Efterkapitalistisk
arbetsdelning del 2: Vad

(Klicka för att komma till del 1 del 3)

Om vi på allvar bryr oss om jämlikhet i möjligheter, livskvalitet och deltagande, om vi anser att alla borde råda över sitt ekonomiska liv, om vi vill uppnå ett verkligt klasslöst samhälle, så kan vi inte stödja en yrkesmässig arbetsuppdelning i ett efterkapitalistiskt samhälle.

Vad vi istället behöver är en sådan arbetsdelning att arbetena i ekonomin ger jämförbar egenmakt och önskvärd påverkan på människors liv. Om vi alla ska delta, då borde alla ha färdigheter och motivering för att delta.

Samma egenmakt och livskvalitet

Förutsatt uppfattningen "vi är vad vi arbetar" (i viss utsträckning) är det av yttersta vikt att vilket arbete jag än bestämmer mig för att utföra förser mig med den färdighet och det självförtroende som behövs för att jag ska vara en aktiv del i beslutsfattandet. Det är precis vad balanserade arbetskomplex gör.

Med balanserade arbetskomplex är arbetsuppgifterna uppdelade så att alla får en rimlig del av det betungande och otrevliga arbetet, och alla får också en rimlig del av det maktgivande och uppfyllande arbetet, på så sätt att vi alla åtnjuter samma genomsnittliga egenmakt och livskvalitet.

Så det kommer inte längre att finnas sekreterare och verkställande direktörer, städare och revisorer, sjuksköterskor och läkare, ingenjörer och löpandebandsarbetare, utan vi skulle alla ha en blandning av arbetsuppgifter, några uppfyllande och några mekaniska, några tankemässiga och några manuella, var och en enligt vad vi själva föredrar och förmår, men på ett sådant sätt att alla ges lika makt att delta i beslutsfattandet.

Vi skulle fortfarande kunna specialisera oss

Uppmärksamma att vi inte antyder att alla borde utföra alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Det är varken genomförbart eller önskvärt, eftersom det skulle avleda och till sist förhindra oss från att få arbetet gjort. Inte heller antyder vi att vi borde göra oss av med specialiseringen.

Specialiserade färdigheter och kunskaper, som avancerad dataprogrammering, organisk kemi, ekonometri och så vidare, kommer fortfarande att vara nödvändigt och människor kommer uppmuntras att sträva mot sina intressen och specialisera sig inom vad de än är bra på.

Men att kunna dataprogrammering, eller konstruera rymdraketer, innebär varken att jag kommer att tillbringa hela mitt arbetsliv med att bara göra det, eller att jag kommer att kunna lägga beslag på beslutsprocessen.

Istället för att jag är datavetare och du sekreterare skulle jag kunna hålla koll på min egen korrespondens och mina telefonsamtal en del av tiden medan du skulle kunna tillbringa en del av din tid på marknadsföring eller på att utforma hemsidor, eller med att ta hand om försäljning och kundrelationer, eller vilken uppgift du nu tycker är intressant, användbar och förenlig med dina talanger.

Självklart kommer egenmakteffekten på vårt arbetskomplex att vara detsamma för oss båda, så att när vi sitter i arbetarrådet kommer vi båda att kunna uttrycka våra åsikter, bedöma alternativ och på ett effektivt sätt bidra till beslutsprocessen.

Arbetarråden balanserar arbetskomplexen

Jag upprepar, vi behöver skapa balanserade arbetskomplex inom arbetsplatserna. Vem gör det? Givet att detta är ett beslut som påverkar hela arbetsplatsen kommer det att fattas av ett arbetsplatsomfattande arbetarråd för att garantera att alla åsikter är ordentligt representerade.

Hur ska de göra det? Det finns ingen fast regel för detta. Det beror på vilket verksamhetsområde det gäller. Så det är troligt att en skola kommer att skapa balanserade arbetskomplex på ett annorlunda sätt än ett sjukhus eller ett gym. Ett sätt att göra det skulle vara att sätta upp alla arbetsplatsens arbetsuppgifter som behöver utföras på en lista och gradera dem utefter deras åtråvärdhet och deras maktgivande effekt.

Sedan kombinerar vi dessa uppgifter i arbetskomplex på ett sådant sätt att alla arbeten ger samma egenmakt och livskvalitet, vilket skulle vara lika med genomsnittet för den arbetsplatsen. Vissa arbetskomplex kan göras av uppgifter som alla är genomsnittliga när det gäller åtråvärdhet och maktskapande. Andra kan göras av uppgifter som är helt skilda i detta avseende, så länge som deras kombination är lika med genomsnittet för arbetsplatsen.

Arbete på olika arbetsplatser

Det blir nu så att inte alla arbetsplatser är lika med avseende på genomsnittlig livskvalitet och egenmakt. Att arbeta i en kolgruva är förmodligen mindre åtråvärt och maktgivande än att arbeta på en universitetsinstitution eller i ett modehus.

De industrier med mest maktgivande arbetskomplex skulle låta sina arbetare utveckla överlägsna färdigheter för självstyre och beslutsfattande. Så klassuppdelningar och klasskonflikter, som vi försökte slänga ut genom ytterdörren (när vi införde balanserade arbetskomplex inom arbetsplatsen), skulle komma tillbaka genom bakdörren.

Eftersom vi började med att säga att vårt syfte är att uppnå verkligt deltagande och självstyre, och att övervinna klassuppdelningar, så borde vi balansera arbetskomplex inte bara inom arbetsplatser, utan också mellan arbetsplatser så att varje arbetskomplex i ekonomin blir lika maktgivande och åtråvärt. Eller med andra ord, så att vi uppnår genomsnittlig egenmakt och livskvalitet för alla arbetare oavsett vilken verksamhet de sysslar med.

