Onsdag 31 maj 2000
Under de senaste tjugo åren har IMF stärkts enormt. Tack vare skuldkrisen och kravmekanismerna har den flyttat från att stödja återbetalningsbalans till att vara en kvasidiktator av så kallad "sund" ekonomisk politik, vilket självklart betyder nyliberal sådan. Världshandelorganisation sattes slutligen på plats i januari 1995 efter långa och ansträngande förhandlingar, ofta klubbade genom parlament som inte haft stor koll på vad de ratificerade. Lyckligen så stoppades det senaste försöket att göra bindande och universella nyliberala regler, MAI (Multilateral Agreement on Investment) åtminstone temporärt. MAI skulle gett alla rättigheter åt företagen, alla skyldigheter åt regeringarna och inga rättigheter överhuvudtaget åt medborgare.
De gemensamma nämnarna för dessa institutioner är deras brist på genomskinlighet och demokratiskt ansvar. Detta är nyliberalismens essens. Den påstår att ekonomin borde diktera samhällets regler, inte tvärtom. Demokrati är ett betungande besvär, nyliberalism är skapat för vinnare, inte väljare som nödvändigtvis motsvaras av både vinnare och förlorare.
Jag skulle vilja avsluta genom att be er att ta väldigt allvarligt på den nyliberala definitionen av en förlorare, till vilken man inget är skyldig. Vem som helst kan bli utkastad ur ett sådant system när som helst beroende på sjukdom, ålder, graviditet, upplevt misslyckande eller bara för att ekonomiska förhållanden och den obarmhärtiga överföringen av rikedom från botten till toppen kräver det. Aktievärde är allt. Nyligen rapporterade International Herald Tribune att utländska investerare snabbt skulle köpa upp thailändska och koreanska banker. Inte helt oväntat skulle detta leda till "större uppsägningar".
Med andra ord, resultatet av tusentals thailändares och koreaners arbete förs över i utländska företags händer. Många av de som arbetade för att skapa den förmögenhet har redan blivit, eller kommer snart, att skänkas ett liv på gatan. Under principerna om konkurrens och maximering av aktievärde ses inte sånt beteende som kriminellt orättvisa, utan som normal och i sanning dygdigt.
Jag anser att nyliberalism har förändrat politikens fundamentala natur. Politik brukade handla först och främst om vem som styrde vem och vem som skulle få vilken bit av tårtan. Aspekterna av dessa centrala frågeställningar kvarstår, naturligtvis, men en ny stor central fråga är, enligt min åsikt, "Vem har rätt att leva och vem har det inte". Radikala uteslutningar står på dagens meny, och det säger jag med dödligt allvar i min röst.
Jag har berättat om många dåliga saker eftersom de senaste tjugo årens historia är full av sådana. Men jag vill inte avsluta i deprimerande och pessimistisk moll. Mycket händer redan för att motverka dessa livshotande trender och det finns enorma möjligheter för framtida handling.
Låt mig upprepa vad jag sade tidigare: nyliberalismen är inte mänsklighetens naturliga villkor, den är inte övernaturlig, den kan utmanas och ersättas för att dess egna brister kräver detta. Vi måste vara redo med ersättare som återställer makten till lokalsamhällen och demokratiska stater medan vi verkar för att införa demokrati, lagstyre och rättvis distribution på den internationella marknaden. Affärsverksamhet och marknader har sin palts, men den här platsen kan inte uppta hela mänsklighetens existens.
Vidare goda nyheter är att det finns stora mängder pengar som slussas hit och dit och en liten lite bit, en larvigt minimibit av dessa skulle vara tillräckligt för ett drägligt liv för varje människa på jordens yta, att uppehålla universell sjukvård och utbildning, att reparera miljön och förhindra ytterligare förstörelse av planeten, att motverka nord-sydklyften åtminstone enligt UNDP som menar att 40 miljarder dollar per år skulle räcka. Det, rent utsagt, är småpengar.
Slutligen, kom ihåg att nyliberalism må bottenlöst törsta efter mer, men den är inte osårbar. En koalition av internationella aktivister tvingade dem helt nyss att överge, åtminstone tillfälligt, deras projekt för att liberalisera all investering genom MAI. Den överraskande segern för dess motståndare upprörde företagsstyrets anhängare och visar på att välorganiserade nätverksgerillor kan vinna slag. Nu måste vi omgruppera våra krafter och se till att de inte kan överföra MAI till WTO.
Se på det på det här sättet. Vi har antalet på vår sida, det finns långt fler förlorare än vinnare i det nyliberala spelet. Vi har idéerna, medan deras slutligen börjas ifrågasättas beroende på återkommande kriser. Vad vi saknar så här långt är organiseringen och enigheten vilken vi i detta teknologins tidevarv kan bygga. Hotet är klart internationellt så svaret måste vara internationellt. Solidaritet betyder inte längre bistånd, eller inte bara bistånd, utan att finna de gömda synergier i varje persons kamp så att vår numeriska styrka och makten i våra idéer blir överväldigande.