Den obehagliga sanningen
om häktningarna den 1
maj

Vi följde efter bilen med musik för att sedan bara följa en ström av människor ner på Sergelsgatan. Plötsligt började människor att krossa skyltfönster och bråka med civila poliser. Man hamnar plötsligt i en stressad situation och försöker självklart att springa där ifrån, men just då så rusar det fram poliser från alla håll med batonger och slår ner oss på marken. Ja, jag blev slagen i ryggen. De skrek: "Sätt er ner!" med batongerna i luften, beredda på att slå.

Vi blev upptryckta mot en vägg, och där satt vi i en timma utan information från något håll.

Folk var skadade men fick ingen vård. Jag, som i stressade situationer lätt får astmaanfall fick ingen hjälp utan fick till svar: "Du andas ju". Efter en timme så kom det tre SL-bussar. En efter en blev då visiterad, fotograferad och filmad, för att sedan sättas i en utav bussarna.

Väl inne i bussen så fick vi instruktionerna att hålla händerna på knäna, vara tysta och titta rakt fram. Vi fick inte underrätta vare sig föräldrar eller vänner om vilken situation vi hamnat i. Två utav bussarna kördes till Kronobergshäktet och en till Södermalmshäktet. Efter sex timmar i bussen fick jag och min kompis plus tre killar komma in till häktet, vi slussades nämligen ut fem och fem. Väl inne på häktet blev vi registrerade, visiterade och våra saker blev omhändertagna. Vi fick ingen information överhuvudtaget, fick inte ringa ett enda samtal, och ingen ville svara på en enda fråga.

Efter att ha fått klä av oss nakna och blivit fotograferade så blev vi förda upp till tionde våningen som visade sig att vara utomhus på taket. Vi blev satta i en bur utomhus på en så kallad rastgård med en liten, värdelös filt mitt i natten. Killarna som satt i burarna bredvid fick varken filt eller vatten, och fick urinera i en påse. Tjejerna fick knacka på för att få komma in på toalettbesök, men det var endast vissa som fick.

Efter två timmar i den mest förnedrande situation jag varit i blev jag släppt utan information eller hjälp att komma hem. Jag var tvungen att vänta på min kompis som inte blev släppt förrän 50 minuter senare och kunde därför inte planera någon hemresa till vare sig Nyköping eller vänner utanför centrala Stockholm. När hon sedan blev släppt så visste vi inte vart vi skulle ta vägen och började därför leta efter en varm plats att möjligen sova på. Men allt var stängt. Som tur var så kom min kompis föräldrar och hämtade oss klockan tre på morgonen, då hade vi suttit utomhus i ett flertal timmar.

Vi var på Reclaim, men rörde varken civila poliser eller skyltfönster. Vi kom in på fel gata av ett misstag och konsekvenserna av det blev misshandel av polis, förnedring och allt helt i onödan, eftersom ingen utav oss under arton blev förhörda.

Jag vill att media ska sluta vrida på sanningen och uppmärksamma hur polisen utnyttjar sin auktoritet. Ingen människa borde gå igenom det jag, min kompis och 140 personer till varit med om. Chocken är total, och detta är något många utav oss kommer att må dåligt av en längre tid.