Där bidragen i den första serien i huvudsak inriktade sig på att berätta var vänstern står i dag, hur vi har hamnat här och hur världen ser ut runt omkring oss väljer vi nu att rikta blickarna framåt. Hur går vi vidare? Vilka projekt kan vänstern arbeta med i dag? Hur kan vi börja arbeta offensivt med de olika konstruktiva lösningar vi har på dagens problem?

Under hösten kommer vi publicera de bidrag som vi har fått in, men om du är intresserad av att delta med ett eget bidrag eller vi diskutera något av de redan publicerade bidragen, hör av dig till radikalavisioner@yelah.net.

Vänd blicken mot gräsrötterna

Under de senaste tjugo årens ekonomiska debatt har nyliberalismen varit ensam ideologisk herre på täppan. Den har fungerat som gemensam överideologi för i princip alla västliga regeringar, och den har legat till grund för de senaste decenniernas allt mer aggressiva krav på skuldindrivning, avreglering av marknader och privatisering av statligt eller gemensamt ägda resurser.

Men vid en närmare anblick finner man att den rådande globala ekonomiska regimen är betydligt svagare än vad man skulle kunna tro. För att globaliseringsrörelsen ska kunna ta steget från att vara en begränsad oppositionell tendens till att hota det rådande systemet på allvar måste den upptäcka sin egen styrka och lära sig undvika de vanligaste fällorna. Låt mig därför skissera en kort bakgrund till dagens systemkris.

För det första lider den allt mer oreglerade kapitalismen av en kronisk instabilitet. En påminnelse om detta kom med finansmarknadernas våldsamma kollaps i Ostasien sommaren 1997. Plötsliga och dramatiska svängningar i valuta- och aktiekurser har blivit vardagsmat under 1990-talets marknadsanpassning. Allt fler människor tappar tron på systemet när de ser diskrepansen mellan marknadsprofeternas yviga löften och verkligheten.

För det andra har internationella valutafondens (IMF) strukturanpassningsprogram visat sig vara uppenbara fiaskon. De har misslyckats med att stävja fattigdomen och organisationen har snabbt förlorat i legitimitet.

Också världshandelsorganisationen (WTO) håller på att gå samma öde till mötes. Allt fler kritiker vänder sig mot WTO:s regler som låter storföretagen diktera villkoren för investeringar i länder och som ger grönt ljus för åtgärder som produktpatent på mediciner - ja, till och med patent på olika livsformer. Ledstjärnan för WTO:s ekonomiska linje är fortfarande en frihandel befriad från all yttre intervention. Denna frihandel går före alla andra hänsyn. Det är "trade über alles" som gäller, med den amerikanske före detta presidentkandidaten Ralph Naders träffande uttryck.

För det tredje kan man notera att den militära och ekonomiska hegemoni som efter andra världskriget åtnjutits av USA nu håller på att undermineras på allvar. USA är fortfarande den viktigaste stormakten militärt och finansiellt sett (landet är världens största långivare), men dess ställning som det mest produktiva och mest kommersiellt framgångsrika landet är redan förlorad, ett faktum som kommer att urholka också dess militära och finansiella resurser. Detta kommer i sin tur sannolikt att leda till geopolitiska maktförskjutningar med en mycket osäker utkomst.

Vad kommer då att hända i framtiden? Tyvärr finns det mot bakgrund av det ovanstående anledning att anta att saker och ting kommer att bli sämre innan de blir bättre. Men upplösningstider kan också förvandlas till upplysningstider, om vi spelar våra kort rätt.

Den största utmaningen för globaliseringsrörelsen under de kommande åren kommer vara att undvika att falla in i defensiva handlingsmönster på det sätt som många liknande rörelser gjort. För att överleva denna prövning måste rörelsen utveckla en analys som går bortom det reformistiska enfrågefokus som präglat de sociala rörelserna sedan 1960-talet.

Naturligtvis måste vi i många fall specialisera oss och inrikta oss på begränsade realistiska reformkrav och enfrågekampanjer - som när vi kämpar för högre löner, för att stoppa ett pågående krig eller för att förhindra legaliseringen av genmanipulerad föda. Men om vi enbart låter vår aktivism inriktas på symptombehandling kommer vi aldrig åstadkomma något annat än på sin höjd en kapitalism med ett mänskligt ansikte.

Vi måste framförallt undvika att blanda ihop radikal kritik med radikala eller rekonstruktiva visioner och program. Kritiken av den företagsledda globaliseringen är i dag väl underbyggd men denna radikala kritik av kapitalismen knyts alltför ofta till en renodlat reformistisk strategi för social och politisk förändring. Detta skymmer den revolutionära potential som finns i samma rörelse.

Här har vi mycket att lära av den äldre revolutionära traditionen. Där vänstern i dag helt och hållet inriktar sig på att putsa de existerande institutionernas fasader, framhöll tidigare generationer vikten av att formulera program och strategier som på ett dialektiskt sätt kopplade de reformistiska dagskraven till en vision om ett helt annorlunda framtidssamhälle.

