Äntligen

Så föll han. Eller var det bara en staty?

De har i alla fall statuerat ett exempel. Staden är fri och mardrömmen över. Ett plåthuvud släpas på gatan, en kyss på Befriarens kind och segerflaggan halas.

Men varför andas jag inte ut? Det känns som när jag drömde att mina händer var avhuggna och sen vaknade för att upptäcka att det var sant.

Befriarna fällde sitt svärd, tog mina bojor, och mina händer med dem.

Tusen liv eller lite mer för att bli av med en diktator, plus trettiofem år av långsamkvävning.

Och det lustiga, lyssna nu, för här kommer det lustiga, det lustiga är att Befriarna är desamma som satte snaran runt min hals för trettiofem år sedan.

Nu dränerar de mig på blod istället.

Männen skriker och jublar, överallt glädjetjut och biltutor. Men var är kvinnorna och barnen? Var är massgravarna, mördarna, var är massförstörelsevapnen?

Det här är dagen jag väntat på, men jag känner bara sorg.

Oljefälten, bomberna, skyddsrummen, bränderna, stridsvagnarna, bränderna, bränderna, bränderna...

Än är febermardrömmen inte över.

Men han har ju äntligen fallit! Eller var det bara en staty?