Hon var en pionjär som bland annat reste land och rike runt för att agitera för, diskutera, och distribuera preventivmedel. Detta var på hennes tid olagligt, och hon riskerade flera gånger långa fängelsestraff.

Yelah har dragit igång projektet att nypublicera ett urval av de artiklar hon skrev. Fler artiklar av Elise Ottesen-Jensen går att finna om man söker på "Ottar" på Yelah.nets sökmotor. För information och frågor skicka e-post till ottar@yelah.net.

Ungdomen och religionen

Man kan tryggt säga, att massor av vårt lands lärare och lärarinnor under religionstimmarna i skolan dagligen inpränta i barnen religiösa "sanningar" som de själva och folk i allmänhet för länge sedan förlorat tron på, icke längre erkänna som sanningar, långt mindre som "guds ord". Lärarna måste således lära barnen, att regeringen insatts av gud, trots de veta, att de själva voro med om den saken.

Och nog är det många av religionslärarna, som knappast kunna finna det med sanningen överensstämmande, när de måste inpränta i skolbarnen, att de skola nöja sig med vad de fått här i livet och tacka Vårherre för fattigdomen, ty det är lättare för den fattige än för den rike att komma in i himlen. Lärarna måste undervisa att man icke skall begära något av det, som tillhör nästan, emedan man i så fall syndar emot guds bud. Kaptalistklassen måste stödjas och hjälpas, så den kan få hava sitt "i fred"...

Så måste en samvetsgrann lärare undervisa.

Det finns dock glädjande nog en hel del lärare, som hålla sig för goda, att i skolsalen föra småbarnen bakom ljuset. Men då bliva de också utsatta för de rätträgnas harm och förföljelse. Och den är varken mild eller nådig.

En av våra kvinnliga kamrater, en småskollärarinna, har nyligen blivit brödlös, emedan hon vågat ha en annan moralåskådning än prästen å orten. Och det finns gott om liknande exempel.

Det finns således kamrater, vilka ha så djup förståelse av religionens förslavande inverkan på och moraliska fördärv av barnasjälen, att de sätta in sin existens på att spara den lilla människoplantan för detta gift. Och dock finns det tusentals, ha hundratusentals mödrar, vilka icke med en tanke bekymrar sig om, vilken andlig fostran deras barn erhålla i skolan, eller vilka lögner som i religionens namn etsas in i den lilla omogna hjärnan.

Här i Sverige stå föräldrarna mycket långt tillbaka i detta avseende. Icke nog med att de utan opposition finna sig i att statens folkskolor obligatoriskt förstöra barnens sunda rättsmedvetande genom den av staten uppehållna religionen, utan sedan låta de barnen automatiskt fortsätta "hos prästen" för att slutligen "gå fram" och spela religiös komedi i kyrkan. Och dit följer både far och mor mången gång, trots de kanske aldrig eljes titta åt det hållet.

Mor fäller måhända till och med en tår under den "högtidliga akten", talar några rörda ord om gud, och känner sig som en "god" människa och en präktig mor, trots att hon i verkligheten är en ynklig komediant, som ger sitt barn stenar för bröd och efter förmåga hjälper att skaffa kapitalisterna villiga slavar i grottekvarnen.

Som sagt; de svenska arbetarhemmen stå särskilt långt tillbaka i utvecklingen just på detta område.

I grannlandet Norge har man således för länge sedan tillkämpat sig rätt för föräldrarna att kunna befria sina barn från religionsundervisningen i skolorna. Den saken är så enkel, så det endast är att anmäla sig ut ur statskyrkan. Och i vårt andra grannland Danmark, där arbetarklassen tyvärr icke visat sig så synnerligen revolutionär just, har man dock under många år inom vida kretsar av densamma ersatt den kyrkliga konfirmationen med en kamratfest, vid vilken de unga välkomnas i de vuxnas led och invigas till livets kamp.

I Tyskland har man en liknande rörelse, som kallas Jugendweihe (Ungdomsinvigning) och som har till uppgift att undantränga den kyrkliga konfirmationen. Man har gått ut ifrån, att de unga gärna själva vilja ha den fest, som konfirmationen i alla fall fått prägeln av.

Så samlar man på konfirmationsdagarna fjortonåringarna från de socialistiska hemmen till stora fester, där man håller tal för dem, välkomnar dem till deltagande i klasskampen, skänker dem blommor och presenter och räknar dem med bland de vuxna. Men före denna invigningsdag går en undervisning, som har till syftemål att lära de unga att söka skapa sig lycka på jorden i stället för att vänta den i himmelen.

Man talar om för dem, att nu, när de skola bli vuxna, kunna de nog förstå, att vad de själva lida under (fattigdom, bostadsbrist och så vidare) lider hela deras klass av och att denna klass måste stå solidarisk. Man talar med dem om, hur skönt mänskligheten kan inrätta livet åt sig, om vi tänka på allas och icke endast det egna bästa. Man berättar dem, hur mycket som i detta avseende beror just på dem och på ungdomen, hur nödvändigt det därför är att densamma är nykter och kunskapstörstande. Man diskuterar med dem som kamrat med kamrat utan någon auktoritetston, om hur människorna böra ordna det åt sig, hur de en gång skola leva, bo, idka umgänge, arbeta etcetera. Man talar med dem om nödvändigheten av strejk, bojkott och andra klasskampsvapen. Man lär dem den materialistiska historieåskådningen, och man lär dem "objektiv religionslära", emedan man erfarit, att om de icke ha den nödvändiga kunskapen i detta ämne, kunna de lätt falla offer för den intensiva agitation från de olika religiösa sekterna, som bedriva sin agitation i Tysklang så som hos oss.

Endast kunskapens vapen kan här hjälpa dem. Det nyttar icke endast, att man sökt undanhålla dem religionsundervisning både i skolorna (detta går för sig i Tyskland) och beträffande konfirmationen. De måste dock icke bli antireligiösa emedan de icke känna till religionen, utan just emedan de känna densamma till botten och äro övertygade om dess humbug.

Vid undervisningen glömmer man icke, att det är ungdomen man ha med att göra, utan undervisningstiden "lättas upp" genom sång och musik (där man i stället för konfirmationspsalmer lär sig frihetssånger) jämte olika slag av kulturell underhållning.

När skola vi komma lika långt här i Sverige?

Vore icke detta en uppgift för anarkosyndikalisterna?

Artikeln "Ungdomen och religionen" är ursprungligen publicerad i Brand (17/1926).