Där bidragen i den första serien i huvudsak inriktade sig på att berätta var vänstern står i dag, hur vi har hamnat här och hur världen ser ut runt omkring oss väljer vi nu att rikta blickarna framåt. Hur går vi vidare? Vilka projekt kan vänstern arbeta med i dag? Hur kan vi börja arbeta offensivt med de olika konstruktiva lösningar vi har på dagens problem?

Under hösten kommer vi publicera de bidrag som vi har fått in, men om du är intresserad av att delta med ett eget bidrag eller vi diskutera något av de redan publicerade bidragen, hör av dig till radikalavisioner@yelah.net.

Grundkursen om globaliseringen är över

Med ljus och lykta letas efter en ideologi med stort I, konturerna för en ny utopi, en kartbok med den rätta vägen. Det ligger en slags desperation över projektet, någonting påtvingat: Vad har vänstern egentligen för alternativ? Vad är det exakt för utopi som eftersträvas? Hur ska man komma dit?

Jag har litet svårt att förstå denna krampaktiga jakt på ett förlösande svar. För att uttrycka det frankt: Jag tror inte att uppdykandet av en ny Marx och the-one-and-only roadmap till lyckoland kommer att vara avgörande för de närmsta årens utveckling. Därmed inte sagt att monumentalfilosoferande a lá Antonio Negri är ointressant - tvärtom. Men utgångspunkten kan vara mer opretentiös. Nycklarna för kommande år behöver inte sökas vid horisonten. Kort sagt, för att vända på frågan: Vad är det som lossat fördämningarna för en så pass röststark och dynamisk våg av nya rörelser som börjat göra sig hörd?

Svaret må vara komplext, men fonden är tveklöst den allestädes närvarande globaliseringen. Att använda detta paraplybegrepp är vanskligt - ordet är så överutnyttjat att det i det närmast förvandlats till ett slagord, en magisk besvärjelse. Men ok. Bakom besvärjelsen döljer sig en högst reell och motstridig utveckling: formandet av en global kapitalism, dominerad av världsomspännande nätverk av ekonomiskt och teknologiskt framstående regioner, där tid och rum krympts samman. Och samtidigt: en lika påtaglig marginalisering, framväxten av en fjärde värld som sträcker sig djupt in i västs urbana centra. Det är en process där länder febrilt kämpat för att höja den egna regionens konkurrenskraft, och där de politiska avtrycken varit tydliga: avregleringar, privatiseringar, ett obönhörligt inträngande av marknadens logik inom allt fler av vardagens områden.

Men någon gång under slutet av 1990-talet hände något. De eviga propåerna om det fria kapitalet och den fria marknadens dygd började klinga tomma - utan den fräschör som hörde Reagan- och Thatchereran till. Den nyliberala ideologi som under 1970-talet växte från teori till praktik, som under 1980-talet gick ett veritabelt segertåg, som under 1990-talet snabbast och effektivast fyllde vakuumet efter murens fall började hamna på defensiven. Varför?

Det ligger ett slags ödets ironi kring förloppet. Den ideologi som hyllat kapitalism, informationsteknik och globalisering tycktes allt mer oförmögen att hantera den utveckling som hejats fram. En idéströmning som med frenesi angripit vänstern för dogmatism framstod som den återstående dogmen. Drygt tio år efter murens fall ser det plötsligt ut som om sovjetsystemets kollaps lett nyliberalismen in i en återvändsgränd och varit det bästa som kunnat hända vänstern. Historien tog inte slut, bara ny fart.

Det var enligt min mening skillnaden mellan retorik och realitet som började blottas under slutet av 1990-talet. Sakta men säkert växte ett facit fram: misslyckade strukturanpassningar och chockterapier, ökande sociala klyftor, finanskriser, och inte minst för svenskt vidkommande - en formidabel IT-bubbla.

Framför allt blev förändringarna påtagliga för gemene man inte bara som politisk retorik och akademiska varningsrop. För åtskilliga började den enda vägens globala utopi framstå som en skrämmande och desillusionerad framtidsvision.

Ändå pratade den politiska eliten på med samma språk. Socialdemokratin hade redan retirerat in i svårbestämd förnyelse allt mer anammande det nyliberala språkbruket som utväg. Marknadens ödesmättade diktatur hade blivit en språkets och världsåskådningens diktatur, politiken förvandlats från reformernas källa till anpassningens. När frågor och farhågor kring sociala klyftor, fattigdom, spekulation, försämrad välfärd och miljöförstöring hela tiden besvarades med bokstavstroget hänvisande till den fria marknadens helande effekt så ökade slutligen utrymmet för systemkritik dramatiskt.

