Där bidragen i den första serien i huvudsak inriktade sig på att berätta var vänstern står i dag, hur vi har hamnat här och hur världen ser ut runt omkring oss väljer vi nu att rikta blickarna framåt. Hur går vi vidare? Vilka projekt kan vänstern arbeta med i dag? Hur kan vi börja arbeta offensivt med de olika konstruktiva lösningar vi har på dagens problem?

Under hösten kommer vi publicera de bidrag som vi har fått in, men om du är intresserad av att delta med ett eget bidrag eller vi diskutera något av de redan publicerade bidragen, hör av dig till radikalavisioner@yelah.net.

För en kreativ vänster utan auktoriteter

Framtidens vänster måste göra upp med gammalt bagage för att kunna fortsätta röra sig framåt. Inte bagage bestående av Stalin och Sovjetunionens terror eftersom detta inte är den frihetliga vänsterns bagage. Snarare en uppgörelse som innebär att samarbete med en sådan vänster inte längre tas för givet.

Det är också dags att låta kreativiteten spira till fullo. Så att revorna i kapitalismen blir allt fler och allt större tills dess att inget underlag längre finns kvar för dem som har vinstmaximering som drivkraft.

Vid demonstrationerna mot EU-toppmötet i Göteborg insåg det gamla gardet var skiljelinjen gick (det vill säga den här gången kring frågan om nationalstatens roll) och tog efter havererade diskussioner om samarbete initiativet till Nätverket Göteborg 2001 - en sammanslutning av ett 20-tal organisationer där bland andra Folket i Bild/Kulturfront, SKP och KPML(r) ingick. Det naturliga hade ju varit att de människor som ville vifta med Mao och Lenin-fanor sett sin självklara plats i detta tåg. Så var dock inte fallet.

Vad beror detta på? Var den frihetliga delen av Göteborgsaktionen för mån om att alla skulle kunna ställa upp på dess paroller? Har det frihetliga missuppfattats som varande tolerans även för auktoritära tendenser? Om så är fallet riskerar den sant frihetliga (zapatistiska) tanken på regnbågskoalitionen och principen om samarbete utifrån minsta gemensamma nämnare att totalt skymma det faktum att man: trots att man accepterar olika metoder och välkomnar breda samarbeten - där inte alla detaljer i den stora visionen behöver överrensstämma - faktiskt kämpar för ett samhälle som inte är förenligt med exempelvis Maos tankar. Diskussionen efter Göteborgsdagarna (den om huruvida de som kan tänka sig att använda våld i den politiska kampen borde stängas ute) kanske i stället borde handlat och handla om att vara tydligare i vad vi faktiskt vill för att på så sätt utesluta de vars tankar om ett framtida samhälle faktiskt skiljer sig markant från våra.

Frågan lyfts med jämna mellanrum på Arbetarens insändarsida, på Independent Mediacenter (IMC) och andra ställen men verkar inte få ordentligt fotfäste. Om detta beror på att frågan uppfattas som självklar och därför ointressant eller på motsatsen, att den är för jobbig och svår att på allvar ta itu med, är svårt att säga. Oavsett vilket är det en alldeles för viktig fråga för att ständigt gå obemärkt förbi.

Frågan om nyttan av en "enhetsfront" inom vänstern är kanske egentligen felställd. Kanske är "vänster" ett för sammanhanget förlegat ord? Kanske man i stället borde se till rörelsernas riktningar än till dess utopier, underifrån eller ovanifrån. En sant frihetlig rörelse måste naturligtvis se sin kamp som kommande underifrån och låta mål och medel, så långt det går, smälta samman. Om målet är ett avskaffande av makten kan medlet naturligtvis inte vara ett övertagande av densamma. Om målet är ett samhälle utan auktoriteter kan man inte fylla sina demonstrationståg med tryckta varianter av gamla auktoriteters/diktatorers ansikten.

Därmed inte sagt att samarbeten även med gammelvänstern i alla lägen skulle vara fel. Vad det gäller betydelsen för all fortsatt kamp kan man till exempel inte underskatta behovet av att stoppa en ny förhandlingsrunda i Världshandelsorganisationen (WTO) och därför måste man nog vara beredd att bilda även obekväma allianser. Men den frihetliga vänstern bör i högre grad än i dag vara medveten om farorna med sådana samarbeten. Vi har, bland annat ur rekryteringssynvinkel, inte råd att fortsätta vara otydliga.

Vad är det då vi egentligen vill? Är det så att vi frihetliga inte vet det? Eller bara att vi inte vet hur vi ska komma dit, att vi inte har kontakt med verkligheten, så som den marxist-leninistiska vänstern brukar hävda? Att det är därför en del faller ner i relativismens träsk medan andra går bort sig i den direkta aktionens ständiga nu, utan ett större framåtblickande perspektiv?

Vad det gäller de första frågeställningarna så måste väl svaret sägas vara att vi vet vad vi vill ha. Ett ickehierarkiskt och solidariskt samhälle fritt från förtryck. Man kanske inte behöver definiera det mycket närmare än så eftersom det finns en poäng med att inte sätta upp ett alltför precist mål. Att göra det skulle nämligen drastiskt minska utrymmet för att tillsammans, demokratiskt forma det samhälle vi vill ha allt eftersom utrymmet för att göra så växer.

Vad det gäller frågorna om hur så kanske man först skulle påpeka att den frihetliga socialismen och i synnerhet anarkismen, av elaka tungor säkert skulle beskrivas som en socialistisk inriktning för de otåliga. "Revolution i vår livstid" är ju till exempel ett signum för delar av den. Men så är det naturligtvis inte. I själva verket så kräver en frihetligt socialistisk samhällsomvandling otroligt mycket tålamod. Att man talar om den i termer av revolution innebär ju inte nödvändigtvis att det kommer att gå fort. Att tränga igenom asfalten är en lång process och en hård kamp.

