Anarkafeministisk teori i
praktiken

Detta möte blev startpunkten för en separatistisk anarkafeministisk basgrupp som ägnade sig åt studier och diskussioner och som senare öppnade ett kvinnokafe.

Långt senare förstod vi att vi hade gjort vad som inom feministisk teoribildning kallas "en feministisk insikt" under det mötet hösten 1988. "Vi hörs inte för att vi är kvinnor", är en nödvändig insikt för att börja intressera sig för feminismen. Över huvudtaget visade det sig efterhand att de flesta insikter och erfarenheter vi gjorde överensstämde med insikter gjorda av tidigare feminister och som formulerats till feministiska teorier. När vi nu berättar om vår historia kommer vi därför att inflika nyckelbegrepp från anarkafeministisk teori. Vi tror att vår historia på ett konkret sätt förklarar och exemplifierar anarkafeministisk och att teorin i detta fall även tydliggör vår kvinnohistoria.

Bildandet av en separatistisk kvinnogrupp

Efter mötet hösten 1988 bjöd en av oss hem de andra kvinnorna på middag för en diskussionskväll. Vid middagen var även två killar närvarande. När vi ätit färdigt och själva mötet skulle börja var det några som ifrågasatte killarnas närvaro. Skulle vi inte diskutera just killarnas beteende gentemot tjejerna i rörelsen? Kan vi verkligen göra det om killarna är med?

Killarna gick. Av oss tjejer var det några som tyckte att det var separatistiskt och fel att utestänga killarna från en så viktig diskussion. Andra tyckte att det var skönt att få diskutera kvinnoförtrycket inom rörelsen utan männen, eftersom det då var lättare att säga vad man ville. Det var också skönt att få snacka om andra politiska ämnen tillsammans, utan bli avbruten och osynliggjord av män. Till slut bestämde vi oss för att bilda en tjejgrupp, fri från män. Då visste vi inte att det var ett vanligt steg för anarkafeminister.

Basgrupp utan ledarskap - det personliga är politiskt

Det var revolutionerande med enbart kvinnor i gruppen. Vi höll regelbundet möten hos varandra. De första frågorna som diskuterades var helt grundläggande, som rädslor, abort, reproduktion, kvinnorollen, mode och smink. Ambitionen var också att prata om aktuella frågor inom a-rörelsen. För oss var det viktigt att ha en trygghet tillsammans, ge varandra uppmärksamhet, se och inspirera varandra, det hade vi saknat förut. Diskussionerna blev helt annorlunda än i blandade grupper. I tjejgruppen diskuterade vi fritt, vi var måna om att gå rundor om alla inte hördes i en livlig debatt och fattade alla beslut tillsammans. Någon formell ledarstruktur fanns inte och om det dök upp någon informell ledarstruktur, då försökte vi vara uppmärksamma på det så att vi kunde motarbeta den. Vi hade bildat en basgrupp.

Vi pratade mycket. Tjejer öppnade sig. Viktiga personliga erfarenheter och resonemang kom fram - om sexuella trakasserier/övergrepp, anorexia, relationer och mycket mer. Det visade sig att alla i gruppen någon gång hade utsatts för sexuella trakasserier/övergrepp; ett nyp i baken på tunnelbanan eller på krogen, ett förnedrande skämt om bröstens storlek eller form på arbetsplatsen eller i skolan, en övertalning till mer eller mindre motvilligt samlag med en pojkvän eller en kamrat osv. Tillsammans såg vi ett mönster i männens beteende: en nedlåtande, förnedrande attityd gentemot kvinnor.

