna och profetiska uttalandet: "Att låta marknadsmekanismer vara den enda herren över mänskliga varelser och deras naturliga omgivning skulle resultera i samhällets tillintetgörande." Dock var Polanyi övertygad om att en sådan förgörelse inte kunde äga rum i efterkrigsvärlden, eftersom " Inom nationerna kan vi se en utveckling under vilket det ekonomiska systemet upphör att fastställa samhällets lagar och faktumet att samhället kommer första hand fastställs".

Som vi nu vet var Polanyis optimism missriktad - hela poängen med nyliberalism är att marknadsmekanismerna borde tillåtas att styra över mänsklighetens öde. Ekonomin borde diktera samhällets regler, inte tvärtom. Och precis som Polanyi förutspådde leder denna doktrin oss direkt mot "samhällets förgörelse".

Så vad hände? Hur kunde nyliberalismen ens utvecklas från ett litet minoritetsghetto till att bli den dominerande doktrinen i världen idag? Varför kan IMF och världsbanken ingripa som de vill och tvinga länder att delta i världsekonomin under i grunden orättvisa förhållanden? Varför är välfärdsstaten hotad i alla de länder där den etablerats? Varför befinner sig miljön på gränsen till kollaps och varför finns det så många fattiga i både de rika och de fattiga länderna vid en tidpunkt då världens samlade rikedom aldrig varit så stor som nu? Detta är frågor som måste besvaras utifrån ett historiskt perspektiv.

En förklaring av nyliberalismens triumf och de ekonomiska, sociala och ekologiska katastrofer som följer den är att nyliberaler har köpt och betalat sin egen "stora omvälvning" med pengar. De har förstått, vad andra progressiva inte gjort, att idéer skapar en verkjlighet. Från början ett litet embryo på University of Chicago med filosofen och ekonomen Friedrich von Hayek och hans studenter som Milton Friedman vid dess kärna, har nyliberalerna och deras uppbackare skapat ett enormt internationellt nätverk av institut, stiftelser, forskningscentra, publikationer, lärda, författare och PR-folk för att obarmhärtigt utveckla, förpacka och sälja deras idéer och doktriner.

De har byggt upp denna högt effektiva ideologiska kader för att de förstår vad den Italienske marxistiske tänkaren Antonio Gramsci talade om när han utvecklade den kulturella hegemonins koncept. Om du kan uppta folks huvud, kommer deras hjärtan och deras händer att följa. Högerns ideologiska och propagandistiska arbete har varit fullkomligt briljant. De har spenderat miljarder kronor, men resultatet är värt vartenda öre för dem, ty de har gjort så att nyliberalism verkar som mänsklighetens naturliga och normala tillstånd. Oavsett hur många katastrofer av olika slag som det nyliberala systemet skapat, oavsett vilka finansiella kriser det må föda, oavsett hur många förlorare och fattiga det må skapa, framställs det fortfarande som om att detta är oundvikligt, en guds handling: detta är den enda möjliga ekonomiska sociala ordning som är möjlig och önskvärd.

Låt mig understryka hur viktigt det är att förstå att detta enorma nyliberala experiment vi alla tvingas leva i har skapats medvetet av människor. När du väl greppat detta, när du väl förstått att nyliberalism inte är någonting motsvarande tyngdlagen utan en helt artificiell konstruktion, kan du också förstå att vad vissa människor har skapat kan andra människor ändra. Men de kan inte förändra utan att se idéers fulla betydelse. Jag är helt för gräsrotsprojekt, men jag vill också varna att dessa kommer att kollapsa om det övergripande ideologiska klimatet är fientligt inställda till dess mål.

Så, från en liten, impopulär sekt med praktiskt taget inget inflytande har nyliberalism kommit att bli en världsreligion med dess dogmatiska doktrin, dess prästerskap, dess lagskapande institutioner och kanske viktigast av allt, dess helvete för syndare och hedningar som vågar stå emot den avslöjade sanningen. Oskar Lafontaine, den före detta tyska finansministern vilken Financial Times kallade "orekonstruerad Keynesian" har just fördelats en plats i det helvetet för att han vågade föreslå högre skatter på företag och sänkta skatter för medel- och låginkomsttagarfamiljer.