Provokravallerna

I alla sina aktioner använde dom ett högt utvecklat sinne för spelkrig, en fantasi, lekfullhet och ett sinne för humor som helt gäckade de snutar som hade att ta itu med dom. När prinsessan Beatrix gifte sig med ex-nazisten Claus von Amsberg försvann bröllopsekipaget i en våg av rökbomber, vita kycklingar ("kyckling" är den holländska motsvarigheten till "snut") bemålade med svarta hakkors jagades flaxande ut i gatan, televisionskablar slets av, och över gatustridernas larm steg brottstycken ur Grootvelds dadaistiska sånger. Det var bara brist på pengar som hindrade dem från att sätta ännu vildare planer i verket: att få en grodman att dyka upp ur kanalen nära processionen för att detonera en bomb innehållande flygblad som proklamerade holländska kungahusets undergång, tillföra syra i slottets vattenledningssystem, släppa ut en mängd hakkorsbeprydda möss för att få hästarna att skena iväg med det 17 ton tunga bröllopsekipaget av guld...

Provokravallerna sammansmälte och förvandlade helt konstens och politikens traditionella former. Den konstnärernas exhibitionism och åskådarnas passivitet som är så karaktäristisk för de happenings som äger rum i New York, Paris och London (och som är karaktäristisk för den alienerade konsten i allmänhet) eliminerades från dessa kravaller, vilka växte fram ur de happenings som tog form vid Spui: det stod alla fritt att med hela sin fantasi och energi delta i ett experiment som de alla hade skapat. Motsvarande struktur på det politiska planet förstördes också: de breda lagrens passivitet och förtrycket av dem, som a priori påtvingas dem av alla politiska partiers hierarkiska struktur (och av den självuppoffrandets ideologi som rättfärdigar denna struktur: Saken), avskaffades till förmån för ett flytande, översvallande upplopp utan ledare. Både konstens och politikens alienation upphävdes och deras syntes fick en elektrisk verkan. Kravallerna blev till ett folkligt konstverk, en fest som hela staden inbjöds till.

Dessa kravaller ger uttryck åt en fantasi och passion som medvetet tillförs skapandet av en omedelbar upplevelse. De var samtidigt och oskiljaktigt en form av självförverkligande och ett objektivt angrepp på livet av idag; ett samhälle som har undertryckt allt äventyr medför att det enda äventyret består i undertryckandet av detta samhälle. Och i mer allmänna termer uttrycker dessa kravaller allt som är väsentligt för det nya trasproletariatet: deras stil ger en konkret illustration av anledningen till ungdomens förakt för livet i välfärdsstaten och låter förana något av det liv de vill ersätta det med. Dom var en levande kritik av den vardagliga erfarenhetens öknar. Fantasi, passion, kommunikation, äventyr; en flyktig förnimmelse av Utopia.

Dessa kravaller innehöll en oartikulerad, total kritik av livet i det här samhället; ett samhälle som karaktäriseras av att alla utestängs från sina egna liv, av att det förtrycker allas verkliga begär, av att det reducerar alla till ett tillstånd av passivitet och isolering som möjliggör att vi kan manipuleras och staplas som livlösa ting. Alla dessa drag, som effektivt omkastades under kravallerna, har aldrig artikulerats i Provos teori - tvärtom förmår rörelsens så kallade ledare och talesmän inte mer än att föreslå en serie löjliga småreformer - nej till atomvapen, avskaffa drottningen, göra snuten till socialarbetare, skapa avgasfria zoner, bevara gamla byggnader, etc, - alltihop, med kärnvapenfrågan som möjligt undantag, är bara ett föregripande av reformer som den härskande byråkratin måste genomföra under sin egen naturliga utveckling. Snick-snack. Varför har den ursprungliga Provogruppen, som påskyndade kravallerna, misslyckats så fullständigt med att formulera en teori lika radikal som de händelser som uppstod spontant?

Den avgörande bristen hos den ursprungliga Provogruppen låg i dess teori. Visserligen uppfattade den både intensiteten och sammanhanget i den nutida ungdomsrevolten, hos de grupper dom kallade provotariatet (vars politiska betydelse någon annan traditionell politisk grupp eller parti inte uppmärksammat), men dom var helt ovetande om övriga radikala revolttecken hos resten av proletariatet (vilda strejker och shop stewards) liksom dom var helt ur stånd att analysera de tecken på en snabbt växande kris inom det här samhället i dess helhet (dess mänskliga misär som ingen ideologi kan dölja mycket längre) och att inse att ett universellt uppvaknande är nästan oundvikligt. Dom förmådde inte upptäcka den ideologi som är orsak till massapatin, och inte dess sönderfall. Den ursprungliga Provogruppen såg sin revolt som ett sista desperat ryck. "Provotariatet är den enda återstående rebellgruppen i välfärdsstaten"(...) "Vi kan inte övertyga massorna. Vi vill det knappast."(...) "Provo inser att dom till slut kommer att förlora". Detta betydde att det aldrig kunde uppstå en allmän revolution, och att deras attityd i grund och botten var den nihilistiska attityden hos vandaler.

