Fred och kärlek på
festival i Borlänge

Bob Hansson Foto: Christopher Thorén

Av de stora artisterna var Timbuktu kanske den enda som anknöt till temat. Tillsammans med rapparen Chords och funkbandet Damn! fick de äran att avsluta festivalen på den största scenen. Och arrangörerna hade inte kunnat välja en bättre akt att avsluta en fredsfestival. Som första låt spelade de Ett brev. En låt där Timbuktu ifrågasätter Göran Perssons passivitet inför USA:s krig och Timbuktu ger honom rådet att "plocka upp telefonen, ring ett fredssamtal". Under konserten levererades flera av Timbuktus hittar som The Botten Is Nådd och Dynamit men även en hel del jam från bandets sida. Timbuktus låtar fungerar otroligt bra, om inte bättre, i liveversion. Mycket tack vara att Damn! är så samspelta och tajta.

På festivalens första dag spreds kärleken av Bob Hansson tillsammans med Institutet för höghastighetskonst. På ett väldigt öppet sätt läser Bob om rädslan för att bli glömd och om längtan efter att få någon att hångla med. Men i Bobs värld görs allt enkelt. Har man ingen att hångla med får man gå ut i gröngräset och sköta det själv. Han uppmanar oss även att vara nöjda med oss själva när han säger: "Man kan lägga sig ner, säga här ligger jag och duger."

På fredagen står poeten Johannes Anyuru tillsammans med Khim Efraimsson på Det fria ordets scen. Efraimsson lyckas med sina skivspelare att på ett snyggt sätt backa upp dikterna. Med hip-hop beats och suggestiva ljud skapar han ljudmattor som Anyuru läser ovanpå. Dikterna är personliga och reflekterande. De handlar om när polisen grep honom när han var liten fast han ingenting hade gjort eller om hur stilfixerad en stor del av hip-hopscenen är.

De feministiska hip-hoparna D Muttant, Y Puss och Dj Punani går upp på scen sent på fredagskvällen. De vänder på könsbegreppen, driver med hip-hopares fixering vid sina egna (läs: manliga) könsorgan. De rappar om att kvinnor ska ta för sig och om att bryta könsnormerna. Som hiphop-akt är gruppen inte speciellt intressant. Beatsen är ganska enformiga och som MC:s kan de utvecklas en hel del. Men det är kanske att tappa lite av poängen om man hakar upp sig för mycket på det. Det som är deras styrka är budskapet och deras kaxighet. Att de vågar provocera och dissa den sexism som finns i hip-hopen idag.

Som sammanfattning av festivalen kan man säga att den som väntar sig ett alternativ till de stora rockfestivalerna kommer att bli besviken. Peace & Love är till största delen en ganska vanlig rockfestival, som för visso håller hög standard. Det handlar mer om att få in ett fredsbudskap på ett hörn än att låta budskapet genomsyra hela festivalen. För mig är det helt ok, men jag hade ändå velat att budskapet hade fått ta lite mer plats på de stora scenerna än vad de gjorde i årets upplaga. Men Peace & Love är ändå en festival på väg upp och helt klart värt ett besök.