AI INDEX: EUR 42/01/97/se DISTR: SC/GR/PO

INLEDNING

Amnesty International har uppmärksammat och med bestörtning noterat ett antal frågor angående de oklara omständigheterna kring Osmo Vallos död vid polisingripande. Han uppges ha utsatts för tortyr och misshandel när han greps i maj 1995. Med utgångspunkt från flera ögonvittnens utsagor anser Amnesty International att de två polismännens uppförande bryter mot Sveriges åtagande att följa FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, (tortyrkonventionen), Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Organisationen är också kritisk till att utredningen som gjordes efter Osmo Vallos död inte på långt när uppfyllde de krav som fastställts i internationella normer beträffande grundlighet, snabbhet och opartiskhet i utredningar av oklara omständigheter kring dödsfall i häkte. Bland dessa normer märks FN:s Principer för effektivt förebyggande och undersökning av utomrättsliga, godtyckliga och summariska avrättningar. Varken brottsutredningen som företogs mot de poliser som grep Vallo, eller den senare utredning som myndigheterna tillsatte efter att ha fått resultaten av den andra obduktionen, lyckades klarlägga omständigheterna kring Osmo Vallos död. Mer än två år har gått sedan Vallo dog och flera frågor är alltjämt obesvarade. Hans anhöriga vet fortfarande inte hela sanningen om vad som ledde till hans död.

OSMO VALLO DOG VID POLISINGRIPANDET

Omkring klockan 23.00 den 30 maj 1995 tillkallades polisen för att undersöka ett bråk. Hyresgästerna i ett hyreshus på Basungatan i närheten av Kronoparken i Karlstad hade hört rop på hjälp. Enligt en rekonstruktion av händelserna som gjordes i samhällsprogrammet "Striptease"som sändes i Kanal 1 i oktober 1996, och som baserades på uttalanden från flera ögonvittnen, gick två poliser fram till den 41-årige Osmo Vallo, som sägs ha varit berusad vid tillfället och påverkad av droger. Ett av ögonvittnena uppgav att hon hört Osmo Vallo fråga poliserna "Varför gör ni så här? Kan jag få se er legitimation?". Minst två ögonvittnen uppger att en av poliserna sparkade Osmo Vallo i ryggen. Ögonvittnena hävdar att Osmo Vallo inte uppträtt vare sig hotfullt eller våldsamt innan han blev sparkad.

Vittnen uppger vidare att Osmo Vallo, efter att ha blivit sparkad, gått mot Basungatan 48. Poliserna bussade då en polishund, som dittills hållits kopplad, på honom. Polishunden bet Osmo Vallo flera gånger i armarna. Han lyckades göra sig fri från hunden och nådde fram till porten på Basungatan 48. När han kommit in i entrén till hyreshuset började han skrika på hjälp, banka på dörrar och ringa på dörrklockor. Det verkar som om poliserna låtit hunden anfalla honom igen inne i entrén.

Fram till dess att Osmo Vallo nådde fram till porten på Basungatan 48 kunde tolv personer, från sina fönster, se vad som skedde. När de hörde oväsendet i entrén kom några av dem ut ur sina lägenheter och stod på trappavsatsen precis ovanför entrén. Därifrån såg åtta personer Osmo Vallo ligga på mage med händerna i handbojor på ryggen. Vissa av ögonvittnena uppgav också att Osmo Vallo verkade ha svårt att andas.

Ett ögonvittne uppger att en av poliserna stod och sparkade Osmo Vallo i vänstra sidan och axeln samtidigt som han skällde ut honom och sa åt honom att resa sig upp. Men Osmo Vallo låg kvar orörlig på golvet. Då stampade samme polis, enligt flera ögonvittnen, Osmo Vallo mitt på ryggen. Åtminstone tre av vittnena hörde då ett ljud som om någonting knäcktes i överkroppen. Dessutom uppger ett ögonvittne att han såg en av poliserna sparka Osmo Vallo i huvudet.

Flera av ögonvittnena säger att polisen uppmanat dem att hålla tyst med vad de sett.

