Poeten efter stroken

- Tomas, du skriver fortfarande dikter.

- Ja men det blir inte så bra.

- Hur har ditt sätt att arbeta förändrats?

- Ja det är mycket bra, det är...det är... Men det är mycket bra där...

(Frun) - I anteckningsböckerna har du orden.

- Lyckas du fånga den känsla du vill förmedla?

- Det vet jag inte (skratt).

Havets bibliotek till exempel är en bra kombination av ord. Havet som liksom biblioteket är en precisering av något ofattbart stort och komplext. Havet som å andra sidan är bibliotekets motsats. Havet, det vilda, och biblioteket, det organiserade mänskliga intellektet. Havets bibliotek blir alltså en otroligt komplex kombination.

- Varför väljer du den strama formen?

- Jo det är mycket bra.

(Frun) - Det är ett hjälpmedel helt enkelt.

- Det är bra. Oh!

(Frun) - Det är inte bara motstånd. Det tar oerhört lång tid att åstadkomma en haiku som du kan godkänna. De långa prosadikterna går inte att skriva idag. Kanske finns det en längtan efter det. Nu får det blir korta dikter.

- Ja.

I slutet av en dikt om döden i form av ett vitt dokument skriver han: Alla vill underteckna det. Det är också mycket bra, bra mystik. Döden förenar, ger alla samma slut. Uppdelningen av oss i individer är vårt största problem och jag undgår inte helt säkert mitt jag förrän vid döden.

- Tomas, vad är den stora gåtan?

- Vet inte.

Han spelar piano med en hand. Reportaget omfamnar Tomas Tranströmers väl dolda intellekt, in memorium, som svenskarna minns en gammal VM-seger.

Han skriver nu efter stroken efter sina gamla anteckningar. Sparat i lådor i en garderob. Han navigerar i sin litterära värld med sina gamla ord.

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

De diskuterar den här meningen ett tag, på tv. Någon har aldrig sett den bilden av döden förut. De pratar om hans dikter på ett sätt som han själv inte kan göra – och absolut inte nu, efter en stroke. De kallar döden för huvudpersonen i hans diktsamling med tanke på hur gammal Tomas är och tar som exempel på ångesten denna mening: När bödeln har tråkigt blir han farlig. Men det är ju en mening jag känner igen från mitt eget språk som femtonåring.

Alléerna lunkar
i koppel av solstrålar.

Han är fantastiskt välavvägd som poet. Som människa är han gammal och gullig. Jag kan också tycka till om hans dikter men det känns verkligen onödigt. Poesin är motsatsen till definitioner, den är en lättnad efter vardagsspråkets endimensionella tydlighet. Jag känner igen mig i hans poesi och det är mycket bra. Som Tomas skulle ha sagt, nuförtiden.