Försvaret av
kapitalismen - om Ayn
Rand och objektivismen

Kvinnan som skapade objektivismen hette Ayn Rand. Hon föddes som Alice Rosenbaum i St. Petersburg, Ryssland år 1905. Efter att ha vuxit upp i Sovjetryssland och utexaminerats med lysande betyg från universitetet i St Petersburg, immigrerade hon till USA 1926.

Namnet Ayn Rand är taget, och kommer från tyskans "Ein" (nummer ett) och Remington-Rand Corporations skrivmaskin, på vilken hon författade sitt första filmmanus. Rand jobbade vid filmen mellan 1926-1949 och försörjde sig därefter på heltid som författare och filosof.

Hon publicerade ett antal skönlitterära idéromaner, Vi de levande (1936), Hymn (1938), Urkällan (1943) och portalverket Och världen skälvde (1957) som avslutade hennes skönlitterära karriär. Utöver romanerna skrev hon otaliga filmmanus och screenplays (scenanvisningar). Hennes personliga favoritförfattare var Fjodor Dostojevskij och Victor Hugo. En person som gärna nämner Ayn Rand som favoritförfattare är Margaret Thatcher.

Många anser att nyliberalismen uppstod med Rands författarskap, andra anser att nyliberlismen inte är något annat än vanlig, klassisk liberalism i modern tappning. Klart är att de föreläsningar som Rands lärjunge Nathaniel Branden anordnade kring filosofin i Och världen skälvde blev startskottet till en mängd nyliberala grupperingar runt omkring i USA.1968 uppstod en schism mellan Rand och kompanjonen Branden, vilket splittrade den nyliberala rörelsen mellan objektivister (Ayn Rand-anhängare) och libertarianer (Branden-anhängare och andra som blivit utsparkade från de intoleranta objektivistiska forumen).Dessa händelser beskrivs ingående i en utmärkt artikel av John-Henri Holmberg: Nyliberalismen fyller fyrtio i Nyliberalen nummer 3 1997. Hon dog i ensamhet i sitt hem den 6 mars 1982.

Objektivismen

Objektivismen kan beskrivas som ett komplex av försvar för kapitalismen och ett angrepp på all form av kollektivism. Namnet på filosofin kommer från att objektivisterna tror sig ha grunden för en objektiv moralfilosofi, vilken givetvis är den enda sanna filosofin, och som utgår från individens rättigheter kontra kollektivet. Centralt för att förstå objektivismen är dess speciella använding av språket och då i synnerhet orden egoism och själviskhet som för objektivisterna är något positivt, kontra altruism som identifieras som något ont och förtryckande.

Själviskhet / egoism definieras som "omsorg om ens egna intressen"Ayn Rand, Inledning till "Själviskhetens Dygd", Objektivistisk Skriftserie nummer 17, 1990 medan altruism definieras som åsikten att "varje omsorg om ens egna intressen är något ont, oavsett vari dessa intressen består". Extrema exempel på altruism är Kamikazepiloterna under andra världskriget eller de frivilliga självmord och ättestupor som förekom i förmoderna samhällen. Rand understryker att egoism i objektivistisk bemärkelse inte innebär att man "gör som man vill" eller "skiter i alla andra". Samhällen byggda på altruism och utplåning av individen är exempelvis, enligt Rand, Nazityskland, Sovjet och andra diktaturer. Det enda samhällsystem som inte bygger på altrusistism, och därför är överlägset alla de övriga, är då det kapitalistiska samhället.

Vidare anser sig objektivismen stå för förnuft och rationalism. I praktiken innebär denna syn att man anser att allt vi ser och upplever som människor är grundat i en verklighet och att det inte finns saker som "beror på hur man ser det". I grunden är detta ett förskjutande av vad man inom filosofin kallar relativism. Detta gäller även något så formbart och socialt styrt som språket; den svenske objektivisten Per-Olof Samuelsson skriver i en kommentar till Rands Inledning till Själviskhetens dygd att:

(...) ett ord är ingenting annat än en symbol för ett begrepp, och ett begrepp betyder inget annat än de fakta i verkligheten det står för.

Den som kan sin filosofihistoria noterar säkert att detta resonemang är i princip exakt detsamma som den unge Ludwig Wittgenstein förde om språket, om än mycket förenklat och oklart.Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus, Thales 1992 Jag kommer längre fram att visa att detta totala förkastande av relativism är centralt i förhållandet till den nyliberala rörelsen.

I praktiken innebär objektivismen en metafysisk lära om att människan är en rationell individ som orienterar sig i tillvaron genom fria val. (Detta är axiomatiskt, dvs en sanning man inte skall ifrågasätta, en grund för hela objektivismen, utan vilken den skulle falla.) Därför måste samhället utformas så att rationella, fria val inte hindras utan underlättas. Vidare är objektivismen ganska förutsägbar i de åsikter den påstår vara "objektiva", och för att sammanfatta ett antal resonemang kan man göra en inne/utelista på klassiskt Aftonbladsmanér:

Givetvis är objektivismen också en utopisk ideologi -- den skulle fungera bäst i ett samhälle där alla var objektivister, där alla handlade själviskt och rationellt. Objektivister drivs av tanken att om alla handlade mer själviskt och rationellt skulle både välståndet och moralen att öka i kvalitet.