Enligt ögonvittnesskildringarna släpade de två poliserna den tillsynes medvetslöse Osmo Vallo - fortfarande med handbojorna på och med ansiktet nedåtvänt - i handlederna och lät honom sedan ligga orörlig, alltjämt med ansiktet nedåtvänt, på gräset utanför hyreshuset. Poliserna upptäckte då att han inte andades och ringde efter ambulans. Enligt ögonvittnen gjorde poliserna dock inga försök att återuppliva honom. Istället lade de honom i baksätet på bilen, alltjämt iförd handbojor och med ansiktet nedåt och körde honom till sjukhus där han, trots upplivningsförsök, officiellt dödförklarades klockan 00.20 den 31 maj 1995.

Kurt Roos, generaldirektör för Rättsmedicinalverket i Stockholm, besvarade i ett brev daterat den 30 april 1997, ett flertal frågor från överåklagaren angående resultaten av den andra obduktionen, efter att ha undersökt det material som fanns tillgängligt, att "handbojorna inte togs av förrän Vallo kommit in på sjukhuset i Karlstad", och att "poliserna inte gjort några försök att återuppliva honom". Han sade att det inte var tillräckligt att kalla på ambulans: så fort poliserna hade upptäckt att Osmo Vallo verkade livlös skulle de ha tagit av honom handbojorna och försökt återuppliva honom. Deras uppträdande var, med Kurt Roos' egna ord, "anmärkningsvärt" och föranledde frågan om deras beteende var förenligt med de regler som gäller för polisen.¹

Det finns stora brister i överensstämmelserna mellan ögonvittnens och polisernas redogörelser för händelsen. Enligt polisernas (se avsnittet om åtalen nedan), verkade Osmo Vallo upphetsad och våldsam när de kom. Poliserna förklarade att de hade beslutat ta med hunden ut ur polisbilen för att Osmo Vallo skulle lugna ner sig när han fick se den. Båda poliserna uppgav att de tidigare hört att Osmo Vallo var våldsam av sig, och att han uppträtt hotfullt och våldsamt vid tidigare kontakter med polisen. De uppgav också att han verkade påverkad av alkohol och droger när de närmade sig honom. En av poliserna sa också att han trodde det var möjligt att Osmo Vallo bar kniv.

Det blev handgemäng. Enligt poliserna försökte Osmo Vallo sparka både dem och hunden, trots att de hade varnat honom att de skulle släppa hunden om han gjorde det. Resultatet blev att hunden bet honom. Båda poliserna uppgav att Osmo Vallo motsatte sig gripandet med en kraft som de aldrig tidigare hade upplevt. Han var "fullständigt vild, slog och sparkade omkring sig". De nekar dock till att de skulle ha sparkat och slagit honom. Poliserna sa att de slutligen fick ned Osmo Vallo på golvet och satte handbojor på honom. Då "lugnade han sig och började skratta åt situationen". Dessutom uppgav en av poliserna att han satt ena knät i nedre delen av ryggen och det andra i nacken på Osmo Vallo. En av dem sa att han hade tryckt ned Vallos axel och sagt åt honom att resa sig. Osmo Vallo visade dock inga tecken på att röra sig.

Den bristande överensstämmelsen mellan ögonvittnens redogörelser och polisernas har inte kunnat förklaras på ett tillfredsställande sätt.

FÖRSTA OBDUKTIONEN

Den första obduktionen utfördes i juni 1995 av doktor Erik Edston, från Rättsmedicinalverkets avdelning i Linköping. Vid denna upptäcktes 39 sår och blåmärken på Osmo Vallos ansikte, armar och ben samt hundbett på olika delar av kroppen. Det gick dock inte att vid den första obduktionen komma fram till vilken som varit dödsorsaken. Det visade sig senare att doktor Erik Edston endast hade fått en kortfattad redogörelse för händelserna kring Osmo Vallos död innan han utförde undersökningen. Redogörelsen bestod av polisens och åklagarens muntliga beskrivning av ögonvittnenas vittnesmål. Det sades att "den fullständiga polisutredningen som innehöll vittnesmålen ovan inte skickades till Rättsmedicinalverket i Linköping innan den slutgiltiga rapporten med resultaten från den första obduktionen offentliggjordes".²

Doktor Michael Baden, medlem av New York State Commission of Correction's Medical Review Board, fristående rättsmedicinare med omfattande erfarenhet av utredningar av dödsfall i fängsligt förvar i staten New York, kommenterade fallet på följande sätt i "Striptease":

"Läkaren måste vid varje obduktion känna till omständigheterna, särskilt när det gäller dödsfall i häkte, eftersom vi vet att det i just dessa fall kan förekomma motstridiga rapporter om vad som inträffat. Både ögonvittnen och polis kan ge olika beskrivningar av händelserna. Den medicinske utredaren, obducenten, bör känna till samtliga frågor som uppstått, så att han kan ta ställning till dem och reda ut dem under obduktionen. Han måste även känna till omständigheterna för att kunna tolka obduktionsresultaten korrekt."

