Efterkapitalistisk
arbetsdelning del 1:
Varför

(Klicka för att komma till del 2 del 3)

Utifrån de senaste dagarnas diskussioner antar jag att de flesta av er är här därför att ni helt enkelt föraktar det som kapitalismen har att erbjuda oss - och är säkra på att det finns ett bättre alternativ för en mänskligare värld. Så jag kommer inte att ägna någon tid åt att tala om vad vi inte tycker om i det nuvarande ekonomiska och politiska systemet, såvitt det inte hjälper mig i mitt föredrag att bättre belysa fördelarna med det alternativ jag kommer att föra fram.

Utan att orda mer om det, låt mig rama in mitt föredrag genom att ställa två grundläggande frågor: "Vad vill vi ha?" och "Hur får vi det?" Mitt föredrag idag kommer alltså i grund och botten att handla om visioner. Det vill säga, hur vi vill att arbetet ska se ut i ett efterkapitalistiskt samhälle - och vilka strategierna och taktiken är för att förverkliga den visionen.

När jag säger "vad vill vi ha?" hoppas jag att vi alla är överens om att det vi menar är en värld fri från onödigt lidande och våld. Ett nytt samhälle baserat på rättvist samarbete, där människors inneboende och medfödda skillnader respekteras och värderas, där alla deltar i beslut som påverkar deras eget liv, där alla har kontroll över sitt eget ekonomiska liv, utan att vissa grupper suger ut andra.

Det är ändå inte tillräckligt att säga vad vi har för värderingar, att förmedla dem, eller att dela dem med andra. Vi måste också se till att få i gång de verkliga mekanismer som kommer att gynna dessa värderingar på ett varaktigt sätt. För det första är det ganska troligt att de som inte håller med oss kommer att göra allt i sin makt för att blockera - eller rentav trycka ner - varje försök att skapa ett samhälle grundat på de värderingarna. Och detta händer redan.

För det andra skulle vi fortfarande, även i det mest optimistiska scenariet då alla har tagit ställning för dessa värderingar, behöva övervinna årtionden av föreställningar och beteenden som kapitalismen har framkallat. Om vi inte ändrar de grundläggande beslutsmekanismerna, de grundläggande ekonomiska mekanismerna, grundprinciperna, kommer varje delreform som för oss vidare i vår kamp troligen att bli kortlivad.

En vision för ett rättvist ekonomiskt system

Så att ha en vision, en ekonomisk vision i detta särskilda fall (men detsamma gäller för andra områden av det mänskliga livet, släktskap, kultur, grundprinciper och så vidare), är inte bara att i sinnet ha klart för oss vilka våra värderingar är, utan också att komma underfund med vad vi behöver för att försäkra oss om att dessa värderingar vägleder och formger våra handlingar.

Med ett ord, vi behöver INSTITUTIONER som gynnar dessa värderingar. Vad jag egentligen menar är "sociala institutioner" - alltså, med Robin Hahnels ord, "anhopningar av inbördes besläktade funktioner? som grundar det mönster av förväntningar inom vilka den mänskliga verksamheten måste förekomma".

Låt mig klargöra detta. Varje mänsklig verksamhet kräver någon sorts direkt eller indirekt inbördes förhållande bland människor. Vad sociala institutioner gör är helt enkelt att bestämma vad människors funktioner är i dessa inbördes förhållanden och hur människor förväntas uppföra sig när de utför dessa funktioner.

Familjer, arbetsplatser, skolor, församlingar, sociala centra, sammankomster, parlament och så vidare, är alltså sociala institutioner. Det faktum att vi kanske ogillar vissa eller alla av våra nuvarande institutioner behöver inte nödvändigtvis betyda att instutionerna är "dåliga" i sig. Det är upp till oss att skapa institutioner som tjänar våra värderingar och på ett varaktigt sätt främjar den sorts mänskliga och sociala relationer som vi vill se förverkligade.

Så det som jag kommer att tala om idag i den första delen av min presentation är inte bara vilken sorts värderingar jag hoppas se förverkligade i ett efterkapitalistiskt samhälle, utan också vilken sorts institutioner vi behöver för att föra fram dessa värderingar.