Denna radikala, förstalinistiska vänster uppfattade kampen för reformer endast som en del av en kamp med ett långt vidare samhällsomvälvande perspektiv. Reformkraven sågs i deras ögon främst som medel för att utbilda massorna, för att radikalisera dem och avslöja kapitalismens grundläggande irrationalitet. Om det är verklig förändring vi är ute efter måste detta genuina vänsterperspektiv återupplivas.

En annan fallgrop som många radikaler ofta trampar i nu för tiden är frågan om den statliga suveräniteten. Här finner vi de aktivister som vill inskränka makten hos över- och mellanstatliga institutioner som EU och WTO till förmån för den självbestämmande nationalstaten. Mer sällan finner man en ambition att utforska några mer systemöverskridande alternativ till kapitalismen eller nationalstaten som sådana. Den överhängande risken med detta fokus är att det fastnar i en obehaglig nationalistisk eller isolationistisk mentalitet.

Ett nära besläktat problem är den ytliga inriktningen på de transnationella företagen som bovarna i globaliseringsdramat. I stället för att angripa kapitalismen som kapitalism, riktas kritiken mot vissa särskilt omoraliska företag som Exxon, Shell, Nike, Novartis, DelMonte, Monsanto med flera. Som om dessa enorma privatägda tyrannier och deras människofientliga agerande var något annat än de konkreta uttrycken för kapitalismens egen inre logik.

Även bortsett från dessa teoretiska missuppfattningar återstår ändå vissa tydliga hinder för att rörelsen ska komma till sin fulla rätt. Om rörelsen ska kunna radikalisera samhällsklimatet måste den själv växa sig betydligt större. För att det ska bli möjligt måste vi som redan är inblandade skifta fokus från att enbart organisera massdemonstrationer inför de ekonomiska makthavarnas toppmöten till att också ta oss an en regionalt och lokalt baserad aktivism. Detta är nödvändigt om vi ska kunna nå ut till den stora majoritet som inte har råd att färdas över halva världen för att protestera, eller som av olika skäl inte kan utsätta sig för de risker som är förknippade med sådana aktiviteter.

Risken är nämligen överhängande att om ribban för att vara aktiv i rörelsen från början läggs för högt, exempelvis i form av allt för avskräckande krav på mobilitet och risktagande, kommer vi att stänga ett stort antal människor ute. Få människor kastar sig av ren ideologisk övertygelse direkt in i demonstrationer av denna typ när de först börjar engagera sig politiskt. En sådan medvetenhet och social militans växer tvärtom fram steg för steg under en längre tids exponering för radikala idéer. Om då deltagande i potentiellt sett våldsamma massdemonstrationer en halv värld eller världsdel bort är den enda möjligheten till deltagande kommer rörelsen att bli en angelägenhet endast för en liten subkultur av små vänstersekter och halvprofessionella kravalluffare.

Det är i slutändan bara hotet om en ständigt växande skara dissidenter som kan utmana eliterna på allvar. Om det inte finns en sådan växande rekryteringsbas spelar det ingen större roll att man samlar tiotusen människor till regelbundna blockader mot IMF eller WTO. Finns det inget bredare folkligt stöd bakom motståndet är det fritt fram för överheten att sätta in sina upprensningsstyrkor och PR-team, och då kommer aktionerna att försvinna spårlöst ner i det orwellska minneshålet lika fort som de dyker upp. Då kommer också rörelsen med tiden att tröttas ut och falla samman.

Den finns dock en lösning, och den ligger i den enkla insikten att om folket inte kan komma till aktivismen så faller det på vår lott att ta aktivismen till folket.

Vi måste lägga större vikt vid att försöka förankra idéerna där de potentiellt sett kan göra mest nytta - det vill säga på gräsrotsnivån. Det skulle leda till en rörelse som inte bara försökte mobilisera till stora symboliska punktaktioner - aktioner som staten och borgerliga medier i dag lätt kan framställa som odisciplinerade huliganaktioner. Därutöver skulle aktivisterna försöka göra sig synliga även på det lokala planet, genom att organisera föredrag, möten, aktioner och demonstrationer, och genom att sprida sin litteratur.

Bara genom att hålla en direkt och kontinuerlig kontakt med vanligt folk skulle rörelsen med tiden kunna vända trenden från ett utbrett folkligt avståndstagande till en utbredd folklig medvetenhet - och ytterst till ett utbrett folkligt deltagande. Det skulle också vara den enda garantin för en kontinuerlig tillväxt och förnyelse.

En sådan perspektivförskjutning, kombinerad med en klarsynt samhällsanalys och en fortsatt hängivenhet till de frihetliga idealen skulle kunna återuppladda "vänsterns utopiska energier" (för att låna en fras av Jürgen Habermas) och lägga grunden till en kvalitativt annorlunda rörelse - en revolutionär, antikapitalistisk, antinationalistisk och direktdemokratisk folkrörelse med inget mindre än hela mänsklighetens frigörelse på dagordningen. Då skulle vi kunna börja tala om en verklig globalisering - en globalisering underifrån.