Läkarna Göran Sköld och Robert Grundin, från Rättsmedicinalverkets avdelningar i Lund respektive Stockholm, blev i början av 1996 ombedda av Osmo Vallos anhöriga att utröna hur fallet hade behandlats. Trots detta var deras möjligheter att utföra en ingående undersökning starkt begränsade. De fick inte full tillgång till allt relevant material från förundersökningen, exempelvis inte till ögonvittnesrapporterna om att polismännen hade sparkat och stampat på Osmo Vallo vid gripandet. De fick heller inte någon muntlig information om detta.³ Läkarna Göran Sköld och Robert Grundin höll med doktor Erik Edston om att det inte varit möjligt att exakt fastställa dödsorsaken. De hävdade att "inverkan av amfetaminer och alkohol, möjligen i samband med fysisk ansträngning, var av avgörande betydelse för hans död.

Efter Skölds och Grundins utlåtande, och på anmodan av Osmo Vallos mor, samtyckte doktor Edston till att undersöka resultaten från den första obduktionen. Den 8 juni 1996 konstaterade doktor Edston att Osmo Vallo dött av kraftig överansträngning till vilken alkohol- och amfetaminberusningen bidragit.

På en direkt fråga om någon kan bli så uppskärrad av att bli jagad att han kan dö av plötsligt hjärtstillestånd, svarade doktor Baden "Nej, det kan hända äldre människor som redan har hjärtbesvär ... när det gäller unga friska människor med normala hjärtan som grips och hålls här i landet (USA), dör ingen av att bara bli uppskärrad. Det har kommit några rapporter om att användning av kokain kan leda till den här typen av dödsfall om kvävning också finns med i bilden". På en direkt fråga om det hänt att offren varit påverkade av andra droger, exempelvis amfetamin, som i Osmo Vallos fall, svarade doktor Baden "Jag känner inte till att någon plötsligt dött av amfetaminer eller alkohol på det här sättet".

Med utgångspunkt från rapporterna om att en av poliserna stampade på Osmo Vallos rygg ansåg doktor Baden då han framträdde i programmet "Striptease", att "Osmo Vallo förlorade medvetandet sedan någon stått på honom, han talade inte och befanns sedan vara livlös och utan puls. Trycket på bröstet, på ryggen, gjorde att han inte kunde andas och dödsorsaken var kvävning." Doktor Baden tillfrågades också om Vallo kunde kvävas även om någon endast en kort stund hade stått på hans rygg. På detta svarade doktor Baden att "det behövs bara en liten stund för att andningen ska hindras. Ja, det kan ske på mycket kort tid. Det faktum att han dog direkt efter att någon hade stått på hans rygg visar tydligt på kvävning eller traumatisk sammanpressning av bröstkorgen".⁴

ÅTALEN

I september 1995 åtalades de två poliser som var med vid gripandet för att inte ha haft kontroll över polishunden. Folke Ljungwall, den ansvarige överåklagaren, hävdade i ett svar till Amnesty International i maj 1997, att det inte hade varit möjligt att åtala de två polismännen för dråp, då polisernas uppträdande inte kunde knytas till Osmo Vallos död, eftersom dödsorsaken inte kunnat fastställas vid den första obduktionen. Fortfarande kvarstår dock frågor beträffande åklagarens beslut att inte väcka åtal utifrån de andra uppgifterna om misshandel vid gripandet.

I april 1996 dömdes de båda poliserna för att ha orsakat Osmo Vallo kroppsskador, eftersom de inte hade kontrollerat polishunden och Vallo hade skadats av hundbett till följd av detta. De dömdes till böter och fick vara kvar i tjänst även om en av dem omplacerades. Poliserna åtalades inte för disciplinbrott. Båda överklagade domen, men en av dem drog senare tillbaka sitt överklagande. I juni 1997 fastställdes domen av högre rätt.

