Från protest till
förändring

Som frihetlig socialist, med en djupt rotad misstro mot den borgerliga staten och partisystemets illusioner, är det lätt att uppfatta detta som en positiv utveckling. De nya sociala rörelserna har byggt upp stora resurser - både materiellt och kunskapsmässigt - och de har alla möjligheter att utvecklas i systemkritisk riktning. Om vänstern bara mäktar vrida dem i rätt riktning skulle de, med Immanuel Wallersteins ord, faktiskt kunna bli en uttalat anti-systemisk kraft.

Men för att vänstern ska kunna förverkliga denna potential hos de sociala rörelserna krävs en god portion nytänkande. Framförallt måste vänstern utveckla en konstruktiv vision om ett nytt samhälle som kan utmana statens och kapitalismens ideologiska herravälde. Utan en sådan vision kommer vänstern själv att sakna riktning, och därmed kommer dess möjligheter att påverka de sociala rörelserna också att gå om intet. I denna artikel ska vi kort skissera några av de problem som de sociala rörelserna och vänstern i stort står inför, och även peka på några möjliga lösningar.

Begränsat deltagande

Under de senaste årtiondena har de sociala rörelsernas tillväxt löpt parallellt med den process inom det kapitalistiska världssystemet som går under beteckningen "globalisering". Det finns en logik i detta. I takt med att nationalstaten förlorat en del av sin betydelse som central politisk arena har den medborgerliga aktivismen fått söka sig andra banor, ofta på mellanstatlig eller överstatlig nivå. Kritiska medborgare har i och med denna process gradvis tappat mycket av sitt intresse för de nationsbundna politiska partierna.

Men trots att globaliseringen har medfört nya möjligheter till kommunikation och mobilisering över nationsgränser för marginaliserade grupper som kvinnor, homosexuella, handikappade och olika urbefolkningar, är det viktigt att inse att det endast är en mycket liten del av mänskligheten som kan göra sina röster hörda genom dagens sociala rörelser. Majoriteten av jordens befolkning saknar de ekonomiska resurser (för att inte tala om språkfärdigheter och Internettillgång) som krävs för att en sådan rörelse ska nå inflytande.

Som en följd av detta har de sociala rörelsernas utformning i stor utsträckning kommit att bli en angelägenhet för vita män i västvärlden. Mindre än 15 procent av de NGO:s (Non-Governmental Organizations) som har rådgivande status i FN kommer till exempel från Syd/Tredje världen.

Bristen på alternativ

Men också bland de människor som har alla förutsättningar att göra sina röster hörda råder tystnad. Under 1990-talet har en förlamande känsla av cynism och resignation inför tillståndet i världen brett ut sig, också bland sådana grupper som tidigare varit starkt oppositionella.

Den främsta orsaken till detta är utan tvivel att vänstern misslyckats med att formulera ett trovärdigt alternativ till det kapitalistiska världssystemet. Det socialistiska projektet lider ännu av sviterna efter den stalinistiska reaktionen, samtidigt som marknadsliberalismen är på stark ideologisk frammarsch. Den postmodernism som är så förhärskande bland de intellektuella idag avskräcker inte bara alla försök att på ett sammanhängande och vetenskapligt sätt förklara världen, utan också varje försök att förändra den i riktning mot något bättre. Det sociala engagemang som genomsyrade 1960- och 70-talens ofta rent utopistiska sociala rörelser har idag förbytts i en starkt anti-utopisk mentalitet, där själva visionen om en bättre värld ofta betraktas som det första steget mot totalitarism och förtryck.

Dessa trender får naturligtvis omfattande följder för de sociala rörelserna. Istället för att rikta sitt engagemang utåt, mot problemen i samhället, vänder sig människor inåt och blir passiva och självupptagna. Avsaknaden av historisk medvetenhet och visionärt tänkande inom dagens sociala rörelser medför därför ett enormt slöseri med resurser, då människors engagemang tenderar att kanaliseras till snäva sakfrågor och missriktade försök att reformera det rådande samhällsystemet.

Globaliseringen

Ett aktuellt exempel är den så kallade "anti-globaliseringsrörelsen", som efter Seattle-protesterna i november 1999 fått allt större uppmärksamhet världen över. (Namnet på rörelsen är för övrigt en medial felkonstruktion. Ytterst få av de grupper som ingår i denna tämligen splittrade "rörelse" vänder sig emot alla globaliseringens aspekter. I centrum för protesterna står istället det man kallar "kapitalets globalisering", eller "corporate globalization", det vill säga en globalisering helt och hållet på storföretagens villkor, på bekostnad av alla humana och ekologiska värden.)