Så snart de blev framgångsrika, så snart rörelsen började bli riktigt mäktig, fick deras teoretiska inkompetens en ödesdiger inverkan. Eftersom ingen av dem (efter vad vi vet) var i stånd att inse den möjlighet till en allmän proletär resning som ligger i tiden, fanns det bara två möjligheter - antingen att fortsätta sin konstnärliga vandalism i större skala, så som de bästa bland dem har gjort, eller också att använda sin makt till att förverkliga ett antal mindre reformer - det är från denna sista grupp som ett reformistiskt och reaktionärt ledarskap tycks ha sprungit fram. Reformism betyder oundvikligen ledare och specialister på reform, representativ verksamhet å massornas "vägnar", accepterande av de härskande klassernas och deras verksamhets hierarkiska och förtryckande struktur - kort sagt: ett accepterande av allt det som kravallerna förkastade. Det är den här gruppen som gör uttalanden i stil med Bernard de Vries' "Vi vill bara göra saker och ting lite bättre", och som via popradiostationen vädjade till raggarna under junikravallerna att låta bli att sätta eld på polisbilar och välta dom i kanalen, att sluta ge sig på butiker (det mest relevanta instinktiva uttryck som förekom) och att ge sig av hem och låta Provo-ledarna "uppfostra" dom. Dom har blivit helt reaktionära.

Ledarnas fragmentariska och reformistiska teori är ett fullständigt förnekande av den radikala opposition som är inneboende i gatukravallerna, en opposition som var total, oförsonlig och som praktiserades av alla. Ledarna är oförmögna att formulera de mest radikala dragen hos den revolt dom själva påskyndade (förkastande av det nutida samhället i dess helhet, önskan att använda livet på ett annat sätt, att förverkliga subjektiviteten i ett förändrat vardagsliv) och allt dom företar sig är ett hinder i vägen för varje sådan formulering.

Utan en kritik av den alienerade produktion och konsumtion som det här samhället vilar på, utan möjligheten av ett proletariatets universella uppvaknande, kan aldrig en verklig förändring av vår omedelbara vardagliga upplevelse av livet komma ifråga, och kan allt det som är värdefullast hos provohändelserna bara förbli ofattbart och gå förlorat. Ingen fragmentarisk reform kan någonsin förändra vardagslivets karaktär. Det enda officiella teoretiska uttryck deras poesi och äventyrslystnad tagit sig är i Constants "New Babylon", där de förekommer som ett abstrakt bihang till hans planer för ett helt moderniserat koncentrationsläger - homo ludens' värld, försäkrar han oss. Constant är ungefär lika "ludisk" som en oxe.

Detta är desto mer tragiskt som provos själva verkligen har besegrat snuten. Kravallerna avslöjade klart att polisen var oförmögen att ta itu med översvallande intensiva politiska gatulekar utan ledare; deras hästar jagades iväg från gatorna med nickelkulor, och det är bara en tidsfråga innan man börjar använda anis och ammoniak mot hundarna. Allt snuten kan göra är att hålla massorna i rörelse, upplösa grupperingar, arrestera kvällens tillfällige agitator: dom kan bara försöka vinna tid.

Den verkliga integreringen av provos i status quo äger rum på en mer sofistikerad nivå. Provos ledare och representanter skiljer sig allt mer, med lättnad eller ovillighet, från massorna. De uppför sina sordinerade rekonstruktioner av den folkliga vreden i TV och tidningar. Dom integreras som ett konstnärligt avantgarde, som ett nytt politiskt parti, som en pausunderhållning som ger nytt liv åt det officiella skådespelet: den första provon sitter redan i stadsfullmäktige, konstnärer håller redan på att skriva flotta böcker om happenings, den "nya" urbanismens byråkrater bjuder redan ut sina planer, sociologer förbereder sina förklaringar. Så snart provorevolten fragmenterats kan den lätt oskadliggöras. Initiativet glider massorna ur händerna och de reduceras åter till passiva åskådare, som sitter hemma och identifierar sig med sina specialiserade representanter i det officiella skådespelet.

För oss har den speciella revoltrörelse som kallas provo och dess öde ingen avgörande betydelse. Den representerar den mest utvecklade form av ungdomsrevolt som hittills har uppstått, utan att omfatta ett radikalt revolutionärt perspektiv och en strategi. Den är en syntes av, och har gått bra mycket längre än, De hundras kommittÈ och ungdomsbrottslingarna. I själva verket har deras frodighet, fantasi och våldsamma avsmak för hela det nutida sociala livet fått deras kravaller att likna ett spontant återupptäckande av Dada; ett massornas återupptäckande, inte en minoritets. (Då massorna tillägnar sig tidigare "borgerliga" komfort- och fritidsbetingelser, tillägnar dom sig också hela den revolt som rests mot dessa betingelsers tomhet och falskhet.) Och provos återupptäckte Dadas verkliga innebörd, inte dess nutida officiella version (happenings, pop, självförstörande konst, etc.) som bara är raka motsatsen till vad Dada stod för, dess integrering i en skådespelsmässig kultur och fullständig omkastning av dess innebörd. Liksom dadaisterna strävade provos efter ett självförverkligande i en revolutionär praxis, som dom inte kunde formulera, som dom inte kunde inlemma i ett verkligt revolutionärt perspektiv och dom förblev därför rent destruktiva bildstormare in i det sista.

Detta är inget försök att förringa deras betydelse. De är ett obestridligt uttryck för i vilken utsträckning den uppväxande generationen äcklas av den västerländska civilisationen, och de ger en föraning av dess upphävande, av dess specialiserade och alienerade handlingsmönsters upphävande i ett nytt sätt att handla. Livet väntar fortfarande på att upptäckas.

Provo är inget isolerat fenomen. Det som har hänt i Amsterdam i år kan hända i vilket högindustrialiserat land som helst nästa år. Provos är bara den senaste episoden i den internationella revolt som uppstår mitt i "överflödet". De positiva och negativa aspekterna hos deras uppror måste förstås, tillgodogöras och sättas i verket i skapandet av den nya revolutionära rörelsen.

Ur Heatwave nr 2, London, oktober 1966.