Jag kommer självklart då detta är en panel om "arbete" att fokusera på vissa väldigt specifika institutioner, nämligen arbetsplatser - och i synnerhet ska jag försöka lägga fram en vision om vilken typ av arbetsdelning, eller arbetsorganisation, som är mest förenlig med våra käraste värderingar. Utifrån dessa värderingar kan vi börja tänka på hur vi kan ordna vårt arbetsliv.

En ny sorts arbetsdelning

Alltså, även i ett nytt samhälle skulle vi självklart fortfarande behöva ha en viss produktiv verksamhet som förser oss med de varor och tjänster som behövs för att uppfylla våra behov och för att föra vårt välbefinnande framåt.

Så det kommer fortfarande att finnas anläggningar, kontor, fabriker, affärer, sjukhus, skolor och så vidare, och det kommer fortfarande att finnas arbete att utföra och uppgifter att fullfölja inom var och en av dessa arbetsplatser.

Men om vi verkligen vill uppnå solidaritet, självstyre, rättvisa och mångfald måste vi organisera arbetet inom arbetsplatserna (och rentav mellan arbetsplatserna) för att föra dessa värderingar framåt.

Arbetsdelning är vanligtvis förknippat med ekonomisk effektivitet, alltså förmågan att få saker gjorda utan något onödigt slöseri med knappa resurser. Det sätt som arbetet är organiserat på påverkar oss emellertid direkt på minst två nivåer: den individuella och den mer allmänna samhällsnivån.

Vi är vad vi arbetar med

Låt oss börja med individen. Den betydande mängd tid av våra liv som vi ägnar åt arbete, påverkar inte bara vår livskvalitet i form av tillfredsställelse i arbetet, uppfyllda förväntningar, lycka, materiell belöning och så vidare, utan också de färdigheter och sociala egenskaper vi utvecklar.

Man behöver inte tänka långt för att inse att vi på ett djupgående sätt påverkas av det arbete vi utför. Människor som ägnar sig åt kreativt, maktgivande arbete, åt beslutsfattande, är de som mest sannolikt blir självsäkra, förutseende, bestämda, bättre på att bedöma alternativ och fatta komplexa beslut.

Människor som å andra sidan ägnar sig åt mekaniskt, enformigt, underordnat arbete kommer sannolikt att känna sig maktberövade och passiva. De kommer att sakna självförtroende, de kommer inte att kunna utöva sina intellektuella och skapande färdigheter och allt som allt kommer de att bedövas. För att sammanfatta detta i ett uttryck, vi är vad vi arbetar med, i viss utsträckning.

Nödvändigt för beslutsfattandet

Arbetsdelningen påverkar inte bara individen, utan också det sätt på vilket individer påverkar varandra och samhällsstrukturen. Arbetsdelningen avgör inte bara vem som gör vad, utan också hur ekonomiska beslut fattas och människors faktiska förmåga att delta i ekonomiska beslut. Detta är en mycket uppenbar poäng, men en som ofta förbises.

Om arbetet delas upp på ett sådant sätt att en liten grupp människor fattar alla beslut och avgör hur man ska bedriva ekonomisk verksamhet, medan den stora majoriteten tvingas att utföra order och göra allt enformigt rutinarbete, kommer de förra garanterat att ha alla incitament för att sätta mekanismer på plats som bevarar deras privilegier.

De ger sig själva större och större bitar av den ekonomiska kakan. De behåller alla maktgivande och uppfyllande arbeten själva och gör allt i sin makt för att se till att de nere på botten hindras från att begära sin rättmätiga del av deltagande och materiell belöning.

Detta skapar oundvikligen brytningar mellan dessa två grupper och klassindelningar uppstår. Så arbetsdelningen, tillsammans med ägandet av produktivt kapital och andra faktorer, är ett av de huvudsakliga förhållanden som bestämmer klassindelningar och klassrelationer.

Balanserade arbetskomplex klarar rättvisetestet

Med dessa två saker i åtanke påstår jag att om vi ska främja solidaritet, självstyre, deltagande, rättvisa och mångfald, så måste vi göra oss av med arbetsdelningen som vi känner till den, nämligen med hierarkisk, yrkesmässig arbetsdelning, och vi måste ersätta den med vad förespråkare för deltagarekonomi kallar "balanserade arbetskomplex".