Alla i gruppen hade ett ansträngt förhållande till mat. Några tillät inte sig själva att äta sig mätta, medan andra tidvis åt mycket sötsaker, för att sedan banta hårt. Vi insåg även att vi, som var så kritiska till mode- och reklambranchen, påverkas av det kvinnoideal som nöts in i oss genom reklam och massmedia, genom film och litteratur och i många fall också genom våra föräldrar. Vi såg inkonsekvensen i att de kvinnor som upprepade gånger i livet, t ex genom skolbetyg, uppmuntrande lärare och föräldrar, fått bekräftat att de har förmågan att tänka logiskt och diskutera politik, ändå inte hade tillräcklig tro på sig själva för att söka kvalificerade utbildningar eller ta plats i politiska diskussioner. Samhället håller tillbaka kvinnorna genom att redan från barnsben lära dem veta sin plats i den reproduktiva, vårdande sfären. Och det går igen inom a-rörelsen, som i det avseendet inte är något undantag.

Ett vanligt slagord inom anarkafeminismen är att det privata är politiskt. Exakt det hade vi också kommit fram till genom vår basgruppsverksamhet.

Reaktionerna inom a-rörelsen, från både kvinnor och män, visade sig först som en förlamning. Under ett par månader stannade arbetet av, inga demonstrationer eller aktioner planerades eller utfördes. Sedan fick vi höra:

• att vi tog kraft från den övriga kampen.
• att vi tyckte oss vara förmer än männen.
• att de också var emot kvinnoförtryck men att vi måste kämpa tillsammans.
• att vi först skulle kämpa för REVOLUTIONEN - efter den blir ju inga kvinnor förtryckta.

Samma saker har sagts många gånger förr, av män när kvinnor har krävt sina rättigheter.

Gruppen sluts

Tjejgruppen började också läsa feministisk litteratur. Vi startade en studiecirkel och läste Bortom makten av Marilyn French och häftet Anarkafeminism. Eftersom vi var en öppen grupp och det kom och gick tjejer blev det svårt att hålla en bra uppföljning av det vi läst och av det som sagts på mötena. Det positiva med att vara en så rörlig grupp var att det blev naturligt att som tjej komma in i ett eget sammanhang och därigenom behålla en egen identitet i a-rörelsen (och att slippa vara beroende av en kille/pojkvän för att få information och "komma in i värmen"). På så vis blev det lättare som tjej att stanna kvar inom rörelsen. Att träffas, diskutera och läsa gav oss en knuff mot att lära mer om feminism. Och att själv bli aktiv.

Men den rörliga strukturen på gruppen gjorde det svårt att hålla kontinuiteten och det kunde vara vanskligt med tilliten. Vi beslutade oss för att stänga gruppen; det blev både en styrka och en svaghet. Gruppen kunde fungera mer terapeutiskt. Det var en trygghet att veta vilka som var med. Vi kunde planera mötena bättre, bestämma att den här gången ska vi vara teoretiska, nästa gång praktiska, gången därpå mest snacka och se vad som dyker upp. Folk kunde inte bara försvinna utan att man undrade. Gruppen blev exklusiv, vem som helst kunde inte vara med. Det var också en svårighet, men i praktiken blev vi mycket mer aktiva, vilket ledde till att vi blev mer utåtriktade.

Vi var samtidigt aktiva inom den blandade anarkiströrelsen och diskuterade hela tiden aktuella frågor som rörde denna. Ständigt var det folkkök, plenum, demonstationer, möten...

I maj 1989, under shellkampanjen och i samband med bojkotten av Sydafrika, arrangerade "Unga mot apartheid" en demonstration som gick från Stortorget till sydafrikanska konsulatet på Narvavägen. Vi i tjejgruppen hade åtagit oss att gå längst fram i demonstrationståget. När demonstrationen skulle gå från Stortorget radade ett femtontal skinnhuvuden upp sig för att blockera marschvägen. Vi tog varandra i armkrok, höll en banderoll framför oss, skrek slagord och gick helt sonika framåt tills vi stod med magarna mot deras magar. Vi fortsatte att trampa på och alla människor längre bak pressade oss framåt. Skinnhuvudena var tvungna att vika åt sidan och demonstrationen kunde fortsätta. Arbetet i tjejgruppen hade gett oss en trygghet i gruppen som gav en enorm styrka. Den framåtandan smittade av sig.

