Där bidragen i den första serien i huvudsak inriktade sig på att berätta var vänstern står i dag, hur vi har hamnat här och hur världen ser ut runt omkring oss väljer vi nu att rikta blickarna framåt. Hur går vi vidare? Vilka projekt kan vänstern arbeta med i dag? Hur kan vi börja arbeta offensivt med de olika konstruktiva lösningar vi har på dagens problem?

Under hösten kommer vi publicera de bidrag som vi har fått in, men om du är intresserad av att delta med ett eget bidrag eller vi diskutera något av de redan publicerade bidragen, hör av dig till radikalavisioner@yelah.net.

Att förvalta arenan

Strategiska tankar efter Göteborg

Media är ofta oroväckande osakliga.
Det blev extremt tydligt för de som var i Göteborg under EU-toppmötet och kunde konstatera att det politiska samtalet, som pressen hävdade drunknade i våldet, pågick hela tiden. Mitt i kaoset genomfördes hundratals seminarier och debatter som planerat, och det ena massiva och fredliga demonstrationståget efter det andra gick genom stan. Samtalet hade inte avstannat någon annan stans än i medierna. Sådana var de där dagarna: fullständigt paradoxala i sina svängningar mellan euforin över den fantastiska styrkedemonstration vi åstadkom och förtvivlan över att se sakfrågorna drunkna i våldsdebatten.

Efteråt har jag ofta fått frågan om jag tycker att "det var värt det". Journalister ställer frågan reflexmässigt, och folk från rörelsen ställer den eftersom de är så innerligt trötta på våldet och menar att det måste finnas andra sätt att vara radikal än att åka på varandras demonstrationer i all evighet. McProtest, kallade Naomi Klein det hela för ett tag sedan, samma sak överallt.

A och O för den som vill åstadkomma en radikal samhällsomvandling är naturligtvis folklig förankring. Framför allt i form av människors kontinuerliga vardagsengagemang, inte i form av hur många som dyker upp vid ett demonstrationstillfälle. Men den motståndets arena som manifesterar sig vid internationella toppmöten kan vara en inkörsport för många som inte varit politiskt engagerade tidigare. Ett toppmöte är ett strålande tillfälle att folkbilda och mobilisera. Arbetet med detta för också samman mängder av olika rörelser, inspirerar och skapar kontaktytor för fler samarbeten, vilket kan stärka alla inblandade. Sist men inte minst är ett toppmöte ett utmärkt tillfälle att konfrontera förtryckande strukturer, makthavare och meningsmotståndare. För mig är det självklart att vi ska behålla, förvalta och utveckla den här arenan.

Ett par veckor innan toppmötet stod jag, själv övertygad ickevåldsaktivist, i Västnytt och hävdade med eftertryck att även om det skulle gå sönder en del skyltfönster i Göteborg så vore det inget problem alls jämfört med det strukturella våldet, det vill säga konsekvenserna av den orättvisa världsordningen. Jag står fortfarande för det. Men våldet är ett problem för rörelsen. Om igen: folklig förankring är A och O, och våldsdebatten riskerar att slå undan benen på oss allihop i den bemärkelsen. Veckan efter toppmötet (010621) tröstade Thomas Gür Finanstidningens läsare med orden "...om några hundra hitresta galenpannor med rånarluvor och deras infödda kompisar tillsammans lyckades försvåra socialdemokratins dialog med de övriga motståndarna till världskapitalismen och fick dessa att förlora i politisk legitimitet, kan det hända att vi alla ändå går med vinst i det långa loppet." "Galna idéer" kan göra mycket större skada än lite sten på Avenyn, menar Gür. Han är säkert inte den enda av kapitalismens försvarare som inte tycker att kravallerna i Göteborg var så tokiga trots allt. Naturligtvis finns det starka krafter som gärna vill demonisera allt ifrågasättande av den rådande ordningen, och därmed förhindra att vi får det verkligt breda folkliga stöd som skulle göra globaliseringsrörelsen till ett reellt hot. Våldet spelar dessa krafter rakt i händerna. Och jag tvingas konstatera att min kommentar i Västnytt också kan ha gjort det, i det att den bjöd in våldsdebatten till en rond till. Det mest effektiva sättet att göra aktivistvåld till en ickefråga är inte att jämföra det med det strukturella våldet, hur mycket mer omfattande det sistnämnda än är. Det mest effektiva sättet är att inte använda våld, och att ta avstånd från de som gör det. Det strukturella våldet är inte dramaturgiskt enkelt att skildra, och vi kan kallt räkna med att media inte kommer att närma sig det förrän aktivister slutat att servera dem lättsmälta, smaskiga gatstenar.

Vi måste hitta ickevåldsliga medel att konfrontera förtrycket, symboliskt tydliga medel som inte kan användas mot oss. Medel som inte stjäl all uppmärksamhet från målen. Demonstrationen är naturligtvis ett sådant medel, men den tycks alltför lätt att ignorera. Det är inte underligt att många upplever att den är ett otillräckligt sätt att synliggöra motståndet och sätta press på makthavarna. Olagliga aktioner kan vara verksamma, om de är just ickevåldsliga, öppna och symboliskt tydliga. Bra exempel: miljöaktivister som kedjar fast sig för att förhindra att miljöfarlig verksamhet fortgår. Dåligt exempel: killen som krossade alla busskurar på Vasagatan den 15:e juni med motiveringen att han protesterade mot privatiseringen av kollektivtrafiken i Rostock. Däremellan finns hela skalan.