Naturligtvis är det inte konstigt att folk reagerar när de ser det pris vanliga människor får betala för denna form av globalisering - och ju mer de reagerar desto bättre! Men utan en sammanhängande teori som kan klargöra sambanden mellan de sociala och ekologiska problem som världen står inför idag, finns ingen möjlighet att gå till roten med problemen.

Vi har tidigare (se artikeln "Hvor går bevegelsen" i den norska tidningen Direkte Demokrati nr 7) konstaterat att rörelsen mot kapitalets globalisering måste försöka undvika de vanligaste "globaliseringsfällorna". Kampen för att lösa dagens sociala, ekonomiska och ekologiska kriser får framför allt inte reduceras till en kamp mot en handfull multinationella företag som exempelvis Nike, Shell eller Monsanto.

Det grundläggande problemet ligger inte hos något enskilt företag - det ligger i kapitalismen som sådan, i dess egenskap av en konkurrensekonomi som ständigt måste expandera eller gå under. Profitjakten ligger i kapitalismens innersta natur, och företagen har att välja mellan att anpassa sig till detta eller utplånas. Den rörelse som vill ta itu med de sociala problem som kapitalismen ger upphov till måste därför ta itu med själva kapitalismen, och inte nöja sig med att kritisera dess ytliga symptom.

Attac

Det franska initiativet Attac är ett exempel på en växande rörelse som trampat i denna, och flera andra, av globaliseringens teoretiska fällor. Rörelsen har rönt stor uppmärksamhet i media och finns idag i fler än 20 länder över hela världen. Attac är en utomparlamentarisk organisation med folkrörelseambitioner, som främst driver frågorna om skuldavskrivning för tredje världen och införandet av en så kallade "Tobinskatt" på finansiella transaktioner.

Vad gäller frågan om skuldavskrivning kan man knappast göra några invändningar i sak - tredje världens folk har alltför länge dignat under sin påtvingade skuldbörda. Problemet är att Attac inte har några idéer om vad som bör göras efter dessa avskrivningar - vad vi kan göra för att en liknande situation inte ska uppstå igen? För även om västvärlden avskriver de fattigaste ländernas skulder idag, kommer de att fortsätta att vara oerhört fattiga.

Till största delen är dessa länder dessutom mycket svaga jordbruksekonomier. Deras produkter har inte några möjligheter att konkurrera effektivt på världsmarknaden, och de har små möjligheter att förbättra sin position i den globala arbetsdelningen den vägen. För att överhuvudtaget ha en chans att mätta sina hungriga invånare kommer de fattiga länderna sannolikt att vara tvungna att åter börja låna pengar av de rika länderna. Så börjar hela processen om igen, eftersom det grundläggande problemet, den globala kapitalismen och imperialismen, inte blivit avhjälpt genom skuldavskrivningen.

De fattiga ländernas lån administreras dessutom av nyliberala institutioner som IMF och Världsbanken, som i utbyte mot sina lån kräver att länderna inför strikta så kallade "strukturanpassningsprogram" - i själva verket brutala avreglerings- och privatiseringsprogram som öppnar ländernas inhemska ekonomier för utländsk exploatering.

Om skuldavskrivningen ska kunna ge något varaktigt resultat, så måste dessa imperialistiska maktförhållanden också ifrågasättas. Men så långt kommer Attac knappast att gå. Svenska Attac vägrar till exempel kategoriskt kalla sig en vänsterrörelse. Med denna inställning har organisationen försuttit sina möjligheter till en allvarligt menad kritik mot kapitalismen.

Ännu tydligare blir förvirringen när man synar Attacs andra huvudkrav, Tobinskatten - det vill säga den skatt på upp till en tiondels procent som organisationen vill lägga på alla spekulativa finans- och valutatransaktioner. Syftet är att utjämna världens ekonomiska klyftor något genom att låta intäkterna från skatten komma de fattiga till godo.

Tanken är behjärtansvärd, men kravet är problematiskt på flera sätt. Inte minst för att hela idén i princip bygger på att spekulationen ska tillåtas fortsätta (annars skulle det inte blir några skattepengar att fördela). Men varför överhuvudtaget acceptera spekulationen, när den inte bygger på något utbyte av verkliga varor och tjänster, utan endast på handel med luft, fromma förväntningar och osäkra förutsägelser?