ANDRA OBDUKTIONEN

Ännu sedan rättegångarna mot poliserna hade slutförts uppkom nya frågetecken kring Osmo Vallos död. I augusti 1996 hungerstrejkade Osmo Vallos mor för att få till stånd en opartisk undersökning av sonens död. Fallet återupptogs också.⁵ En andra obduktion av Osmo Vallos kropp genomfördes den 17 januari 1997 av doktor Göran Sköld i närvaro av doktor Robert Grundin, professor Jørn Simonsen från Institutet för rättsmedicin vid Köpenhamns universitet och professor Pekka Saukko från Institutet för rättsmedicin vid Åbo Akademi. Dessutom företogs en röntgenundersökning. Folke Ljungwall fick resultaten den 24 april 1997.

Efter den andra obduktionen sammanställdes, på Folke Ljungwalls begäran, två skilda rapporter. Den första lades fram av doktorerna Sköld och Grundin, den andra av professorerna Simonsen och Saukko. Överåklagaren hade ställt en rad frågor för att få svar på följande:
a) dödsorsak,
b) tidpunkt då döden inträtt,
c) huruvida det faktum att Osmo Vallo var drog- och alkoholpåverkad bidragit till hans död, och
d) om det fanns något samband mellan de yttre och inre skadorna och det våld han utsatts för.

Vid röntgenundersökningen visade sig Osmo Vallos kropp ha fem revbensfrakturer. Dessa skador hade inte upptäckts vid den första obduktionen, men man hade lagt märke till blödningar mellan revbenen. De bägge rapporterna som baserades på resultaten från den andra obduktionen, samt röntgenundersökningen, framhöll att revbensfrakturerna kunde ha uppstått till följd av att Osmo Vallos bröst pressats mot en hård yta, antingen till följd av att han blev stampad i ryggen eller trycktes ned och/eller på grund av att han ramlat eller kastats mot någonting hårt. I båda rapporterna sades också att det är osannnolikt att denna typ av skador skulle uppstå under återupplivningsförsök, även om den möjligheten inte helt kan uteslutas.⁶ Med tanke på att flera ögonvittnen hävdar att de hört något gå sönder i kroppen när Osmo Vallo stampades i ryggen, anser Amnesty International att det inte kan uteslutas att stampningarna orsakade revbensbrotten. Vidare kan det inte uteslutas att revbensfrakturerna, om de tillfogades honom före hans död, bidrog till att försvåra Osmo Vallos andning.

Vad den exakta tidpunkten för dödsfallet beträffar, var båda rapporterna eniga om att det är troligt att Osmo Vallo drabbades av hjärt- och andningsstillestånd kort efter att han belagts med handbojor.

Samtliga närvarande rättsmedicinare vid den andra obduktionen var överens om att den direkta dödsorsaken inte med säkerhet kunde fastställas. Läkarna Göran Sköld och Robert Grundin drog dock slutsatsen att resultaten starkt tydde på att effekterna av alkohol och amfetamin, i kombination med hård fysisk ansträngning, varit av avgörande betydelse för att han dog. Dessutom uppgav de att det inte varit möjligt att klargöra huruvida polisernas behandling av Osmo Vallo skadat eller hindrat hans andning. Inte heller hade de kunnat komma fram till när revbensfrakturerna uppstått. Därför hade de inte kunnat avgöra om andningssvårigheterna starkt bidragit till hans död.

Professorerna Jørn Simonsen och Pekka Saukko konstaterade å andra sidan att syrebrist i hjärnan p g a kroppsläget, vore den troligaste dödsorsaken hos en människa som redan var påverkad av alkohol och amfetamin eller cannabis.

SENARE UTVECKLING

Med ledning av svaren från de närvarande obducenterna lade överåklagare Folke Ljungwall ned fallet i maj 1997. Beslutet möttes av omfattande kritik från allmänheten. Överåklagaren hävdade att eftersom revbensfrakturerna inte hade uppmärksammats vid den första obduktionen var det rimligt att anta att dessa skador tillfogats kroppen antingen under återupplivningsförsöken eller efter den första obduktionen, som ett resultat av hur man hanterat kroppen. I doktorerna Skölds och Grundins rapport från den andra obduktionen påpekades: "Det kan inte uteslutas att revbensskadorna uppstått under återupplivningsförsöken, även om skadorna inte är typiska för sådana som kan uppkomma vid hjärtmassage." För att försäkra sig om att ingen senare skulle kunna hävda att skadorna kunde ha tillfogats kroppen under transporten, har Ismo Salmi, företrädare för Osmo Vallos anhöriga, uppgett för Amnesty International att han ordnat så att modern fått följa med bilen med sonens kropp från Karlstad till Lund, där den andra obduktionen utfördes.

