En kärleksfull saknad

Efter stölden
av Pelle Andersson
Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2003

Det finns en "vanlighet" i Pelle Anderssons diktning som jag gillar. Språket är enkelt. Han föreställer sig inte, krånglar inte till det för sakens skull. Det är en begriplig värld han bitvis sticker åt läsaren. Ingen uppblåsthet, inga stora djupsinnigheter. Han kallar sig poet i en av dikterna för "det heter så nu för tiden", men det betyder inte att poesin svävar obegriplig - rent av elitistiskt - högt ovan alla utom den snäva mest intellektuella kretsen.

Den röda tråden är saknaden efter en förlorad far och upptäckten att döden står oss nära och inte bara är ett hot utan även en möjlighet. Pelle Anderssons far, begravd där stenarna är "placerade i rader som soldater på väg genom Sverige" och där ingen av dem får vara hans far, förmultnar och ger näring åt mask och rot, hare, rådjur; spillning blir vete, som blir smörgås, människans föda. Det är en beskrivning av det ekologiska kretsloppet och dödens centrala plats i det.

Efter stöldens långsamma meditation över livet är en vacker påminnelse om att det förgängliga är en nödvändighet. En sorg, ja visst, men också en förutsättning. Vi tar oss vidare och livet fortgår, genom sorgen och bortom saknaden.

Jag känner en sorg i bröstet när jag läser Efter stölden, men det är en varm, kärleksfull sorg.