Där bidragen i den första serien i huvudsak inriktade sig på att berätta var vänstern står i dag, hur vi har hamnat här och hur världen ser ut runt omkring oss väljer vi nu att rikta blickarna framåt. Hur går vi vidare? Vilka projekt kan vänstern arbeta med i dag? Hur kan vi börja arbeta offensivt med de olika konstruktiva lösningar vi har på dagens problem?

Under hösten kommer vi publicera de bidrag som vi har fått in, men om du är intresserad av att delta med ett eget bidrag eller vi diskutera något av de redan publicerade bidragen, hör av dig till radikalavisioner@yelah.net.

Bilda nätverkens nätverk

Varje religion behöver sin egen skapelsemyt och samma sak kan kanske sägas om politiska rörelser. Massdemonstrationerna mot Världshandelsorganisationens (WTO) "millenniumrunda" i Seattle i slutet av 1999 har fått skapelsemytens sken över sig. Även om det kanske inte är opportunt att skriva så här efter händelserna i Göteborg och Genua kan man nog tacka kravallerna i Seattle för att massmedia och därmed också makthavarna börjat uppmärksamma protesterna mot nyliberalismen.

Om Seattle symboliserar ett slags väckelse för en växande internationell rörelse, som kämpar för globala rättvisefrågor som avskrivningen av u-ländernas skulder eller en rättvisare världshandel, så är denna rörelses tillväxt ett uttryck för det faktum att myten om det kapitalistiska ymnighetshornet börjat spricka. Den borgerliga hegemonin är dock obruten och så länge dess utmanare inte lyckas forma en motrörelse med massförankring lär dagens proteströrelse mot den kapitalistiska globaliseringen inte hota de rådande maktförhållandena i kapitalismens centra.

Idén om marknadsekonomin som den enda framkomliga vägen är fortfarande i högsta grad levande, och det civila samhällets "små intellektuella" upprepar om och om igen mantrat att "globaliseringen" har "stympat" politiken och omöjliggjort en djupare förändring av den kapitalistiska verkligheten. Fackföreningsrörelsen och den parlamentariska vänstern, krafter som egentligen borde veta bättre, har påverkats av detta mantra och tappat förmågan att formulera en konsekvent systemkritik. Runtom i Europa är partier vänster om socialdemokraterna mest upptagna med att visa att man tar "ansvar". Den reformistiska fackrörelsen talar sig varmt för "allianser för sysselsättning" med arbetsköparna. Eftersom det inte finns någon etablerad politisk aktör som på allvar utmanar den ekonomiska makten har makt- och ägandefrågor i den rika delen av världen för länge sedan försvunnit från dagordningen. Detta alldeles oavsett det faktum att klassklyftorna ökat dramatiskt även i de västeuropeiska välfärdsstaterna.

Ute på gatorna finns däremot en radikal rörelse som växer. Denna rörelse är till skillnad från den parlamentariska vänstern inte rädd för att utmana den ekonomiska makten. Också denna utomparlamentariska vänsterrörelse saknar dock en långsiktig strategi. Ännu finns det ingen större ideologisk samsyn som skulle kunna sy ihop den heterogena globaliseringskritiska rörelsen, en rörelse som rymmer revolutionära krafter precis som genuint reaktionära strömningar.

Det finns dessutom en fara att denna rörelse, som så många andra, nöjer sig med enskilda reformkrav som till exempel kravet på en Tobinskatt. Andra grenar av denna rörelse formulerar en radikal civilisationskritik och löper risk att snäva in sin sociala bas genom att samtidigt missionera för en puritansk livsstil som skrämmer bort många av dess presumtiva anhängare. Dessutom finns en tendens att fokusera alltför mycket på symbolhandlingar som inte hotar systemet därför att det är en marginaliserad grupp aktivister som utför dem. Denna rörelse är dessutom atomiserad och består av en uppsjö av grupper som inte sällan fokuserar på systemets symptom snarare än dess rötter.

För att uppnå en samhällelig förändring krävs det en lokalt förankrad rörelse med förmågan att dra sambanden mellan de olika sociala och politiska strider som pågår. Denna vänsterrörelse måste lämna utrymme för många aktionsformer och många aktörer - men den måste också kunna bilda en stark enhetsfront för att stå emot sina politiska motståndare. Den antikapitalistiska rörelsens framtid ligger med andra vare sig i enfrågeradikalism eller livstilssekterism. Heller inte står vänstern inför ett vägval mellan "sociala reformer eller revolution" eller "parlamentarism mot direkt aktion".

Jag är övertygad om att det krävs en pluralistisk vänsterrörelse som hålls tillsamman av en uppsättning gemensamma grundvalar. Egentligen borde det vara förhållandevis lätt att hitta en gemensam utgångspunkt just i motståndet mot den rådande kapitalistiska ordningen. Utöver denna gemensamma utgångspunkt behövs det framför allt en gemensam utopi och, ännu viktigare, en känsla av kamratskap och inbördes solidaritet. Just det sistnämnda saknar dagens globaliseringsrörelse som till exempel hellre riskerar att splittras över diskussionen om våld och icke-våld än att stå enad mot borgerlighetens försök att utpeka delar av rörelsen som "maskerade våldsverkare" och terrorister.