Enligt uppgift har de personer som hanterat Osmo Vallos kropp inte heller frågats ut om huruvida skadorna kunde ha uppstått på grund av det sätt på vilket kroppen hanterats.⁷

Ismo Salmi, det juridiska ombudet som företräder Osmo Vallos anhöriga, överklagade i augusti 1997 överåklagarens beslut att lägga ned fallet, hos riksåklagaren. Vidare förklarade Osmo Vallos mor att hon av flera skäl avsåg att begära skadestånd från Rikspolisstyrelsen.

AMNESTY INTERNATIONALS KRITIK

Amnesty International noterar med oro att det finns flera obesvarade frågor beträffande de oklara omständigheterna kring Osmo Vallos död under polisingripandet. Dessa är exempelvis uppgifterna om att Osmo Vallo torterats och misshandlats och vilka förhållanden som ledde till hans död, hur Osmo Vallo behandlats omedelbart efter kollapsen, utredningen av olyckan, motsägelserna mellan de olika obduktionerna, och de beslut som överåklagaren fattade.

Med stöd av ögonvittnenas redogörelser för händelsen anser Amnesty International att de båda polismännens beteende bryter mot Sveriges förpliktelser enligt folkrätten. Utredningen av Osmo Vallos död uppfyllde heller inte på långt när de krav på grundlighet, snabbhet och opartiskhet som fastställts som internationell norm för utredningar av oklara omständigheter kring dödsfall i fängsligt förvar. Resultatet blev att det varken under rättegången mot de två poliserna eller under den extra utredning som myndigheterna företog, sedan de tagit del av resultaten från den andra obduktionen, gick att få klarhet i omständigheterna kring hans död.

Amnesty International kritiserar tortyren och misshandeln som poliserna enligt uppgift utsatt Osmo Vallo för. Som tortyr och misshandel räknas sparkarna i ryggen, att poliserna vid två tillfällen bussat polishunden på honom så att han tillfogats ett flertal sår, samt att de sparkat honom och stampat honom i ryggen när han låg belagd med handbojor på marken. Denna behandling resulterade i 39 sår på kroppen, inklusive ansiktet, samt brutna revben.

Amnesty International anser att behandlingen av Osmo Vallo var ett uppenbart brott mot det absoluta förbudet mot tortyr och misshandel som ingår i internationella avtal som Sverige har ratificierat, exempelvis ICCPR, tortyrkonventionen och Europakonventionen . I artikel 10 (1) i ICCPR krävs att "Envar som berövats sin frihet skall behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde". Både i artikel 7 i ICCPR och artikel 3 i Europakonventionen står det vidare: "Ingen må utsättas för tortyr eller för grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning." Kommittén för mänskliga rättigheter består av oberoende experter och har till uppgift att övervaka förverkligandet av ICCPR. Den ger bland annat ut General Comments vilka gäller som officiella tolkningar av bestämmelserna i ICCPR. I General Comment No. 20 angående artikel 7 i ICCPR slår kommittén fast att "... brott mot artikel 7 under inga omständigheter kan rättfärdigas" eller "no justification or extenuating circumstances may be invoked to excuse a violation of Article 7 for any reasons.".(...) "...police officers and any other persons involved in the custody or treatment of any individual subjected to any form of arrest, detention or imprisonment must receive appropriate instructions and training. State parties should inform the Committee of the instructions and training given and the way in which the prohibition of article 7 forms an integral part of the operation rules and ethical standards to be followed by such persons".

Med hänsyn till ögonvittnens utsagor anser Amnesty International att polisernas beteende heller inte följde reglerna för tillgripande av våld som fastställts i FN:s regler för polismäns uppträdande, ett internationellt dokument om vilka tvångsmetoder poliser och andra med polisiära befogenheter får tillgripa. Detta dokument antogs av FN:s generalförsamling i december 1979. I artikel 3 framhålls nämligen två viktiga principer:

"Polismän får tillgripa våld endast när så är oundgängligen nödvändigt och endast i den utsträckning som krävs för deras tjänsteutövning". I den officiella kommentaren till uppförandekoden står det att tvångsåtgärder endast får användas i undantagsfall, att våld endast får användas "i den utsträckning som omständigheterna kräver" och endast i två syften: "för att förhindra brott" och "verkställa eller biträda vid gripanden av brottslingar eller personer som misstänks för brott med stöd i lag".