Vid toppmöten talas det ofta om inträngnings- eller komma-in-aktioner, i stil med vit overallernas inträngningsförsök, och om blockader för att förhindra att mötet i fråga alls äger rum. För att civil olydnad av den här typen ska vara effektiv tror jag att det krävs att den struktur man vänder sig mot redan från början befinner sig i en åtminstone relativt påtaglig legitimitetskris, en kris som aktionen kan understryka och höja medvetenheten om. Annars riskerar aktionen att bli kontraproduktiv. Ett tydligt exempel är om en antiparlamentarisk grupp skulle blockera riksdagen. Aktionen skulle av de allra flesta uppfattas som ett "angrepp på demokratin" och snarast minska det folkliga stödet för direktdemokratiska idéer. Vill man använda civil olydnad mot en institution måste man först reflektera över hur institutionen uppfattas av majoriteten av befolkningen, inte bara i den egna gruppen eller organisationen. När det gäller EU, till skillnad från till exempel Internationella valutafonden (IMF), tror jag inte att legitimitetskrisen är så stor att civil olydnad är det bästa medlet att använda.

Ofta finns det en motsättning mellan dem som vill ha direkta aktioner och dem som vill ha en dialog med toppmötesdeltagarna. De som är skeptiska till dialog förstår ofta begreppet som något som automatiskt innehåller ett samförståndselement. Man ser dialogen som en typ av förhandling, där parterna ger och tar för att finna en samsyn på det man diskuterar. Om man då menar sig stå för långt från sina meningsmotståndare för att en samsyn ska kunna bli möjlig är dialogen meningslös, och kan bara ge billiga poäng och ökad falsk legitimitet åt de makthavare man talar med. Alternativet för politiskt meningsutbyte är debatt, med vilket man ofta förstår pajkastning och poängplockning under tidspress med hjälp av starkt förenklad politisk analys.

Inför Göteborgsmötet kom Attac att driva linjen om den konfrontativa dialogen som ett alternativ, en ickevåldslig och innehållsmässigt mycket tydlig strategi för att konfrontera makthavarna. Dialog behöver inte syfta till samförstånd, utan kan i stället sträva efter att synliggöra meningsskiljaktigheter och belysa olika politiska alternativ. Konfrontativ dialog är ett medel som tvingar media att fokusera på den globaliseringskritiska rörelsens sakfrågor och mål i stället för just dess medel. Vi kan använda dialogen som ett pedagogiskt verktyg, som gör det möjligt för människor att sätta sig in i och ta ställning till de frågor vi driver.

Dialogen kan leda till att makthavarnas eller institutionens legitimitet minskar. Den som var på Fritt Forum på eftermiddagen den 15:e juni och såg bildskärmsdialogen med den stammande, ilskna Romano Prodi och den generade Göran Persson måste hålla med mig. Vi har all anledning till självförtroende på den punkten. Det är möjligt att en sådan konfrontativ dialog i förlängningen skulle leda till den typ av legitimitetskris för EU som skulle göra civil olydnad verkligt effektivt.

Samtidigt kan den konfrontativa dialogen leda till att man identifierar mer eller mindre tillfälliga gemensamma intressen, vilket gör att vårt manöverutrymme för att driva igenom vissa krav ökar, kanske genom samverkan med smått oväntade parter. Inom Attac fanns till exempel en diskussion efter Wanja Lundby-Wedins debattartikel i Aftonbladet 010807, där hon bland annat uttalade sitt stöd för Tobinskatten. Vissa menar att man inte kan göra gemensam sak med LO-ledningen eller socialdemokraterna i den här frågan eftersom de agerar av rent egenintresse: de vill framstå som solidariska internationalister, för att inte förlora den egna makten och privilegierna. Andra, däribland jag själv, hävdar att det får vara hur det vill med den saken, vi ska ändå gripa tillfället när vi ser det och se till att flytta fram våra positioner så långt som möjligt. Naturligtvis ska vi minnas hela tiden att inte alla som säger sig agera av solidaritet gör det, och vi ska hela tiden gå vidare och ställa nya krav, när det vi började med är uppfyllt. Likadant när eliter inom Världsbanken börjar tala fattigdomsbekämpning; de flesta gör det förmodligen därför att de inser att deras egen position hotas av den växande desperationen i tredje världen. Men kan vi få ut något av detta så ska vi! Och en rejäl konfrontativ dialog skulle minska legitimiteten för dem och deras politik oändligt mycket mer än när DN får trumpeta "Möte om fattigdomsbekämpning inställt!" som de gjorde efter Barcelona. Jag hoppas att Världsbanken kommer till Stockholm, och jag hoppas att vi tar tillfället att konfrontera dem i sak och inte bara på gatorna.