Hur gör vi det? Helt enkelt genom att begära att de som har ett arbetskomplex som är mer maktgivande och åtråvärt än genomsnittet i ekonomin tillbringar en del av sin arbetsvecka på en arbetsplats med arbetskomplex under snittet.

Så om jag arbetade i ett modehus (där jag som en del av mitt arbetskomplex utförde både mekaniska och kreativa uppgifter), och om det är mer åtråvärt och maktskapande än genomsnittet, skulle jag kunna tillbringa en del av min arbetsvecka med att ta hand om gamla på ett sjukhem, svara i telefon i mitt lokala bibliotek, eller arbeta i städpatruller i mitt bostadskvarter, och så vidare.

En del av en långsiktig process

Innan jag fortsätter med strategi, skulle jag vilja klargöra några saker. För det första, så tilltalande som balanserade arbetskomplex är, så är det bara en av flera ekonomiska institutioner som vi kan införa i en efterkapitalistisk värld. Lägg märke till att jag inte har sagt något om penningersättning, resurstilldelning, planering, konsumtion och så vidare, det vill säga alla andra verksamheter som utgör det ekonomiska livet. Det har två anledningar.

Den första är att de ligger utanför denna panels fokus. Den andra är att den tid vi har är kort och att tala om för många saker tillsammans skulle troligen bara förvirra. Men var snälla och tänk på att balanserade arbetskomplex är en del i en bredare uppsättning av ekonomiska institutioner som bildar en ekonomisk vision som befrämjar rättvisa, solidaritet, mångfald och självstyre.

För det andra, ett varningens ord. Det finns inget matematiskt i mänsklig aktivitet. Att balansera arbetskomplex är en pågående process som behöver stegvis förfining efter vart som folk byter arbete och uppfinningar introduceras som förändrar arbetsförhållanden på vissa arbetsplatser eller industrier. Detta är inte särskilt annorlunda mot vad som redan sker på traditionella arbetsplatser, där ansvar och uppgifter ständigt övervägs och tilldelas på nytt.

Den grundläggande skillnaden är självklart att balanserade arbetskomplex ger jämförbar egenmakt och livskvalitet åt alla, medan den nuvarande arbetsdelningen inte gör det. Balanserade arbetskomplex grundas också demokratiskt och på ett deltagande sätt, medan yrkesmässig arbetsdelning är en toppstyrd och enväldig process.

För det tredje ska vi inte förvänta oss att balansera arbetskomplex på en timme eller ens en dag. Men vi kan absolut sikta mot att balansera arbetskomplex inom en längre tidsram genom att ordna byten och arbetsuppgifter så att vi når en uppgörelse mellan behovet för specialisering å ena sidan och behovet att garantera alla jämförbara maktgivande och livskvalitetsskapande erfarenheter. Självklart beror den relevanta tidsramen på den enskilda arbetsplatsen och på vad dess arbetare föredrar.

Det effektiva alternativet

För det fjärde och sista, ett ord om effektivitet. Många människor som konfronteras med balanserade arbetskomplex för första gången reagerar med att säga att den lösningen är ineffektiv eftersom den slösar med särskilda förmågor och färdigheter. Om någon har en talang för avancerad ingenjörskonst så är det slöseri med hennes talang och skadligt för samhällets välbefinnande att låta henne svara i telefon eller arkivera dokument.

Det finns tre frågor inblandade här. Den första är, som jag sade tidigare, att vi inte påstår att folk inte borde specialisera sig i vad de nu är bra på. Allt vi säger är att alla borde få en chans att utveckla sina färdigheter och förmågor, och det enda sättet att göra det är att se till att alla får en chans att utföra maktgivande och kreativt arbete.

För varje del "effektivitet" vi förlorar på att låta en toppchef ordna sina egna resplaner, vinner vi effektivitet genom att frigöra en massa möjligheter och färdigheter bland alla de människor i ekonomin vars egenskaper tidigare omintetgjordes av tråkigt och bedövande arbete. Vidare, eftersom arbetarna får effektiv kontroll över sina egna ekonomiska liv är det mer troligt att de blir motiverade i sina arbeten och därför mer produktiva än i det nuvarande systemet.

För det andra, även om vi skulle tappa lite effektivitet eller socialt resultat i processen, skulle vi tjäna i termer av förbättrad livskvalitet för alla, förhöjd egenkontroll över arbetslivet, en rättvisare fördelning av möjligheter och minskade klassmotsättningar.

Om vi inkluderar dessa mål i vår målfunktion, så ser vi tydligt att balanserade arbetskomplex blir det effektiva valet, medan yrkesmässig arbetsdelning är ineffektiv, till den grad att den förhindrar oss att uppnå målen.

Slutligen, eftersom alla nu både uträttar bedövande och maktgivande arbete kommer det att finnas incitament att minimera den tid som krävs för mekaniskt och tråkigt arbete, vilket till exempel gynnar uppfinningar som ökar automatiseringen av dessa uppgifter, för att frigöra tid för alla inblandade.

Alltså, balanserade arbetskomplex är också effektiva i ett förändringsperspektiv, vilket leder till stadiga förbättringar i allas arbetslivsvillkor och högre produktivitet med tiden.

Adele Oliveri
Översättning: Andreas Bryhn

Klicka för att komma till del 1 del 3.