Under hela kvinnogruppens historia hade vi fått försvara vår existens, så även under den här perioden. Men nu började vi äntligen få positiv respons från både kvinnor och män.

Direkt aktion

Vi arbetade i två år med medvetandehöjning i basgruppen, dels genom att lyfta fram "omedvetena" kunskaper, dels genom att studera texter tillsammans. Ur kunskapen uppkom viljan att förändra; vi tog initiativ till "egna" aktioner. En självklar del av anarkafeministisk strategi är att verka genom direkt aktion.

Hösten 1990 startade tjejgruppen anti-FOB-kampanjen. Vi satte oss in i vad Folk- och Bostadsräkningen innebar. Sedan bjöd vi in anarkister och andra vänsterorganisationer till en fantasifull och rolig kampanj, som manade till att inte fylla i eller sända in FOB-blanketterna. "Är du en fårskalle?" stod det på flygbladen som vi sprang omkring och delade ut, med fårskinnsplädar på ryggen eller kohuvuden av skumgummi på huvudet. Temat var att vi inte skulle låta oss fösas omkring som en skock kreatur i den kapitalistiska statens hage. Affischer med uppmaning om bojkott klistrades upp över hela stan och det hela slutade med en gemensam bränning av FOB-blanketterna på sergels torg. Statens FOB-projekt genomfördes med hot om dryga böter, men så många bojkottade den att man till sist gav upp att driva in böterna.

Våren 1991 deltog vi i en koordinerad ockupation. Tjejgruppen hade öppnats för andra kvinnor och blivit en tillfällig aktiongrupp. Samtidigt som ett gäng män ockuperade ett hus på Blasieholmen, på traditionellt manér, tog sig kvinnogruppen in i en fastighet på Fredsgatan på Södermalm i Stockholm. De båda husen ingick i en smutsig byteshandel mellan kommunen och SAF, som i det här fallet var fastighetsägare. Vi på Fredsgatan rullade ut ritningar och informerade om husen, dukade upp kaffe, te och bullar, spelade musik och bjöd in folk på gårdsfest. Många besökare uttryckte sympati och ställde frågor.

Vid en ockupation på Folkungagatan i juni 1990 hade polisens extremt våldsamma metoder helt tagit överhanden och efter det föreföll det omöjligt och självdestruktivt att med barrikader och dylikt försöka behålla ett hus. Därför kändes det viktigt att den här gången helt öppet visa vilka vi var och vad vi ville, samtidigt som vi klart uttalade att vi var ockupanter och att vi solidariserade oss med ockupanterna på Blasieholmen och Folkungagatan. Vi ville göra en aktion som inte kunde utmarginalisera oss i folks ögon och som vi själva skulle kunna gå ut ur som "segrare".

Huset på Blasieholmen stormades på sedvanligt vis efter några timmar. Vi hade bestämt oss för att packa ihop och lämna vårt hus när vi var färdiga. Det skedde innan polisen kom, en stund efter att vi hört att det andra huset blivit stormat.

På internationella kvinnodagen den åttonde mars 1991 arrangerade vi vår första "Vi tar natten tillbaka"-demonstration.

De flesta kvinnor är rädda för att gå ute ensamma efter mörkrets inbrott. Vi undviker automatiskt ensliga eller oroliga platser. Om en kvinna blir antastad eller våldtagen heter det ofta att hon själv har skuld till det. Man skuldbelägger henne för hennes kläder, utseende, beteende, val av plats och tid för exponering etc. Att ta natten tillbaka innebär att synliggöra de begränsningar som manssamhällets normer skapat.

Samtidigt riktade vi in oss på det osynliga våldet som kvinnor i manssamhället utövar mot sig själva. Har du kvinna någon gång tänkt nej, men ändå "gjort det"? Sådant hade vi pratat om i kvinnogruppen; att vi måste lära oss att känna efter vad vi verkligen vill och sedan följa det, även om det är "nej".