Resten är historia. En månghövdad våg av protester och nya rörelser började göra sig hörd, globalt ska tilläggas, nyttjande den media och informationsteknik som blivit en oundgänglig del i den globala kapitalismen. Systemkritik som puttrat sedan 1960-talet fick en renässans: djurrättsrörelse, feminism, miljörörelse, solidaritetsrörelse - men med det förlösande adderandet av ett paraply inriktat just på det fenomen de nyliberala idémakarna misslyckats att hantera: globalisering. Det var den motstridiga globaliseringen som visade sig vara den samlande beskrivning som kunde rymma, inte bara sedvanliga systemkritiker, utan också växande rörelser i Syd, fackföreningar, traditionell vänster, liksom opponenter bland socialdemokrati och liberaler, skeptiska till nyliberalismens framfart och oroade över politikens kräftgång.

Sensmoral nummer ett av denna resumé är enkel: Nyliberalismens ignorans av verkligheten ledde slutligen till ett idémässigt bakslag. Det enkla och geniala i de nya rörelserna var att bygga systemkritik och förändringskrav på en genuin samtidsbeskrivning eller åtminstone sökandet efter en sådan. Att överge detta framgångsrecept till förmån för iklädandet av en ny (eller gammal) dogmatisk tvångströja vore därför knappast en radikalisering av de nya rörelserna - snarare en kastrering.

I själva verket tycks det i dagsläget räcka med en mycket enkel gränsdragning: den mellan de som inte kan lämna den dogmatiska tanken kring den globala kapitalismen som historiens slutstation och de som betraktar marknadsekonomi och kapitalism som mer eller mindre problematiska formler för världens utformning. Det finns inget mesigt, luddigt eller icke-radikalt i detta. Radikalitet kan bara mätas i förmåga att åstadkomma rejäl förändring. Oviljan att servera och anamma en förenklad formel och utopi - till exempel nyliberalism skulle tvärtom kunna karakteriseras som något grundläggande, ett sätt att resonera och se på världen som placerar fyrkantiga marknadsivrare på dogmatismens bänk - och de nya rörelserna i en långt trovärdigare dager.

Sensmoral nummer två är inte heller märkvärdig: Det märkliga, och synnerligen hoppingivande, har inträffat att de nya rörelserna så smått börjat formulera dagordningen - må vara att det politiska motståndet är monumentalt. Det påtagliga resultatet hittills, själva kärnan i den nya vågen, är att agendan för samhällsdebatten börjat förskjutas. Nyliberalism - åtminstone i sin extrema form - håller på att isoleras, även om dess tankegångar fortfarande är utgångspunkt för flertalet politiska och ekonomiska eliter. Det verkligt intressanta är därför om ytterligare kritik och krav under kommande år kan vrida agendan ännu ett snäpp: till att allmänt bräcka den ekonomistiska hegemonin och sätta marknadsdogmerna och det kapitalistiska systemets brister - inte som tidigare dess förtjänster - i centrum för samhällsdiskussion.

Detta skrivs när dammet ännu inte lagts sig i ett kaotiskt Manhattan. Det är i sammanhanget svårt att undgå kopplingen mellan denna omänskliga kastrering av den nya världsordningens symboliska hjärta och de inneboende konflikter som globaliseringen rymmer. Protektionism, nationalism, rasism, fundamentalism och terrorism har sedan 1990-talet blivit allt tydligare ingredienser i utvecklingen - ja, innan de nya rörelsernas genombrott framstod dessa ingredienser vid sidan om passivisering som de enda svar som levererades den pågående globaliseringens utseende.

Detta förhållande, den så kallade globaliseringsfällans påstådda val mellan protektionism och fundamentalistisk terror å ena sidan och nyliberalismens dogmer å den andra, tycks allt mer väsentlig för de nya rörelserna. Det är den utgångspunkt från vilken eventuella våldsdebatter i längden kan ges mening - till skillnad från den krampaktiga skulddebatt som präglat mycket av efterdyningarna till Göteborg och Genua.

Globaliseringsfällan utgör ingen en ursäkt för våldsövertramp. Tvärtom tydliggör den att det just är som vägledande ur fällan som de nya rörelserna har en självklar position. En sammanblandning mellan verklighetens groteska sociala följder och en medveten politisk vilja att ta sig ur situationen är direkt vansinne. Inte minst för att det forcerar bilden av nyliberalism flankerat med repression som enda utväg. En bild där hårdare tag och grundläggande status quo sätts i kontrast till kaos freedom against evil för att låna Bush retorik.