Under en yrkesmässig arbetsdelning delas arbetsuppgifter upp i yrken (var och en tillverkad av en samling relativt likartade uppgifter) som kan rangordnas hierarkiskt vad gäller egenmakt och livskvalitet. Vi har alltså sotare, städare, lärare, tjänstemän, läkare, målare, webbprogrammerare, revisorer, chefer, verkställande direktörer och så vidare.

Vissa yrken har givetvis fler åtråvärda egenskaper än andra och låter människor utveckla större och mer varierade färdigheter än andra. Vissa jobb är mekaniska, underordnade, enformiga och alienerande. Andra är maktgivande, uppfyllande, skapande och varierade.

Varför ska vissa människor stå ut med plågsamma arbetsförhållanden, utföra farliga och dåligt betalda arbeten, medan andra sitter hela dagen i ett luftkonditionerat rum, får förmåner som flygresor i business-class och firmabilar och fattar beslut som inte bara påverkar dem själva utan även andra?

Yrkesmässig arbetsdelning klarar helt klart inte rättvisetestet. Om vi är intresserade av att skapa ett rättvist samhälle borde vi antingen ta bort yrkesmässig arbetsdelning eller kompensera dem som utför det farligaste och mest betungande arbetet genom att betala dem mer än de personer som åtnjuter en bättre kvalitet i arbetslivet.

Självstyre- och deltagandetestet

Men rättvisa är bara en av de värderingar vi skulle vilja se förverkligade i ett efterkapitalistiskt samhälle. Vad säger vi om deltagande och självstyre? Antag att vi bestämde oss för att lösa rättviseproblemet genom att behålla en yrkesmässig arbetsdelning och gav dem som står ut med bedövande arbetsförhållanden och gör större uppoffringar materiell kompensation. Antag att vi också gav alla möjligheten att delta på lika villkor i det ekonomiska beslutsfattandet, med målet att uppnå självstyre. Skulle det fungera?

Låt oss fundera. Tänk er att vi skapar arbetarråd, enligt principen en person - en röst, i en bilfabrik, som ger varje arbetare möjligheten att delta. Tänk er att vi också skulle behålla yrkesmässig arbetsdelning - med tjänstemän, löpandebandsarbetare, städare, ingenjörer, produktionsledare, revisorer och så vidare.

Skulle alla kunna delta effektivt på lika villkor? Om jag tillbringar hela mitt arbetsliv med att sätta ihop växellådor utan någon möjlighet att utöva eller utveckla mina andra färdigheter, utan någon möjlighet att få tillgång till relevant övergripande information om företaget, kommer jag definitivt inte att kunna delta i beslutsprocessen på samma villkor som någon som tillbringar hela sitt arbetsliv med att utföra strategisk planering, utvärdering av investeringar, försäljning och marknadsföring, redovisning och så vidare.

Jag skulle kanske inte kunna argumentera för mina åsikter. Jag skulle inte kunna styrka mina påståenden med relevanta siffror och jag skulle kanske rentav känna mig rädd för att lägga mig i över huvud taget.

Utgången av detta är ganska klar. De avgörande besluten skulle till slut spegla åsikter och motiveringar hos dem som har fått mest makt från de uppgifter de utför på sin arbetsplats och när de arbetarna blir vana vid att "bestämma över" beslutsfattandet, skulle de rentav kunna besluta att göra sig av med deltagandet helt och hållet.

Varför bry sig om demokratiska, deltagande rådslag om de avgörande besluten ändå bara speglar våra synpunkter? Varför inte bara hålla mer begränsade möten, som de gamla goda styrelsemötena? Så inom kort kommer hela systemet att rivas upp och vi skulle vara tillbaka på ruta ett. Och vi vet vad det betyder: utsugning, klassuppdelning (samordnare och beslutsfattare mot arbetare) och konflikter, frustration, alienation och så vidare.

Därför klarar yrkesmässig arbetsdelning varken rättvisetestet eller självstyre/deltagandetestet.

Adele Oliveri
Översättning: Andreas Bryhn

Klicka för att komma till del 2 del 3.