Vi hade också kontaktat ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige) och fått statistik på hur det sexualiserade våldet ser ut; hur många kvinnor som våldtas och dör av misshandel, utförda av deras män eller nära anhöriga. Det var chockerande och omvälvande siffror.

Cirka 200 kvinnor kom till Hötorget där demon samlades. En del killar var också där. Vi hade målat banderoller och tryckt upp massor av flygblad, tal hölls och vi började gå genom stan. Sällan har en demonstration väsnats så mycket. Folk skrek, tjoade, visslade och smällde av raketer. När vi passerade porrbutiken Soho låste innehavaren snabbt dörren och försvann från fönstret. Någon sprang fram och sprejade på rutorna. När en polisbil försökte spärra vägen och genom megafoner beordrade demonstrationen att upplösas var det bara det första ledet i tåget som märkte att polisen ville något. Ingen brydde sig om ordern. Vid Malmskillnadsgatan gömde sig torskarna illa kvickt. Under en bra stund kunde deras handel med kvinnokroppar inte utföras. För en gångs skull var det vi som hade kontroll över gatan.

Senare på kvällen gick olika gäng kvinnor spontant ut och saboterade porrbutiker.

Kvinnokafét, på Kafé 44?

Redan under hösten 1990 bestämde vi oss för att starta ett kvinnokafé. Vid det laget hade vi samlat på oss en hel del kunskap och idéer, nu ville vi nå ut till andra kvinnor.

Vi ville ha ett kvinnokafé inom a-rörelsen, eftersom vi hade sett hur betydelsefullt det var för vårt politiska arbete att mötas enbart kvinnor. Vi hade blivit mer självsäkra och mer aktiva, stärkt både oss själva, den anarkistiska rörelsen och den antisexistiska kampen. Fler kvinnor ville vara med och vi bildade en kvinnokafégrupp som till att börja med bestod av cirka 15 kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund.

Kafé 44 hade i flera år drivits av en kafégrupp med så att säga "frihetliga förtecken". Kaféet, som ligger i arbetskollektivhuset Kapsylen på Södermalm, var en naturlig träffpunkt för anarkister. Där fanns flera olika kvällsevenemang, men ett par kvällar i veckan stod lokalen outnyttjad. Vi tyckte att Kafé 44 var ett utmärkt ställe för oss att starta kvinnokafé på, och ett möte med kafégruppen arrangerades. Men aj, vad vi slog huvudet i väggen.

Vi fick höra att det rådde jämlikhet på Kafé 44 och på Kapsylen. Vi behövdes inte där. Det finns ju ett kvinnohus, varför gick vi inte dit istället? Flera i kafégruppen kände sig uppenbarligen provocerade av blotta tanken på ett kvinnokafé, även om det bara gällde en kväll i veckan. När vi entydigt deklarerade, att kvinnokaféet enbart skulle hållas öppet för kvinnor, körde samtalen fast helt, både kvinnor och män gick emot. Det hela var kontrarevolutionärt. Man säger att vi tar kraft från rörelsen. Vi bevisar motsatsen och vill sprida engemanget vidare. Då vill man bli av med oss.

Från november 1990 till februari 1991 hölls många möten mellan oss och Kafé 44-gruppen. Vi var en stor grupp kvinnor, övertygade och genomsnackade, och vi höll ihop. Till slut gick vi med på en kompromiss. Vi fick använda Kafé 44:s lokaler varannan tisdag, och varannan skulle upplåtas åt män - som satt hemma, och lokalen stod tom.

I februari 1991 öppnade vi vårt första kvinnokafé och vi fick besökare! Vilket lyft! Vi bjöd in alla möjliga föreläsare, ämnena varierade: kriget i Iran, heterosexualitet, lesbiskhet, kvinnor inom kyrkan, pornografi, sång och musik, naturlig födelsekontroll, om att föda hemma, och en hel del annat. Målet var ett kvinnokafé där det var naturligt att "droppa in", så vi hade medvetet programfria kvällar för att skapa en mötesplats för kvinnor.

