Öppet brev till Malmös
aktivistmiljö

Genom egna upplevelser och samtal med andra upplevde jag att Malmös aktivistkretsar lider brist på samtal och uppmärksammande av den enskilde individens potential och närvaro. Kanske är det en konsekvens av en hård vardag som aktivist i Malmö när Ungdomshuset i Köpenhamn rivits, det egna aktvitetshuset måste flytta och poliserna springer som höns runt en het gröt (för att inte nämna resultaten av den nya regeringen). Men vänner, är det inte just då, när man är utan pengar, med polisen i hälarna och nyliberalt samhälle gapande i öronen som vi behöver varann? Vad är det då som skaver eller hindrar?

Svenskar är ju som kanske känt rätt så utseendemedvetna. Det verkar nästan vara allmän hållning att man kan placera människor i olika ”livsstilar” utifrån deras kläder och jag vill mena att inom aktivistmiljön är det inget undantag. Det var praktiskt taget dresscode, var du inte klädd som aktivist så fick jag känslan av att de undrade vad man gjorde där. Jag blev nog uppfattad som en som hänger i aktivistmiljön men det bidrog bara till något slags nolläge där den som redan ser delaktig ut är lika gamla och har alltså inget nytt att bidra med, likaså, den som ser olik ut kan inte vara en-av-oss och måste därför vara ointressant. Jag tycker mig se ett sorgligt oengagemang för att mötas, både inom gruppen och utåt. Skillnader som ålder, verkar hellre skapa besvär som att man inte är tillräckligt införstådd eller att ens intressen sätter en i ett annat hörn istället för att vara tillgångar.

Som ett exempel kan jag ta en vän som en gång hälsade på i aktivitetshuset som fick sitta ensam i ena hörnet av rökrummet när ett gäng satt i andra änden och inte ens alstrade ett hej. Ett annat exempel var en tjej som gick med i stadens anarkafeministkör. När hon började så tyckte hon att det var väldigt svårt att komma in i gruppen och få kontakt med folk. Det var inte direkt någon som undrade vem hon var och vad hon kunde bidra med. Trots det så börjar de i alla fall varje övning med att fråga alla hur de mådde och medan alla svarade "bra" eller "stressad" så ville hon dela med sig lite mer om sin dag. Men det märkte hon ganska fort att det bara blev jobbigt och att folk inte ville höra några "utläggningar", så hon tystnade. Vid ett tillfälle sa hon till en i gruppen att hon kände att det var svårt att komma in i gemenskapen men den hon frågade hade mer en känsla av att hennes närvaro var given. Det tycker jag är trist, hur ska man kunna känna sig viktig i aktivistmiljön om de godkänner en utan att ens intressera sig för en?

Kanske är kärnan som binder samman Malmös aktivistmiljö för lös? Att kämpa mot fascism, sexism och homofobi låter ungefär som en slogan. Det är komplicerade begrepp bland annat eftersom folk inte går runt och säger ”jag är fascist”, eller ”jag bemöter mina tjejkompisar sexistiskt” eller erkänner att samhället är homofobiskt. Det är ingen duglig utgångspunkt att ha dessa begrepp som kärna om man inte är beredd att bena ut dem och uppdatera dem. En annan vän till mig berättade till exempel att trots den feministiska medvetenheten är det oftast grabbarna som tar platsen och ordet på aktivistmötena.

Vad mer? Kanske är det som binder samman kretsen i så stor grad kommen av frustration och ilska att det äter orken och intresset istället för att driva kampen? Och hur ofta måste ölen vara med i gemenskapen? I vilket fall som helst, så bekymrar det mig att det lämnar de enskilda aktivisterna med en känsla av att vara oviktiga trots sina potentialer och intressen. Och aktivisterna i Malmö behövs faktiskt, alla aktivister behöver varann.

Tro inte att jag vill trä på en tung hatt av ansvar på aktivistmiljön. Jag önskar att motståndet ska drivas med vad som faller in, med kyssar eller kanoner. Men när man hör och känner att medlemmar inte känner sig behövda då måste det vara något grundläggande som saknas.