Tisdag 16 september 2003
En av Stones avsikter är att avslöja Fidel Castro att han erkänner övergrepp och misstag, men också öppnar sitt innersta. Kamerans ständiga zoomande känns något övertydligt.
Dokumentära bilder från revolutionen åtföljda av anekdoter av Castro är bra sammansatt. Historiska händelser rullas upp med Castros kommentarer. Det är ytterst lite vi får se av dagens Kuba. Men filmen handlar inte om Kuba utan om ledaren Castro.
Det är utifrån en mediekritisk syn Comandante intresserar mig. Vi kan börja med den roll Stone har gett sig själv i filmen och den är inte liten. Han försöker synas lika mycket som Castro i bild. Stilen är han vill vara är en slacker på 20-nånting, men resultatet är en plufsig medelålders sleazy som vi väntar oss ska klia sig på pungen. Bredvid honom går eller sitter en spänstig, energisk och påläst Castro, som tar hem poäng efter poäng både stilmässigt och retoriskt.
Filmen inleds med informationen att Castro fick lov att avbryta intervjun när han ville, men att han inte ville göra avbrott en enda gång. Och varför skulle han behöva det?
Jag kör kompisstilen och ställer lite kändisjournalistfrågor så blir det personligt, verkar Stone ha tänkt. Det innebär att vi får höra frågor om favoritskådespelerska, vilken av hans kvinnor som han gillade bäst och hur Castro vill bli ihågkommen, som a eller b? Sina kvinnors integritet respekterar Castro hårt och på det senare svarar förstås Castro ingetdera.
När Castro blir personlig regisserar han det själv, och individen Castro skymtar ibland fram bakom politikern.
Nu frågar Stone även om kränkande av mänskliga rättigheter och om Huber Matos, som fängslades efter revolutionen och satt i fängelse i 20 år. Matos bor numera i Florida och i slutet av förra året gav han ut boken Cómo llegó la noche (Tiempo de memoria, 19), med kritik av det kubanska styret och Castro.
Och visst reagerar Castro upprört på Matos och han erkänner att diskriminering förekommer, men inte att kränkningar skulle vara institutionella. Visst ljuger Castro i känsliga frågor och formulerar om i propagandasyfte, men han gör det snyggt. Castro har en mäktig förmåga att styra över samtalet vare sig det gäller politiska frågor, det personliga eller förutsägbara skämt om viagra.
Politikern Castro blir en trevlig farbror, som har massor av historier att berätta. En landsfader som kan ryta till i världspolitiken (Kuba protesterar högljutt i WTO) och som älskar sitt Kuba. Han kallar sig folkets slav, och lite senare konstaterar han att det blivit svårare att styra världen.
I Comandante visar Castro än en gång sin kunskap och slagfärdighet, men framför allt sin glänsande och manipulativa retorik.
När Castro tar farväl av Stone på flygplatsen ger han honom en björnkram, och Castro säger vi skickar blommorna. Jo, Stone beställde intervjun, men Castro regisserade den. Och det är där det intressanta ligger hur han iscensätter bilden av sig själv.