Attacs analys av kapitalismen ger dessutom en grovt felaktig bild av hur kriser uppstår. När man riktar hela uppmärksamheten mot ett fåtal storspekulanter osynliggör man samtidigt det folkliga motståndet mot kapitalismen. Vi menar att uppmärksamheten istället borde riktas mot den sistnämnda faktorn i ekvationen.

Kapitalströmmarna kastar sig nämligen inte fram och tillbaka helt på måfå eller efter spekulanternas tillfälliga infall. När kapitalägarna drar undan sina investeringar från ett visst område beror det på att de är rädda för att förlora pengar om de inte gör det. Deras handlande styrs av kapitalistiska krav på kalkylerbarhet och lönsamhet. Men lönsamheten är direkt beroende av hur produktionsresultatet fördelas - det vill säga, den beror på intensiteten i klasskampen och motståndet mot den kapitalistiska utsugningen.

Vi bör därför i första hand uppfatta kapitalets rörelser över nationsgränserna som en flykt från de områden där profitnivåerna sjunker som en följd av att arbetarna där är bättre organiserade och att folk i allmänhet ställer högre krav. Exempel på detta är den mexikanska krisen som följde på zapatistupproret 1995, och Asienkrisen sommaren 1997 som föregicks av ett halvår av intensiva strejker över hela regionen.

Ekonomiska kriser uppstår inte endast på grund av enskilda storkapitalisters nyckfulla handlande. De är snarare följdverkningar av och symptom på en djupare social konflikt. Kriser uppstår när de förtrycktas kamp gör situationen alltför osäker för kapitalisterna, som därför ser sig tvungna att flytta sitt kapital till säkrare och mer lönsamma marknader.

Men i Attacs liberala analys finns inget utrymme för ett sådant handlingsperspektiv underifrån. Istället framträder en onyanserad bild av ett fåtal feta cigarrökande kapitalister som av ren girighet leker med miljarder människors liv. Men bilden av en liten elit som drar i samhällets spakar är snarare stoff för paranoida konspirationsteoretiker, än för en rörelse som säger sig vilja förändra samhället i radikal riktning.

Om problemet med kapitalismen på detta sätt reduceras till en liten klick asociala spekulanter glömmer vi att kapitalismen egentligen är en samhällelig relation som tvingar vissa människor (de som inget äger) att sälja sin arbetskraft till andra (de som äger). Att som Attac ensidigt koncentrera sig på spekulationskapitalet innebär därför i praktiken ett politiskt ställningstagande för bevarandet av privilegiesamhället.

Behovet av program

Attac är i sin brist på visioner ett tydligt exempel på problemen med dagens sociala rörelser. Man har utan tvivel ett gott uppsåt, men man tar det bestående för givet och saknar därför förmågan att sikta bortom den rovgiriga kapitalismen och mot ett rationellt och moraliskt ekonomiskt system. Attac kan därför på sin höjd åstadkomma begränsade protestaktioner och mindre reformer, medan de verkliga problemen kommer att bestå tills en målmedveten rörelse med en vidare helhetssyn och djupare analys konfronterar dessa problem direkt.

Det finns en tes som är lika giltig inom fysiken som inom samhällsvetenskapen, och det är att det inte kan finnas någon rörelse utan riktning. Det är därför uppenbart att de sociala rörelserna och vänstern av idag behöver göra en kraftansträngning för att utveckla en mer sammanhängande analys av de problem som mänskligheten står inför. Som kommunalister hävdar vi också att denna analys nödvändigtvis måste utmynna i ett konkret och konstruktivt alternativ till staten och kapitalismen.

Detta kräver att vänstern börjar tänka i programmatiska termer. Det innebär att vi måste formulera våra krav på reformer och förändringar så att de i sin logiska förlängning verkar systemöverskridande och inte systembevarande. Det finns en grundläggande missuppfattning, mycket beroende på den utbredda historielösheten bland dagens "radikaler", att en revolutionär rörelse inte kan eller bör slåss för reformer. Det är förstås nonsens. Valet står inte mellan reformer eller revolution - vi behöver båda delarna! Den centrala frågan gäller istället hur vi kan göra reformerna "icke-reformistiska" genom att medvetet koppla dem till ett större revolutionärt mål.

Under det tidiga 1900-talet var detta ett vanligt sätt att tänka inom de mest medvetna delarna av arbetarrörelsen. Dessa förstalinistiska revolutionärer lade stor vikt vid att de reformistiska dagskraven skulle knytas till det socialistiska eller kommunistiska idealet om ett klasslöst och demokratiskt samhälle. Sålunda såg de inte de strejker de organiserade enbart som ett sätt att öka arbetarnas löner eller levnadsstandard, utan lika mycket som ett sätt att utbilda arbetarna och hjälpa dem att ifrågasätta hela det kapitalistiska lönesystemet.

