En kvinnosak

Den 2 januari 1886 föddes Ottar på en prästgård som nummer 17 i en barnskara på 18 barn. Senare i livet fick hon se sin far sända iväg yngsta systern, för att på okänd ort föda och tvingas överge sitt barn. Systern visste ingenting om vare sig graviditet eller födsel, och fruktade i nio månader att magen bara skulle spricka. Hon tog sitt liv av längtan efter barnet som togs ifrån henne. För detta kunde Ottar aldrig förlåta sin far, och systerns öde blev en stark drivkraft för Ottars engagemang.

Ottars dröm var att bli tandläkare, men en explosion på laboratoriet under utbildningen trasade sönder hennes fingrar och möjlighet till karriär. Istället började hon jobba på en tidning, och blev så småningom journalist. Hon hade alltid ifrågasatt faderns predikningar, och fann tidigt att hon inte var kristen. Nu upptäckte hon även att det var hos socialisterna hennes sympatier låg, och det var ibland annat i arbetarrörelsen hon kom att kämpa för resten av sitt liv.

Ottar gjorde flera försök att organisera arbetarklasskvinnor, och lyckades förvisso några gånger hjälpa dem mot deras arbetsköpare. Men snart började de fråga henne om råd i sexualfrågor. "Måste jag alltid släppa till när min man vill?" och "Hur ska jag göra för att inte bli gravid?" var två av många frågor hon fick.

Ottar mötte och blev nära vän med fredsagitatorn Albert Jensen. Snart växte vänskapen till stark kärlek och de gifte sig. Hon följde honom från Norge till Danmark när han blev utvisad. Där födde hon deras barn, som dock dog strax efter födseln. Ottar höll på att stryka med hon också.

Ottar och Albert flyttade till Sverige, och hon kom i kontakt med en läkare som undervisade henne i sexualkunskap och lärde henne pröva in pressar, varefter hon gav sig ut på sin första landsomfattande turné.

Från Skåne till Norrland tog hon sig för att undervisa arbetarna om hur de kunde skydda sig mot graviditet. Ottar agiterade för att även kvinnor skulle få känna sexuell njutning, för fri abort, för preventivlagarnas avskaffande, för de homosexuellas rättigheter och mycket mer. Det hon gjorde var olagligt, och hon riskerade långa fängelsestraff. Bland arbetarna hon besökte var okunnigheten enorm, barnkullarna stora, arbetslösheten hög och alkoholismen utbredd.

Ottars motto var "Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.".

Hon var drivmotorn för bildandet av Riksförbundet för Sexuell Upplysning RFSU, i vilket hon arbetade aktivt i fram tills året då hon dog. Hon fick under sina år se många reformer genomföras, många som frukten av sitt och sina medarbetares hårda arbete.

1973 avled hon, 86 år gammal. Hon var aktiv in i det sista, och samma år hon dog hade hon deltagit på RFSU:s årsmöte.

Ottar skrev under flera år aktivt ibland annat tidningarna Brand och Arbetaren, och hennes största ämnen var abort- och preventivmedelsfrågorna. Abortfrågan är het än i dag. Debatten kring rätten till abort har åter blossat upp efter förslag om ändrade lagar och regleringar. Ottars texter är därför aktuella än i dag, och hennes ord väl värda att begrunda.

Lagom till Internationella Kvinnodagen - 8 mars - ämnar vi på Yelah inleda en serie med regelbundet återkommande nypubliceringar av Ottars texter. Första texten, "En kvinnosak", är tidigare publicerad i den socialistiska tidskriften Brand nummer 43, 1925. För kommentarer och frågor, skicka e-brev till ottar@yelah.net.