Parlamentarismen

Elisa berättar om sin tid i riksdagen och om hennes första reaktioner i denna miljö.

- Det var svårt att som ny komma in, man hade inga kontakter i partiet. Man levde på att vara ung och uppkäftig. Det blev ett egenvärde att vara rebellisk, det var så man fick mycket uppmärksamhet.

- Det första jag reflekterade över, var den brist på debatt som var i riksdagen. Det kändes som om alla beslut redan var fattade. Min föreställning var att man diskuterade saken och den som hade bäst argument vann. Men besluten var redan beslutade i partigrupper. De vildaste debatterna var oftast om småsaker som om att svänga höger i korsningar eller så. De kunde verkligen diskutera skitsaker.

Jag undrar hur det är att arbeta i parlamentet och vad relationerna blir till omvärlden.

- Som heltidspolitiker har man en väldigt stor press på sig från väljarna, partiet och media. Man ska försöka sätta sig in i alla frågor, man får inte tappa bort några kvitton för det kan media blåsa upp, man har inte gjort något fel men ändå så blir man uthängd, man måste vara prickfri. Fritiden och de personliga relationerna blir de första som försvinner. Det finns en viss oförståelse bland människor. De klagar, men ser inte helheten, att sitta och besluta om vad man ska skära ner på är nedbrytande och det är inget man får beröm för. Det gör att man ofta tycker synd om sig själv, och söker sig till varandra. Att få självbekräftelse blir väldigt viktigt. Varje liten "seger" blir uppförstorad och man överskattar sig själv. Detta gör att man förlorar perspektivet, man tappar greppet om vad som är viktigt, varför man överhuvudtaget sökte sig dit... Ingen borde sitta i riksdagen mer än en eller två perioder.

När jag frågar varför hon ändå inte slutat med partipolitik säger hon:

- Parlamentet har en stor makt. Det skulle gå att utnyttja den mycket mer. Det är en makt som utövas inom ramen för en demokratisk ambition, till skillnad från den ekonomiska makten som är befriad från såna kriterier. Det systemet må vara ofullkomligt men det finns i alla fall en demokratisk strävan som jag tycker är viktig att verka inom. Att näringslivet har makt är snarare på grund av att vi gett dem makt, som grundar sig i en politisk slapphet. Det vore naivt att vända den makten ryggen. Visst kan man säga att när man deltar, så upprätthåller man systemet. Jag tänker mer på, att för en ensamstående mammaså kan det betyda väldigt mycket om det är en höger- eller vänsterregering. Jag tycker att det skulle vara lättare att inte bara välja en väg, att det skulle vara lättare att hoppa ut och in. Jag arbetar gärna utomparlamentariskt bara det sker med ickevåld och solidaritet.

Man ser att riksdagen är underrepresenterad av personer med arbetarbakgrund, invandrare och kvinnor.Varför tror du att det är så?

- Det finns undersökningar somvisar att invandrare skulle vara mindre benägna till organisering, det handlar helt klart om utestängning från partiernas sida. Men här diskuteras frågan åtminstone, ett parti blir hängt om det inte har tillräckligt med invandrare, en sådan diskussion existerar inte i den privata sektorn. Jag föredrar den politiska makten där det åtminstone finns någon demokratisk grund framför den privata.

Avslutningsvis berättar Elisa:

- Politiker och medier behöver varandra. Det är ett ömsesidigt spel där båda sidorna manipulerar och smusslar. Det handlar mycket om strategi. Sedan måste man förhandla och kompromissa med andra partier. För att huvud taget få igenom några frågor måste man ta de spelregler som finns, fast man inte tycker att de är acceptabla. Det är jävligt mycket ett spel och när man nu har tagit ett steg tillbaka, så är det slående hur mycket skit man var villig att gå med på. Det är oroväckande när man tittar tillbaka och ser hur man formas av systemet.

Varför engagerar sig folkutomparlamentariskt? Tre SUF:are snackade om varför just de har gjort det och hur deras kamp ser ut.

Alexander Ekelund från SUF-Stockholm inledersamtalet.

