En papperstiger som river
isär media

Carlos Pareja

När jag knackar på hos Paper Tiger noterar jag att de har kontor bredvid The Socialist Party. Carlos Pareja öppnar och visar in genom hallen som är fylld av hyllmetrar med videoband. Alexandra Reitzer , som beskrivit vägen per telefon, ger mig en introduktion innan hon rusar iväg i praktiska ärenden.

Carlos Pareja och Alexandra Reitzer jobbar halvtid på Paper Tiger och som volontärer. Det finns ytterligare en halvtidstjänst, men i övrigt är arbetet ideellt.

Kritisk granskning och medvetenhet

"Paper Tiger är en tv-show som är tillgänglig för allmänheten. Den granskar kommunikationsindustrin genom media i alla dess former.
Masskulturens makt vilar på allmänhetens tillit. Denna legitimitet är en papperstiger.
Granskning av bolagsstrukturerna i media och kritisk analys av dess innehåll är en väg att avmystifiera informationsindustrin.
Att utveckla en kritisk medvetenhet om kommunikationsindustrin är en nödvändigt första steg mot demokratisk kontroll av informationsresurser."
(fritt översättning)

Detta är Paper Tigers manifest.

Icke-kommersiell tv med tillgänglighet för gräsrötter

Paper Tiger Television (PTTV) är ett icke-kommersiellt videokollektiv som startade 1981. Dess budskap är att förmedla en kritisk hållning gentemot kommunikationsindustrin och utmana de företagskontrollerade medierna.

Paper Tiger producerar videofilmer, men anordnar också undervisning i videoteknik, workshops i mediekritik och samhällsfrågor.

Hos Manhattan Neigbourhood Network (MNN) som har franchisekontraktet för öppna kanaler (public access) på Manhattan har Paper Tiger en stående programtid varannan tisdag. De har även programtid hos Brooklyn Community Access och ett vilande avtal med Bronxnet.

Det finns ingen tvingande lag eller förordning om att en public accesskanal ska finnas på kabel-tv. Men tillgång till att sända program på tv för att förmedla information är en allmän rättighet. Det går att åberopa yttrandefriheten i First Amendment i USA:s konstitution för att på kommunnivå driva igenom att franchising för public access upphandlas.

Kollektivt center för videoproduktion

Hos Paper Tiger kan medlemmar gratis använda DV-kameror och redigeringsutrustning. Den som är intresserad av att göra en video går först till ett orienteringsmöte som hålls en gång i månaden. Kollektivet har en platt struktur. Beslutsfattande i kollektivet är konsensus minus ett, vilket betyder att en person ensam inte kan blockera ett beslut.

- Den fasta gruppen medlemmar ligger runt 10 personer. Sen finns det de som kommer och går och kanske kommer tillbaka, säger Alexandra Reitzer.

Finansieringen av Paper Tiger kommer från bidrag - privata stiftelser, offentliga medel och privatpersoner.

- Bidrag från privatpersoner kan till exempel komma från de som var aktivister på 1960-och 70-talet och nu har en skaplig inkomst, säger Alexandra Reitzer.

Privata organisationer bidrag utgör två tredjedelar av Paper Tigers finansiering. Institutet Open Society (OSI), som har särskilda satsningar för ungdom och media, är en av dem som beviljat bidrag. OSI grundades av mångmiljonären George Soros 1993 och han är styrelseordförande. OSI finns i 50 länder och ingår i nätverk av andra organisationer.

Når ut genom kabel-tv och satellit

Så hur många tittare har Paper Tiger TV?

- Lika många som betalar för kabel-tv, skojar Carlos Pereja.

Några publikundersökningar har inte gjorts utan måttet blir diffust "de som betalar för kabel-tv" på Manhattan och i Brooklyn, Bronx och Queens. Och det är väl ett par miljoner. De ska dessutom knappa in public acesskanalen.

Men Paper Tigers produktioner sänds därutöver på icke-kommersiella öppna kanaler hos lokala kabel-tv-stationer eller via satellit från Deep Dish TV Network och Free Speech TV. Filmerna visas även på skolor och arrangemang, festivaler och aktioner runt om i USA.

Carlos Pareja har jobbat i fyra år på Paper Tiger. Tidigare var han lärare i media. Han underhåller den tekniska utrustningen och distribuerar video som beställs via nätbutiken. Skolor, allmänna bibliotek, organisationer och privatpersoner köper videor.

Inget ideologiskt manifest

På min fråga om det finns någon bestämd ideologisk linje i ämnesval i produktionerna hos Paper Tiger svarar Carlos Pareja att ideologiska ståndpunkter kommer upp med de personer som gör videoproduktionerna. Detsamma gäller vilka ämnen som kommer upp.

- Tara var exempelvis mycket inne på queer och då jobbade hon för sådana projekt, säger han.

Tara jobbar med projektet Out to sell(arbetsnamn), som är under arbete. Det är en dokumentär som utgår från Queeruption 1999 i New York och tar upp framgångar i queeraktivismen, men även problem som att arrangemanget och aktivistarbetet är så dominerat av en homogenitet av vita amerikaner.

Exempel på tidigare projekt är dokumentärer om antimilitarism, Natos inblandning i Balkankriget, men också en dokumentär i samarbete med det feministiska queerpunk-elektronikabandet Le Tigre (Kathleen Hanna, Johanna Fateman, J.D. Samson).

Vem betalar priset för terrorism och krig?

Den senaste videoproduktionen är inte helt färdigredigerad, men jag får titta på den i redigeringsrummet. Filmen heter Who's Paying the Price?. Den är en 28 minuter lång videodokumentation om vad som har hänt efter terrordådet med människor som jobbar och bor i kvarteren kring World Trade Center. Flera av de anställda på till exempel investmentbanken Merrill Lynch fick inte återgå till sitt jobb efter renoveringen av hotellet. En kvinna har städat där i tjugo år startade en protestgrupp mot de godtyckliga avskedandena.

Arbetslösa som protesterar genom picketing framför sina före detta arbetsplatser, boendeföreningar för de som blev utan kompensation från staden, kulturarbetare, aktivister av olika slag samlas för att kräva insyn i uppbyggningsarbetet efter dådet. En uppbyggnad som ett privat företag har fått på uppdrag av staden New York.

Både New Yorks förre borgmästare Rudolph Giuliani, som blev hjälte vid terroristdådet, och hans efterträdare Michael Bloomberg finns med i filmen. Vid ett öppet möte svarar mångmiljonären Bloomberg på en fråga att varken kompensation eller uppbyggnaden är någon klassfråga.

En kvinna som är aktiv i en av de intervjuade grupperna formulerar genom sitt svar på dokumentärens titel även dess budskap. Hon säger:

- Who's paying the price for September 11? The same people who paid the price on September 10. The working-class.