Eller se det så här: våldet, och detta innefattar såväl marginaliseringens extrema följder av missär som masslakt i New Yorks finanskvarter, är den mörka delen av de nya rörelsernas samtidsanalys. Men skillnaden mellan analysen av våldet som tragiskt symptom och tillgripande av våld som metod är fundamental. Det ena kan aldrig motivera det andra - inte utan att analysen ofrånkomligen brakar samman. Detta är inget abstrakt moraliserande i en debatt kring när våld likt förbannat kan vara motiverat, utan en simpel profetia: det politiska intresset att demonisera de nya rörelserna är påtagligt. Att tydliggöra globaliseringsfällan och de nya rörelsernas budskap som väg ur denna blir därmed allt mer angeläget. Och observera: denna linje innefattar en högst konsekvent kritik av polisiärt övervåld, militära repressalier och demonisering av dessa rörelsers budskap.

Demoniseringen, metoden att sammankoppla de nya rörelserna med globaliseringens baksidor, har också getts andra uttryck. Det talas till exempel ofta om globaliseringsmotståndare. Problemet med detta utdefinierande är flerfaldigt. Dels står det för en sammanlänkning med nationalism och protektionism något som är väsensskilt från eventuella krav på lokala hänsyn och demokratiskt inflytande. Dels avleds från det simpla faktum att just de nya rörelserna lyft de globala frågorna till agendan. Och, inte minst, så fixeras en felaktiga tanke kring globalisering som en rätlinjig vandring mot den globala marknadens paradis.

Demoniseringen sätter också fokus på mediernas roll. Medias obändiga krav på dramaturgi, dess kommersiella drivkrafter, ointresse för komplexa och historiska sammanhang har otvetydigt format mycket av debatten de senaste åren. En del pekar på hur de nya rörelserna blivit en medspelare i denna karusell. Och förvisso, låter man medias spelregler styra inriktning och uttryck så går man ofrånkomligen på en nit: 15 minutes of fame lär näppeligen leda till grundläggande förändringar. Men intressant är i sammanhanget också hur utvecklingen skapat allt livaktigare alternativa medier och nyhetskanaler. Detta är en spännande tendens. Här finns embryot till en helt ny dimension och ingrediens: en grundläggande kritik av kommersiella medier, deras auktoritetstro och medspelande i en kommersialiserad värld och utformandet av alternativ.

Att på detta sätt bredda agendan, att inkludera fler frågor, fler människor, att lägga ner än mer energi på den globala karaktär som rörelserna redan rymmer, pekar enligt min mening mot den krokiga vägen för genuin (genuin i bemärkelsen att verkligen kunna åstadkomma förändring) radikalisering något som skiljer sig påtagligt mot att "radikaliseras" genom att krampaktigt söka den rätta ideologin.

Detta rymmer också en slags "glokalisering". Att koppla den stundom svepande, stundom tekniska debatten till "lokala" frågor. Att exempelvis inte stanna vid ett snävt grävande kring frihandelsklausuler eller Tobinskattens teknikaliteter. Med "lokalt" menar jag dels det påtagliga: lokala nedläggningar, privatiseringar och avregleringar i den heliga konkurrensens namn, men också allmänt hur globaliseringens spänningar gör sig gällande i vardagen. Det må handla om den extrema fundamentalism som nu brutalt äntrat västs vardagsrum. Eller hur börsifieringens kortsynta tankesätt tillåtits ta över allt från en IT-revolution till pensionsreformer. Eller hur den nyliberala individualismen i slutändan närt något helt annat än frigörande kreativitet - rädsla. Kort sagt: en helhetsbild som ger enstaka händelser mening och därmed öppnar dörren för alternativ.

Är detta helhetstänk ändå i slutändan inte detsamma som påsättande av ideologiskt enfärgade glasögon? Jag tror inte det. Det är här monumentalberättelser a lá Antonio Negri eller Manuel Castells ges utrymme, inte som bibliska uppenbarelser utan som delar i upptäckandet av en samtid. Det är ett upptäckande som förvisso kommer att stöta på patrull. Vid sidan av demonisering lär det hävdas att nyliberalismen inte alls har misslyckats - att den helt enkelt inte trängt igenom tillräckligt i världens alla hörn. I den striden hjälper varken en ny Marx eller en fet kravall. Men det var enligt min mening varken en ny Marx eller gatsten som öppnade fördämningarna för den nya vågen av rörelser. Det löstes av marknadens egna tillkortakommanden och en växande insikt kring dess följder. Grundkursen om globaliseringen är över. Dags för fördjupningskurs.