- Jag började involvera mig i Grön Ungdom och anledningen till att jag senare gick över till den utomparlamentariska vänstern, främst SUF, var ideologiska. Jag insåg att den viktiga kampen är den ekonomiska och inte den politiska. Inom parlamentarismen finns ingen möjlighet att drastiskt förändra, utan bara att kompromissa. Det beror på att den är anpassad efter borgerliga intressen.

- Parlamentarismen skiljer på ekonomi och politik därenbart den politiska delen ska vara demokratisk, medan borgarna behåller den viktigaste ekonomiska makten. Det är utomparlamentariskt, som den ekonomiska kampen förs.

De som har pengar styr

Johanna Bengtsson från SUF-Göteborg stämmer in:

- I dag så är det medier och stora företag som styr mycket mer än regering och riksdag. De har pengar och därför inflytande, de har råd att synas och höras mest. Den borgerliga median har i stort sett monopol på vilka frågor som ska upp pådagordningen.

Elin Olofsson från SUF-Gotland säger:

- För mig finns det inget alternativ. Parlamentarismen låser demokratin. Se bara, vem är nöjd med politikerna. Jag har aldrig sett att de gjort något för mig. De har inte skapat något jämlikt samhälle, det finns fortfarande arbetslöshet, rasism, kvinnoförakt. För mig känns det som ett spel, ett spel med människor som vill ha makt. Visst finns det politiker med visioner, men de fastnar, då tycker jag att man ska använda den enkla kampen, den varje dag på alla de ställen som man verkar, arbetsplatser, skolor och bostadsområden. Direkt aktion, helt enkelt. Att man handlar utan ombud. Dom som sitter i parlamentet är nöjda som det är, det är den demokrati som dom vill ha.

- Det är ganska enkelt, säger Johanna, om man till exempel inte tycker om en porraffär i sitt område ser man till att den inte kan finnas kvar. Om man inte tycker en grå betongvägg är fin, målar man den!

Alexander håller med:

- Ja, det handlar om den vardagliga kampen. Det är så vi har vunnit allmän rösträtt, strejkrätt och så vidare. Rudolf Rocker sa: "Politiska rättigheter och privilegier som folk åtnjuter i dag har de inte sin regerings goda vilja att tacka för utan sin egen styrka." Det handlar helt enkelt om den folkliga kampen.

Elin fortsätter:

- Många är missnöjda i dag och de vet inte var det ska riktas, så var det för mig. Syndikalismen kändes som om det var något för mig. Det har blivit ett trångt samhälle och man tror att inget går att förändra. Det gäller för människor att fatta att det finns ett val, att man kan göra annat än att gå och gnälla. Människor måste inse att man faktiskt kan ta makten över sina liv. Framför allt måste man kunna påverka den ekonomiska makten.

- Det är sant, säger Alexander. De ekonomiska besluten ligger inte i arbetarklassens händer utan i borgarklassens, den klass som äger kapitalet. Arbetarklassen måste ta över produktionsmedlen - först då kan man införa en verklig deltagande demokrati där beslutsfattandet även inkluderar det ekonomiska.

Ska man rösta?

- Med det menar jag inte att det är oviktigt vad som sker inom parlamentarismen, jag brukar gå och rösta. Men jag vill inte ha det passiva deltagande, som parlamentarismen grundar sig på, det att man röstar vart fjärde år. Jag vill ha en aktiv delaktighet av folket i besluten. Där folk fattar de beslut som berör dem. Detta kräver ett ekonomiskt övertagande som skulle resultera i mer ledig tid. En decentralisering av beslutsprocessen är också nödvändig, det hänger ihop med att den som berörs av ett beslut ska fatta det. En industriell demokrati där människor får inflytande över sin egen arbetssituation.

Johanna avslutar:

- Alternativet till det vi har idag är att dom som jobbar på ett företag bestämmer där, dom som bor i ett kvarter bestämmer där och så vidare. Besluten sprids ut, allt ska inte bestämmas på ett enda centraliserat plan.

Ursprunglingen publicerad i tidningen Direkt Aktion nummer 21.