Att fackets och arbetarrörelsens traditionella partier visar sig vara de ideologiska förlorarna i tankarnas krig, vilket yttrar sig i deras oförmåga att utmana den borgerliga hegemonin, bör inte förleda oss till att tro att arbetarrörelsen är död. Den europeiska arbetarrörelsen har förlorat sin dynamik och sin framtidstro. Den har förlorat sin attraktivitet för stora delar av arbetarklassen och dess retorik framstår som förstelnad och tom. Delar av arbetarrörelsen är hopplöst förknippade historiska misstag och svek. Jag är dock övertygad om att vänsterns framtid ligger i en rekonstruktion av arbetarrörelsen. Detta därför att det behövs en radikal arbetarrörelse i ett samhälle som präglas av ökande klassklyftor och en tilltagande marginalisering av allt bredare befolkningsskikt, en rörelse som kan ge dessa grupper en enad röst - och en stark arm.

De flesta människornas vardag styrs fortfarande av lönarbetets villkor. Och det är facket som är den enda progressiva kraften på arbetsplatserna. Dessvärre har den radikala vänstern svårt att hitta en övertygande facklig politik och misslyckas inte minst därför med att nå en bättre förankring inom arbetarklassen. Det beror inte minst på oförmågan att tala till människors konkreta egenintresse. Den socialistiska arbetarrörelsens historiska styrka låg emellertid i en unik kombination av revolutionärt patos och egenintresse. På så sätt skapades ett klassmedvetande som förnyades ständigt genom vardagens erfarenheter. Till skillnad från i dag hade också begreppet "solidaritet" ett konkret innehåll.

Rörelsen var levande så länge dess praktik och teori inte fjärmade sig från medlemmarnas vardag. I dag har klassmedvetandet ersatts av ett konsumentmedvetande - proletärerna i västvärlden har mycket mer att förlora än sina bojor och är därför tämligen revolutionsobenägna. För att skapa en antikapitalistisk massrörelse måste vi ta vara på den klassiska arbetarrörelsens styrka, analysera dess svagheter och forma en pånyttfödd rörelse. Det är med andra ord en "re-konstrunktion", det vill säga återskapandet av något som är skadat, men vars rötter är värda att bevara, av arbetarrörelsen som behövs. Detta inte minst för att övervinna den nya radikala vänsterrörelses främsta problem: att få en bättre förankring bland bredare befolkningsgrupper.

Det behövs en ny, bred vänsterrörelse med en stabil klassförankring som bygger på egenintresse snarare än abstrakta rättviseprinciper och en diffus civilisationskritik. En rekonstruerad arbetarrörelse kräver först och främst en "de-konstruktion" av den befintliga arbetarrörelsen vars partistruktur och splittring i olika -ismer längre hindrat utvecklingen av en förnyad och enad vänsterrörelse.

En rekonstruerad arbetarrörelse måste vara pluralistisk vad gäller såväl åsikter som organisationsformer. Pluralism är emellertid inte lika med otydlighet: Utgående ifrån en gemensam principiell plattform skulle olika strömningar kunna samverka i kampen mot kapitalismen, utan att för den skull tappa sin skarpa vänsterprofil. Denna plattform måste hållas vid liv genom att utsättas för ständig diskussion och omprövning. Vi måste våga tänka strategiskt, våga utveckla långsiktiga visioner i stället för att splittras över taktiska frågor.

För att åstadkomma detta måste den nya vänsterrörelsens centrum utgöras av öppna fora för strategisk och framtidsinriktad debatt snarare än av en likriktad styrelse eller en enad partiorganisation. Målet borde vara ett "nätverkens nätverk" i stället för ett slags "socialistiskt enhetsparti".

För att forma en sådan rörelse måste en rad skiljelinjer, som splittrar vänstern i dag, rivas. Riv gränsen mellan "parlamentarisk" och "utomparlamentarisk" vänster. Riv gränsen mellan organiserad och "oorganiserad" vänster, mellan facklig och politisk aktivism. Riv gränsen mellan gammal och ung vänster. Den enande tanken borde vara att olika aktionsformer kompletterar varandra. Gör därför om den parlamentariska vänstern till en öppen kanal för de utomparlamentariska rörelserna.

Att rekonstruera arbetarrörelsen och forma ett kvalitativt nytt nätverk i vår tids så kallade nätverkssamhälle innebär dock framför allt att hitta tillbaka till en egen rörelsekultur och -livsstil som inte fjärmar vänstern från befolkningen i stort men som för den skull inte förlorar sin radikala karaktär. Dagens livstilsvänster isolerar sig själv från de flesta medborgares livsvärld och förlorar därmed sin kamp, ty tanken att skapa "socialistiska öar" i ett kapitalistiskt samhälle fungerar bara om det finns en massrörelse som backar upp dessa öar. Detta var fallet när den unga arbetarrörelsen medvetet byggde en alternativ offentlighet och uppmanade kapitalets välde genom att skapa en självstyrd kooperativ rörelse. Denna rörelse omfattade stora delar av vardagslivet, från "vaggan till likkistan", och den hade en stabil massförankring. Den byggde på solidaritet - och egenintresse.

Den första, och alls inte orealistiska, uppgiften för att bygga en ny arbetarrörelse borde därför vara skapandet av nya mötesplatser och gemensamma arenor, där en bred vänster kan diskutera dagsproblemen, framtidsvisionerna och annat, utan att någon linje tillåts dominera eller definiera vem som får delta och vem som inte får det.

Det som behövs är ett permanent erfarenhets- och tankeutbyte bortom de etablerade organisatoriska ideologiska skiljelinjerna för att ge den nya vänsterrörelsen något kvalitativt nytt. Det behövs med andra ord Nätverkens nätverk, ett nätverk med en förankring i människornas vardag. Bara om vi lyckas inrätta progressiva arenor nära människors vardag, det vill säga där de bor och jobbar, kan vi få en levande rörelse. En sådan rörelse måste hitta sin egen alternativa kultur, den måste bygga en motoffentlighet för att kunna bli till en kraft som kan utmana de rådande maktförhållandena.