Det våld som används måste stå i proportion till målet (det får användas endast "i den utsträckning som krävs" för att polisen ska kunna utföra sina plikter). Kommentaren erinrar om proportionalitetsprincipen" som fastställts i nationella lagar och framhåller att uppförandekoden inte får legitimera användning av våld som "inte står i proportion till det mål som med stöd i lag ska uppnås".

Vidare slår princip 5 i FN:s grundprinciper för polismäns bruk av våld och skjutvapen bland annat fast att, närhelst lagligen berättigat bruk av våld och skjutvapen är oundvikligt, polismän skall:
(a) iakttaga återhållsamhet vid sådant bruk och handla i förhållande till brottets allvar och till det lagfästa syfte som skall uppnås,
(b) åstadkomma minsta möjliga skada, samt respektera och bevara mänskligt liv ...".

Amnesty International kritiserar också det sätt på vilket Osmo Vallo behandlades sedan han befunnits vara medvetslös eller livlös. Organisationen anser att avsaknaden av omedelbara upplivningsförsök i kombination med att poliserna placerade honom med ansiktet nedåt, alltjämt iförd handbojor, i baksätet på bilen, inte enbart tyder på bristfällig utbildning, utan också är ett förnekande av hans mänskliga värdighet. Amnesty International anser att polisernas uppförande inte följer reglerna i artikel 6 i uppförandekoden, i vilken det står att "law enforcement officials shall ensure the full protection of the health of persons in their custody and, in particular, shall take immediate action to secure medical attention whenever required". Enligt princip 5 (c) i FN:s grundprinciper är polisen skyldig att se till att skadade eller överfallna personer så fort som möjligt får hjälp och läkarvård närhelst våld används med stöd i lag.

Amnesty International noterar också med oro myndigheternas uppenbara oförmåga att genomföra en utredning som uppfyller en rad föreskrifter i internationella dokument inklusive FN:s principer för effektivt förebyggande och undersökning av utomrättsliga, godtyckliga och summariska avrättningar (Se särskilt principerna 9, 12, 16, 17 och 20 vilka återges i Bilaga 1.) I tortyrkonventionens artikel 12 fastslås "Varje konventionsstat skall säkerställa att dess behöriga myndigheter företar en omedelbar och opartisk undersökning då skälig orsak finns att misstänka att en tortyrhandling begåtts inom något territorium under dess jurisdiktion". Samma krav ställs också i General Comment No. 20. Den första obduktionen begränsades på grund av att myndigheterna inte gav obducenten alla detaljer i ögonvittnesskildringarna av händelsen. Amnesty International kan inte förstå överåklagarens påstående att revbensfrakturerna skulle ha kunnat uppstå efter den första obduktionen eftersom a) det inte företogs någon röntgenundersökning vid den första obduktionen, b) blödningar hade upptäckts mellan revbenen vid den första obduktionen och c) de som varit inblandade i hanteringen av Osmo Vallos kropp enligt uppgift inte förhörts om på vilket sätt man förflyttat kroppen.

Poliserna åtalades endast för att inte ha haft kontroll över hunden. Amnesty International förstår inte varför åtal inte väcktes för deras övriga handlingar, inklusive uppgifterna om att de sparkat Osmo Vallo och stampat på hans rygg.

De åtgärder som hittills vidtagits har inte dämpat Amnesty Internationals kritik mot att seriösa rapporter om tortyr och misshandel inte har utretts på ett grundligt, snabbt och opartiskt sätt.