Dagens vänster måste lära sig att tillämpa samma programmatiska principer - där minimikraven dialektiskt kopplas till övergångs- och maximikraven - i sitt arbete inom de sociala rörelserna.

Inom miljörörelsen skulle det till exempel kunna innebära att de gängse kraven på att bevara orörda vildmarksområden kopplas till det långsiktiga kravet att avskaffa det ekonomiska system, kapitalismen, som leder till skövling av naturen.

Inom "antiglobaliseringsrörelsen" skulle tillämpandet av samma principer kunna innebära att man kopplar kraven på skuldavskrivning till en mer långtgående kritik av imperialismen, och ytterst till kravet på en konfederalistisk samhällsordning som på demokratisk väg kan jämna ut de ekonomiska ojämlikheterna mellan olika regioner.

Inom kvinnorörelsen skulle de omedelbara dagskraven, till exempel om upprättandet av kvinnojourer för misshandlade och förföljda kvinnor, kunna kopplas till det frihetliga idealet om ett samhälle utan några hierarkier mellan människor.

Alla dessa krav skulle sedan kunna knytas samman i det revolutionära kravet på en "kommunernas kommun", det vill säga en konfederalistisk sammanslutning av direktdemokratiska kommuner. I denna vision skulle även näringslivet ställas under demokratisk kontroll genom att kapitalismen och marknadsekonomin ersattes av en moralisk ekonomi, baserad på samarbete och produktion för mänskliga behov istället för profit.

En visionär målsättning

Förutsättningen för en progressiv förändring av samhällsklimatet är alltså att det finns ett konkret mål att sträva efter. Något sådant mål tillhandahålls emellertid inte av Attac - trots dess stolta slagord om att "en annan värld är möjlig" - och knappast av några andra sociala rörelser idag heller. Detta faktum kommer i längden att undergräva dessa rörelsers möjligheter att utveckla sin fulla systemkritiska potential. I stället riskerar de att förlora all radikalism och sugas upp av det politiska etablissemanget. Historien visar oss att detta har skett om och om igen (och sådana tendenser visar sig redan inom svenska Attac).

Det är därför en av vänsterns mest centrala uppgifter att formulera ett sådant mål. Det är vår skyldighet som revolutionärer att försöka radikalisera de sociala rörelserna och föra dem in på konstruktiva vägar. Ett aktivt deltagande i bredare sociala rörelser borde därför vara en självklarhet för oss som ansluter oss till den frihetliga socialismens värderingar. Men vi får för den skull inte riskera vår egen politiska integritet genom att ge efter för liberala idéer. Som kommunalister tar vi därför ställning för enhetsfronten, det vill säga en form av organisering där alla deltagande organisationer är fria att utveckla sin egen syn på en fråga samtidigt som man kämpar för vissa gemensamma krav.

Många vänsterorganisationer har historiskt sett haft en tendens att hålla sig "för fina" för att delta i bredare folkrörelser, något som ofelbart lett till sekterism och marginalisering. Men samtidigt som det är höjden av arrogans att hävda att man inte har något att lära av andra rörelser, är det också ett fatalt misstag att bortse från behovet av en koherent teori och en målmedveten politisk praxis.

För detta ändamål krävs en stark organisation - som i sin tur kan erbjuda ett välbehövligt ledarskap för en bredare kritisk och radikal rörelse. Det är en sådan organisation vi kommunalister vill lägga grunden till. Vi är förstås medvetna om svårigheterna med detta, och i dagens reaktionära samhällsklimat väntar vi oss inga omedelbara framgångar för ett sådant projekt. Det handlar om ett mycket långsiktigt arbete som vår egen generation kanske aldrig kommer få att njuta frukterna av.

Ändå är organisationsbyggandet en förutsättning för att vi ska lyckas. Dagens frihetliga socialister hänvisar ofta till 1930-talets Spanien som ett exempel på framgångsrikt folkligt motstånd. Vad som ofta glöms bort i sammanhanget är att de spanska socialanarkisterna arbetade med agitation och organisering av gräsrötterna i över ett halvsekel innan revolutionen bröt ut år 1936.

Hur nedslående det än kan verka är det med det perspektivet vi har att arbeta. Som individer har vi ytterst små möjligheter att förändra något. Tillsammans är våra möjligheter större, även om vi har berg att flytta innan vägen ligger klar för ett fritt och socialistiskt samhälle.