Schismen mellan Objektivister och Libertarianer

Det vi i Sverige generellt avser med nyliberaler -- Frihetsfronten och Fria Moderata Studentförbundet framför allt -- ingår i USA under beteckningen libertarianer. Lite tillspetsat kan man säga att libertarianer gärna citerar och refererar till Rand, medan objektivister oftast ser ned på och bespottar libertarianer. Som jag skrev tidigare bildades den libertarianska rörelsen av utbrytarfraktioner från den objektivistiska skolan, och I Staterna finns till och med ett libertarianskt parti som bildades 1971. Rand själv förkastade (föga förvånande) libertarianerna och menade att de var:

"(...) hippies som ställer förnuftet under godtycket och ersätter kapitalism med anarkism."Ayn Rand, Vad kan man göra?, Objektivistisk Skriftserie nummer 6, 1988

Härifrån härrör sig alltså tanken om nyliberaler som "högeranarkister". Den betydelse som Rand här lägger i ordet anarkism är dock knappast den politiska, utan den traditionella betydelsen av samhällsligt kaos. När man läser detta uttalande skall man hålla i huvudet att år 1971 då det libertarianska partiet bildades, bildades också yippiepartiet Youth International Party av Abbie Hoffman, ett parti med genomgående flummig anti-ideologi, som förespråkade stöld och sabotage av samhället, bruk av hallucinogener etc. Den enda uttalade fienden var den nordamerikanska medelklassen (vilken Rand tillhörde) och rasismen. Den stämning som generellt rådde bland ungdomsrörelserna i USA vid denna tid kan ha påverkat händelseförloppet.En bra källa till hippieideologi är boken Snacka inte bara av Jerry Rubin. Hippierörelsen hade även stort inflytande på vänsterrörelserna både i USA och Europa.

En annan avgörande skillnad var att libertarianerna sysslade med praktisk politik, något som Rand motsatte sig, hon skrev i samma andetag som uttalandet ovan att:

"Kampen är först och främst intellektuell (filosofisk), inte politisk. Politiken är den sista konsekvensen, det praktiska genomförandet av de grundläggande (metafysiska, kunskapsteoretiska och etiska) idéer som dominerar en viss nations kultur."Ayn Rand, Vad kan man göra?, Objektivistisk Skriftserie nummer 6, 1988

Uttalanden som detta kommer givetvis i oundviklig konflikt med de direkta aktioner såsom spritförsäljning på öppen gata eller svartjobbsförmedling som den nyliberala rörelsen i Sverige gjort sig känd för. Även i Sverige har det också uppstått brytningar mellan nyliberaler och objektivister, precis som man kunde vänta sig: Per-Olof Samuelsson som är den främsta företrädaren för filosofin i Sverige, och som publicerat löpande översättningar av The Objectivist Newsletter och andra skrifter av Ayn Rand, har uttalat tagit avstånd från Frihetsfronten och dess anhang, som han menar är subjektivistiskt (dvs anser att saker och ting beror på hur man ser dem).

Att libertarianerna med sådana namn som Robert Nozick och Milton Friedman varit extremt mycket mer framgångsrika i och med det massiva akademiska och samhällsliga uppsvinget under 70-talet, är knappast något kontroversiellt påstående. Den moderna nyliberalismen måste sägas ha marginaliserat objektivismen, som dock var först på plan.

Anarkister och Objektivister

Likheter mellan (vänster-) anarkism och objektivism är inte lätta att hitta. På ytan är de är i mångt och mycket varandras motsatser -- för anarkister av Proudhons skola är egendom stöld, för objektivister en dygd, men båda har en liknande definition på legala egendomar: för anarkisten är personliga tillhörigheter eller ting som man besitter legala, medan objektivisten på samma sätt hävdar att egendomsrätten utgår från individens egendomar, inte från någon rätt för företag, myndigheter eller andra juridiska personer att besitta egendomar.Ayn Rand, Kollektiviserade rättigheter, Objektivistisk Skriftserie nummer 33, 1994

Upproret mot altruismen har också formmässiga likheter med idéer hos individualistiska anarkister som Proudhon och Stirner, men detta har jag dessvärre inte haft tillfälle att undersöka närmare.

Generellt om objektivismen kan sägas att det inte är en död filosofi (många av Rands kritiker hoppades att hennes filosofi skulle dö med henne) men att dess acceptans utanför USA är närapå noll. De objektivistiska skrifterna har karaktären av långa brandtal för de redan frälsta och sysslar inte med att i detalj framlägga alla filosofins konsekvenser, och de flesta verk är också relativt korta, ofta med karaktären av manifest. Få eller inga objektivistiska verk har anknytning till akademisk politisk filosofi.

Den elaka stämpeln som Rand fått som "den andra galna science fiction författaren från USA" -- den förste är då givetvis L Ron Hubbard, scientologisektens grundare -- har viss giltighet då objektivisterna tydligen alltid varit extremt intoleranta mot andra åsikter. Inte heller har de låtit sin filosofi utsättas för institutionaliserad kritik (den skulle då förmodligen pulveriseras, eftersom den förklarar krig mot i princip alla moderna filosofiska skolor). Något monumentalt filosofiskt verk av samma dignitet som Marx Kapitalet eller Nozicks Anarki, stat och utopi finns inte inom objektivismen. Istället erbjuds läsaren en skönlitterär roman på flera hundra sidor ur vilken man förväntas utläsa det politiska budskapet, alternativt en pamflett som För den nye intellektuelle som består av en inledande essä följd av romanutdrag.

Samtidigt får man inte underskatta dess styrka, då många oskolade småborgare säkert attraheras av Ayns aggressiva skrifter, den enkla raka svaren och den "objektiva" grund för tillvaron den lockar med.