ANDRA DÖDSFALL I POLISHÄKTE PÅ SENARE TID

Under utredningen av Osmo Vallos fall fick Amnesty International information om att det i Sverige under de senaste fem åren förekommit ett antal liknande dödsfall vid polisingripanden. I april 1997 skrev Amnesty International till Sveriges justitieminister och uttryckte sin bestörtning över fallet och begärde ett klargörande av flera frågor kring Osmo Vallos död. I sitt svar hänvisade justitieministern till "sex eller sju liknande" dödsfall . I en av de rapporter som sammanställdes efter den andra obduktionen nämns dessutom elva dödsfall där polis eller vakter varit inblandade, inklusive fyra då människor dött av kvävning under liknande omständigheter som Osmo Vallos. Rättsmedicinalverket gav Amnesty International uppgifter om 16 dödsfall utöver Osmo Vallos, även om polisen inte varit inblandad i alla dessa. De flesta av offren var påverkade av alkohol eller droger. En man hade t. ex. iförts handbojor och fotbojor och sedan hade en polisman suttit på honom. I ett annat fall belades en man med handbojor, hans ben hölls fast i ett benlås av en polis medan en annan tryckte hans axlar mot marken. Detta att lägga personen på magen med ansiktet nedåt och sedan utöva någon form av tryck på bröstet är ett återkommande mönster i många av fallen. I vissa av dem angavs dödsorsaken ibland vara kvävning, i andra angavs fysisk utmattning och stress ha bidragit till dödsfallet.

Likheten mellan omständigheterna kring vissa av dessa dödsfall och Osmo Vallos är mycket oroväckande. Det ger upphov till allvarlig kritik mot det sätt på vilket myndigheterna garanterar medborgarnas grundläggande rätt till liv. Som en viktig del av denna garanti ingår att säkerställa grundliga utredningar av dödsfall som inträffar när människor är i polisens händer så att åtgärder kan vidtagas för att förhindra fortsatta dödsfall.

AMNESTY INTERNATIONALS REKOMMENDATIONER

I brevet till den svenska justitieministern i april 1997 ställde Amnesty International en rad frågor angående Osmo Vallo. Justitieministern gjorde i svaret klart att hon av konstitutionella skäl var "förhindrad att kommentera Osmo Vallos fall" och hänvisade till överåklagaren.

Amnesty International bad i brevet justitieministern att få ett exemplar av de föreskrifter som gäller för hur polisen får använda hundar vid upprätthållande av lag och ordning, särskilt vid gripanden. Organisationen frågade också ministern om hur polisen utbildas i bruket av tvångsåtgärder. Frågorna gällde särskilt huruvida de inneboende farorna i vissa metoder påtalades och i så fall på vilket sätt. Det gäller exempelvis metoden att utsätta en rygg för tryck när personen i fråga redan är ansträngd, och när personen ligger med ansiktet nedåtvänt och händerna i handbojor på ryggen. Utöver detta bad Amnesty International om ett exemplar av anvisningarna för de tvångsåtgärder som används av svensk polis, i synnerhet vid gripanden.

Justitieministern bifogade i sitt svar i juli 1997 ett exemplar av polislagen från 1992 av vilken det framgår att om en polis är tvungen att tillgripa våld "skall detta ske endast i den form och i den utsträckning som krävs för att det avsedda resultatet ska uppnås".

Dessutom uppgav justitieministern att Rättsmedicinalverket höll en rad seminarier om förfaringssätt vid gripanden av berusade människor för de myndigheter vilka i sin tjänsteutövning har rätt att tillgripa våld. Justitieministern upplyste även Amnesty International om att den förre biträdande riksåklagaren nyss avslutat en rapport om hur åklagare och polis gör internutredningar, och att utvärderingen av den rapporten skulle beaktas.

Amnesty International uppmanar de svenska myndigheterna att:

• återuppta utredningen av fallet Osmo Vallo,
• se till att utredningar av dödsfall vid polisingripanden och av uppgifter om tortyr och misshandel sköts objektivt, grundligt och snabbt samt att resultaten från sådana utredningar offentliggörs,
• ställa inför rätta eller åtala för disciplinbrott dem som misstänks för att ha begått olagliga handlingar eller tjänstefel,
• göra en grundlig utredning av alla dödsfall som på senare tid inträffat efter gripande och offentliggöra resultaten. I denna utredning bör ingå att:
• undersöka samtliga tillåtna metoder för fasthållning och fastställa den medicinska risk som varje enskild metod medför,
• utfärda skriftliga anvisningar för användning av olika tvångsåtgärder,
• utfärda rekommendationer beträffande regler för polisens förfaringssätt gentemot människor för vilka vissa typer av tvång är hälsovådliga,
• utfärda rekommendationer för att se till att samtliga utredningar av uppgifter om tortyr och misshandel i framtiden bedrivs enligt internationella normer,
• införliva föreskrifterna i den ovan nämnda undersökningen i ett utbildningsprogram för poliser.