Asfalt får här symbolisera det rådande samhället med alla sina institutioner, hierarkier, etablerade tankesätt, hela det intrikata nät av abstrakta och konkreta, inbyggda mekanismer av konserverande art. Helt enkelt det som gör att kapitalismen hela tiden reproducerar sig själv inom ständigt nya områden.

Kritisera konsumismen med en bok kallad No Logo och ett stort förlag (Bertelsman) passar på att slå mynt av det, medan The Economist säljer några extra lösnummer på parafrasen ProLogo, i samma typsnitt som boken, på sin förstasida. Försök markera avstånd till kapitalismens mode- och märkeshysteri och DN På stan börjar hypa "det senaste kravallmodet". På ZTV syns Josefin Crawford i palestinasjal och överallt finns andra trendiga Wallpapermarionetter med Röd stjärna på bröstet, 99 kr på JC.

Ständigt hårdare skruvad cynism och drift med all verklig önskan till förändring. Solidariteten reducerad till en gala i TV4, med den gamle "revolutionären" Jan Scherman i smoking. Att skriva krönikor i Arbetaren och samtidigt sända Fröken Sverige-tävling är inget längre. Alla försök att peka på inkonsekvensen och cynismen i detta tycks dömda att bemötas med just cynism.

Asfalt just för att det rådande kapitalistiska samhället kan tyckas ogenomtränglig och för att den breder ut sig.

Men, se visonen du bär på - den som kanske får dig att vilja söka dig rakt in i den smetiga asfalten i hopp om att kunna förändra den - som strategin, den bästa möjliga. Lev den i det lilla. Sök dig bortom och förbi asfalten.

Om du tror på kreativitetens förlösande kraft, bilda ett Moder Jords Massiva. Om du tror på journalistiken som ett instrument för demokratisering, starta Jönköpings eller Ängelholms Fria Tidning. Om du tror på barnen som framtiden, starta ett kooperativt daghem.

Bli på så sätt tillsammans med andra en maskros som underifrån, om inte ändrar på asfaltens struktur, så åtminstone tränger igenom den. En ensam maskros på ett asfaltsfält gör kanske ingen större skillnad men den spricka den öppnar skapar utrymme och möjlighet för fler maskrosor att börja växa och tränga igenom och i sin tur skapa fler sprickor. För varje spricka som syns minskar skenet av ogenomtränglighet - i sig en inspirationskälla för alla som inte tror på den cynism som världens alla Josefin Crawfords slänger i ansiktet på oss när vi betonar att det är just bara ett sken.

Det behövs alltså ingen slägga, ingen hammare och skära, för att i ett stort slag slå sönder asfalten. Att mobilisera massorna handlar inte om att få alla att ställa sig bakom en allomfattande tanke på hur det framtida samhället ska se ut. Utan det handlar om småskalighet, tålamod och att se alla de små radikala projekt, som inte vilar på någon fast och färdiggenomtänkt ideologisk grund, som själva essensen av revolutionen.

Att människor själva tar saken i egna händer, oavsett om det rör sig om att organisera sig på sin arbetsplats och förändra där, eller att i bostadsområdet själva se till skapa utrymme för förändring i stället för att vänta på initiativ ovanifrån. Människor som lever den direktdemokratiska visionen här och nu och på så sätt skapar andrum för fler att göra likadant. Endast genom att faktiskt själva vara delaktiga i något som går utanför det vardagliga livet av slit för brödfödan och tv på kvällen kan människor börja se de sammanhang de befinner sig i och på så sätt gradvis radikaliseras.

Det borgerliga samhället ska inte krossas, varken här och nu eller sedan, när en förment revolutionär situation uppkommit, inte reformeras - asfalt kan inte gärna bli mycket annat än just asfalt - utan sprängas sönder inifrån av att fler och fler faktiskt börjar leva solidariskt och jämlikt, både i lokalt och globalt perspektiv.

Det vore dock naivt att tro att de som har allt att vinna på fortsatt kapitalism frivilligt skulle överge sin position. Någon förlorar ju trots allt. Men ju mindre underlaget för kapitalisternas verksamhet - den allomfattande konsumismen och individualismen - blir, desto mindre möjlighet kommer att finnas för dem att klamra sig fast vid det gamla.

Det handlar inte om att ställa sig utanför samhället, att vända det ryggen och leva i små sekter ute i skogen, utan om att ständigt och konsekvent röra sig mitt i det rådande samhället utan att för den skull sugas upp och in i dess institutioner. Naturligtvis är den vardagliga kampen mot det förtryck och den utsugning som faktiskt pågår och den för redan uppnådda fri- och rättigheter inget man kan ge upp bara för att man anser sig ha en strategi som i mångt och mycket bygger på att inte göra sig beroende av det "gamla" samhällets strukturer.

Att därtill en konkret kamp, mot de individer och institutioner som faktiskt skulle förlora på kapitalismens avskaffande och i dag gör allt för att få utvecklingen åt det motsatta hållet, är nödvändig, vore löjligt att förneka. Exakt hur den kampen ska se ut vore däremot onödigt att här och nu ge några bestämda svar på. Den kampen måste av nödvändighet utgå från konkreta situationer och anpassas därefter och den bör och ska få lov att se ut nästan hur som helst. Alla metoder som kan göra att vi åtminstone inte tappar mark är här bra metoder.

Men för de offensiva satsningarna och för att till slut lyckas vinna kampen gäller det som sagt jobbet i det lilla - att skapa "revor i den kapitalistiska väven" som Antonio Negri kanske skulle kalla det, eller om man så vill, maskrosor som succesivt tar över en allt mer sällan använd parkeringsplats.