Ett återkommande tema för festivalen var Göteborgskravallerna i somras, både gällande filmer och seminarier. Dokumentärfilmen fick också utrymme vilket den annars inte får på svenska biografer, det visades också en hel del gamla svenska klassiker under temat guldbaggeretro.

Över 400 filmer från alla världens hörn gick från nio på morgonen till tre på natten, och det kändes som om det är en ny filmvåg på gång.

Sägensomspunnet rockband med mod

Rockbandet Plastic People of the Universe gick emot alla konventioner och regler. I Prag under 1960- och 70-talet var det inte lätt att kritisera systemet, men gruppmedlemmarna i det numera sägensomspunna rockbandet trotsade rädslorna och körde sitt race.

I den tjeckiska dokumentären The Plastic people of the universe möter vi människor som gett sig sjutton på att göra sin musik på sitt sätt oavsett om det är tillåtet eller inte. De ville till varje pris sätta ord på sin kritik. Mejla, bandets grundare och huvudperson i filmen berättar att texterna aldrig blir förgångna, att människor än idag kan få för sig att de är nyskrivna, för ingenting har förändrats avsevärt i samhället.

De blev förföljda och misshandlade av polis, men trots det stod de, så fort de fick möjlighet, på en illegal scen någonstans och spelade sina fiol- och saxriff, i sin speciella, experimentiella rockmusik, med texter som spottade på den rådande systemet.

1997 skulle Charta 77 fira sitt 20-årsjubileum och en galamiddag skulle hållas i Prags slott. President Vaclav Havel bjöd då in Plastic People of the Universe för att spela. När regissör Jana Chytilova fick reda på detta bestämde hon sig för att göra en dokumentär film om bandet och det blev en varm dokumentär om att göra motstånd, mot alla odds och tyngden i att våga. The Plastic people of the universe är en inspirerande och kärleksfull skildring av ett legendariskt rockband utan gränser.