Vi bjöd in ordföranden för ROKS, Ebon Kram, som berättade om Kvinnojourernas arbete och erfarenheter. Hon talade om övergrepp, misshandel, våldtäkt och incest. Det framgick hur medvetet mäns våld mot kvinnor är, och att den maktutövningen går igen genom alla klasser i samhället.

Vi bjöd in Gerda Christensson från Kvinnofronten och Folkaktionen mot pornografi. Hon visade ett bildband om pornografi och pekade på den förnedrande ideologi som ligger bakom. Vi tvingades att verkligen se vad som försiggick i våra vanligaste "herrtidningar" och i porrbranschen. I diskussionen efter bildbandet drog någon en parallell: om fascismen är den yttersta högerns ideologi så är porren den yttersta sexismens ideologi.

Vi blev medvetna om det sexualiserade våldet och förtrycket. Våren innebar att vår analys av samhället fördjupades, vår kamp bekräftades och vi radikaliserades. Tjejgruppen upplöstes tyvärr, det blev för splittrat och stressigt för oss att ha två olika kvinnogrupper. Samtidigt började vi samarbeta med andra radikala kvinnor och grupper.

Nypremiär

Hösten 1991 flyttade vi kvinnokaféet till Kafé Kapten Haddock. Vi blev erbjudna att hålla öppet varje måndag; det var skönt att vara välkommen och att starta upp något nytt. Det blev lättare för våra gäster att veta när vi hade öppet. Vi fick fler gäster och äntligen! Nu började kvinnor från anarkiströrelsen, vänstertjejer och feminister droppa in för att ta en kopp kaffe, ses, snacka, lyssna på föredrag, höra om senaste nytt. Efter något föredrag kunde folk sätta sig och planera en aktion eller en demonstration, inspirerade av det som diskuterats.

Till exempel organiserades ett sorgetåg av "Kvinnor utan fallskärm" efter ett föredrag om nedskärningar i den offentliga sektorn. Och tillsammans med andra feminister och organisationer arrangerade vi en ny "vi tar natten tillbaka"-demonstration 8:e mars -93. Somliga trodde att det var den största kvinnodemonstrationen sedan 70-talet. En del av oss var med och organiserade kvinnostrejken samma dag, då Stockholms LS av SAC-Syndikalisterna uppmanade alla sina kvinnliga medlemmar till en endags-strejk. Det var den första kvinnostrejken i Sverige.

I kafégruppen började vi arbeta proffsigare; vi bjöd in föreläsare som lockade större publik och blev bättre på att annonsera. Yvonne Hirdmann kom och talade om gender och genus som nya begrepp inom kvinnovetenskaplig forskning. Pia Laskar talade om anarkafeminism och Eva Nikell om marxism. Lena Gemzøe gav en kort introduktion i feministisk filosofi och vi visade en video om manliga härskartekniker med Berit Ås, mm.

Det negativa med Haddock (och i ännu högre grad 44:an) var att där inte fanns någon uttalad politisk ambition. Det var svårt att mötas i en konstruktiv diskussion när till exempel sexistiska affischer hängde på väggarna.

Hösten -92 märkte vi en klar attitydförändring, både inom vår egen rörelse och bland dem som besökte kaféet övriga dagar i veckan. Killar som inte släpptes in på måndagarna vände i dörren istället för att brista ut i långa okvädningstirader. Det blev mer självklart för tjejer att gå till Kvinnokaféet. Vi anarkafeminister märktes i andra sammanhang, folk visste vilka vi var. Vi kunde påverka det politiska arbetet, både i blandade grupper och i kvinnosammanhang.

I mars -92 hölls ett anarkistmöte i Stockholm; bland andra diskussionsgrupper fanns en kvinnogrupp där anarkafeminister träffades. Det var spännande och givande att prata med varandra och att utbyta tankar och erfarenheter. I Malmö hade feminister också startat ett kvinnokafé.

Men kvinnogruppen väckte reaktioner på A-mötet. Enskilda män reste sig upp under de gemensamma plenumen, kom med underliga kommentarer och tog sig utrymme på vår bekostnad. Antingen var det rent personliga (rätt förvirrade) utlägg som på något vis skulle vara kommentarer till vår grupps arbete och existens, eller så gjordes det försök att placera feminismen i sitt "rätta" sammanhang i klasskampen. Man försökte på ett obehagligt sätt sopa oss bak i leden igen, för att vi skulle lyssna på vad som var den Relevanta kampen... Suck... Själva var vi inte längre beredda att ta en sådan totalt ogenomtänkt skit på ett revolutionärt möte bland våra medsystrar och bröder. Efter det mötet har vi anarkafeminister haft nationella möten ett par gånger.

Just nu

Efter två och ett halvt år med kvinnokaféer tunnades kafégruppen ut under våren -93; en del kvinnor valde andra arbetsgrupper, någon flyttade utomlands. Det fanns även olösta konflikter i gruppen som aldrig löstes innan vi splittrades. Vi bestämde oss för att stänga Kvinnokaféet på Kafé Kapten Haddock i juni -93.

Under samma tid som kvinnokafégruppen blev mindre och mindre höll ett nytt projekt på att ta form i stockholm. En arbetsgrupp med folk från olika anarkistiska grupper hade haft möten sedan i augusti -92 för att tillsammans starta ett a-centrum. En del av kvinnorna från Kvinnokaféet bestämde sig för att fortsätta arbetet tillsammans med kvinnor ur andra grupper i den nya a-lokalen. Hur det arbetet kommer att se ut vet vi inte än, men ett kvinnorum håller just nu på att ställas i ordning i lokalen.

Efterord

Det här är utvalda delar ur tjejgruppens och kvinnokafégruppens gemensamma historia. Samtidigt har vi alla haft våra individuella liv att förhålla oss till. Ibland har man haft problem med sitt arbete inom andra grupper, på sin arbetsplats, med sin partner, sin katt, sin mamma eller pappa eller sin väninna. Ibland har man gått på små moln av lycka. Vi har mötts kolliderat, splittrats och försökt komma underfund med hur vi kan fortsätta igen. En grupp kan utifrån se enormt homogen ut, men det stormar alltid någonstans om man tittar närmare.

Det viktiga har för oss varit att gruppen alltid funnits som en trygg punkt, att vi tagit varandra och vårt kollektiva arbete på allvar. Att vi aldrig velat stelna, utan att vi alltid gått vidare för att nå nya mål.

Gruppen har lärt oss att analysera vår situation som kvinnor och som individer, i det här samhället och i vår egen politiska rörelse. Ibland har vi nått insikter som gjort oss känsliga och sårbara. Man kan liksom inte bara trampa på med skygglapparna väl fastspända och armbågarna ordentligt vässade när man insett att kvinnor är förtryckta som grupp (eller som klass, om man så vill). Då måste man också börja lyssna till och se andra kvinnor, nå igenom motstånden och inse nödvändigheten av att arbeta tillsammans.

Som feminist möter man ständigt motstånd. Och det är klart. Vi vill ju ta makten från en grupp människor som har ett intresse av att behålla den. Män inom alla samhällsklasser har ekonomiska, politiska och sociala fördelar p g a att de tillhör hankönet. Makt korrumperar och broderskapets band har ibland förbluffande reaktionära konsekvenser. Vi ska inte liera oss med männen för att få en liten del av kakan. Vi måste sträva efter att hålla ihop och stötta varandra för att kunna genomskåda och störta patriarkatet. Vi vill ha anarki på bageriet!

Så tjejer/kvinnor, ta er samman! Bilda kvinnogrupper, starta kaféer, gör aktioner, ordna demonstrationer, skriv artiklar och debattinlägg. Eller varför inte starta en ny tidning, vi saknar fortfarande en större anarkafeministisk eller radikalfeministisk tidning (man kan ju inte precis påstå att de anarkistiska eller radikala tidningar som finns idag är speciellt antisexistiska till sin utformning).

Vi ses på barrikaderna!